DEL 2  SLUTET

Går där ifrån ganska lätt i sinnet undrar vad dom ska ge mig för tjänst nu.

Går till mässen för att äta middag, ser Bender vid ett bord, tar min mat bricka och går och sätter mig vid henne.

Hur gick det ? Säger hon.

Klass A-1, vad hade du trott? Men vad gör det, finns ju inte ett skepp kvar i divisionen, säger jag.

Då slår sig min divisions chef, en small tråkig humorlös kvinna med Örlogs Kaptens rang, ner vid vårt bord.

Flaggstyrman kommer bra överens med våra vapenbröder i Armen? säger hon i försök att vara rolig, med hänvisning till Stabsfurier Bender.

Innan jag har tänkt ut ett svar, fortsätter hon.

Det kan ju vara bra nu när Flaggstyrman är utlånade till Marinkåren.

Jag sitter där med munnen öppen och gapar, utlånad till Marinkåren?

Dom har ju tre bombskepp kvar och vill att Flaggstyrman Cargo leder attacken mot den kvarvarande Mobasen, du lyckades tydligen skada det ena, så den har Armen skjutit  sönder med tungt artilleri, den hann inte så långt hade tydligen något fel på styrsystemet efter din bomb träff. Flagg styrman är tydligen utbildad på dom små bombskeppen, innan Kåren tog över dom från Flottan. Fortsätter hon.

Stabsfurier Doris Bender i signalkåren tittade på mig med medlidande i blicken.

Stabschefen håller en anfalls dragning för den flygande personalen som ska utföra angreppet.

Jo, det kvarvarande Mobasen är tydligen den ända tyngre enhet som fienden har kvar på den här planeten, resten är några infanteri enheter och hemvärn samt lätt luftvärn, Armen vill inte offra folk på ett angrepp på den från marken nu när kriget närmar sig slutet, nu när Marinkåren har tre bombskepp kvar vill dom ha ett flygganfall på den.

Mobasen har förflyttat sig utefter bergsmassivet och ligger i skydd i ett vad vi tror är ett gammalt grustag. Tyvärr spärrar den med sin eld dom bästa vägarna fram till Huvudstaden och fiendens högkvarter.

Amiralen för flygstyrkorna har bett att Flaggstyrman Cargo ska leda anfallet då ni nästan lyckades slå ut mobaserna i förra anfallet! Då ni är underofficer och amiralen bett att ni ska få befälet kommer ni bara att få underofficerare och underbefäl i attackstyrkan, avslutar han med.

Då jag spänner ögonen i honom, tittar han snabbt ner samlar ihop sina papper och försvinner ut ur rummet. Han förstår att jag genomskådat honom.

Amiralens son är löjtnant och chef över de sista små bombskeppen, Amiralen vill inte riskera att han går åt så här i slutet av kriget. Det är ju bara en dålig förevändning att säga att jag "nästan lyckades" nu kan ju ingen officer var med under en Flaggstyrman, löjtnanten slipper.

Tittar på min styrka på åtta män och kvinnor eller mer rätt unga flickor och pojkar som jag själv. Flygande kanonmat i slutskedet av kriget.

Varje skepp tar två 500 kg "smarta bomber" och två laserdrönare, säger jag.  Detta borde Stabschefen har sagt eller gett order om, men hans dåliga samvette fick honom att slarva med den sista ordergivningen.

Jag  går in först över bergsmassivet, i ryggen på dem, skull tro att luftvärnet är grupperat mot öppningen av grusstaget då det är den lättaste anfallsvägen. Ni kommer snett från höger och vänster en i taget då måste dom rikta om för varje anfall.

Bombskeppet Baker F322 Banshee är ett litet gammalmodigt skepp som Marinkåren använder för direktstödd åt markstyrkorna med laserstyrda "smarta bomber" och laserkanoner, där gör det inget att dom inte har all avancerad elektronik som moderna skepp har. Man anfaller på två sätt, antagligen sätter man en laser stråle på målet och låter bomben följa den ner till målet, det kräver att man ligger på anfalls kurs ganska länge eller så sätter man laser stålen på målet skjuter ut en raketdrönar som tar över laserstrålen, man fäller bomberna och flyger undan. Drönaren styr ner bomberna till målet.

Jag tänkte använda drönar metoden, då gav du inte luftvärnet så mycket tid att verka.

Nästa morgon gör vi oss bereda att starta, min besättning är från marinkåren.

En mycket ung flicka, en Furier, som lystrar till namnet "Karen" är laser - radar -radio operatör. En ung man som är korpral och kallas Tim är "motmedels - operatör" Vi har Facklor, skärmar och aluminium remsor samt "aluminium snö" som mot medel  men inga elektroniska system. Det brukar räcka mot lätt luftvärn och bärbara robotar .

Vi startar, flyger genom passet där de knäckta pansarvagnarna stå som brända vrak, flyger utefter bergsmassivet. Jag ser den av armen utslagna Mobasen. Ser precis vad jag trodde, där står de två moderna Luftvärns missil batterierna som fick en träff på oss i förra anfallet. Då bör det vara bara lätt luftvärn vid den kvarvarande Mobasen.

Vi siktar grustaget går upp på höjd och in över bergsmassivet, gör en vid sväng och kommer tillbaka . Jag ger order.

Bryt ut, anfall.

Går med högsta fart mot målet, så fort jag ser mobasen sätter jag hjälmsiktet på den. Hör i hjälmen att Karen har aktiverat laserstrålen och sänt i väg drönaren, jag fäller bomberna. Får klartecken från henne att drönaren har fångat bomberna. Stiger och går ut över grustaget.

Fäll motmedel, säger jag i intercomen till Tim men han har varit klar hela tiden, så hela himmelen fylls av Facklor och aluminium snö, remsor och fallskärmar med värmegivare.

Viker av snett vänster, ser att mina bomber träffar Mobasen som har försökt stiga ur skyddet för att få sina vapen att bära mot oss. Den är dock inte stabil utan träffarna får den att vika åt sidan, då träffar nästa bombskepps salva den så den kanar in i bergväggen för att kantra och slå en sidan i marken, i det ögonblicket träffar den tredje bomsalvan, jag ser hur eld flammor slår ut hur kanonportarna den brinner.

Avbryt, stig bort från målområdet, anslut till "blå Etta" skriker jag i radion.

På betryggande höjd ser vi mobasen explodera i ett eldhav, 3 ton bomber är det inte mycket som står i mot.

Vi flyger lågt på "fel" sida av bergsmassivet och ser rester av fiendens förband som  tar sig till baka från Passet mot huvudstaden.

Plötsligt avfyrar någon en handburen Robotmissil mot oss.

Tim vrålar att han inte har några motmedel kvar, jag gör undanmanövrar, men förgäves vi blir träffade.

Skadan är av den arten att motorerna stannar, jag glid flyger ner, och lyckas buklanda i en av alla raviner och marksänkor som går parallellt  med bergsmassivet.

Vi kommer ut alla tre, skeppet tar inte eld.

Är någon skadad, frågar jag?

Både Tim och Karen skakar på huvudet.

Dom riktiga förbanden från fiendens arme kommer inte att bry sig om oss, dom vet att tungt beväpnade " pansarflaxare" från  "Rymdflottans Räddnings Kommando" är på väg för att plocka upp oss, vill inte bli beskjutna av dem. Faran ligger i det lokala hemvärnet, som inte fattar att helvetet kan kom ur skyn över dem när som helst. Säger jag.

Vad gör vi, säger Karen. Handboken säger ju stanna vid vraket?

Ja, men nu är det farlig att stanna här, fortsätter jag.

Vi sätter på våra nödradiofyrar som sitter i västen, slänger all utrustning som vi inte behöver. Börjar gå mot dom egna styrkorna.

Hinner inte mer än cirka 500 meter då vi går rätt på en hemvärns patrull.

Dom blir lika överrumplade som vi, en äldre man i sliten polisuniform, riktar sin pistol mot oss.

Jag får upp enhands lasern och skjuter mot honom, han faller. Tim och Karen skjuter mot de andra två. Dom träffar motståndarna som faller.

En äldre polisman, en pojke i tonåren och en krokig gubbe, beväpnade med äldre  kulvapen och kläda i civila slitna paltor med en gul bindel kring sina tovade hattar som enda tecken på att dom tillhörde Planetens hemvärn.

Det är inte någon imponerande motståndare, vi har fällt, fienden är inne på bottenskrapet.

Pojken lever och ligger och gnyr, de två andra är döda.

Då kommer "Flaxaren" från räddnings kommandot.

Vi förs om bord i en jätte stor beväpnad "pansarflaxaren" som lyfter med oss.

Några timmar senare är vi tillbaka på vår basstation i rymden.

Vid genomgången av uppdraget är stabschefen med, han verkar lättad och ger mig beröm. När Karen berättar att jag hade föreutsätt att hemvärnet skulle var den största faran och det var därför vi hade lämnat vraket, tittar han på mig och säger.

Flaggstyrman har skaffat sig ordentligt med stridserfarenhet under alla krigs år!

Men det känns inte bra att ha ihjäl motståndare som gubbar och tonårspojkar även om dom är hemvärn, säger jag.

PU officeren är med och tittar spänt på mig hela tiden, jag gör inget för att dölja mitt inre, nästan utmanar honom, detta att jag fick hem Karen och Tim fyller mig med välbehag och självkänsla.

Nej, det håller jag med om, säger Stabschefen, men det är deras egna ledare som satt vapen i händerna på dem.

Känner mig hungrig går till mässen men det är mellan måltiderna, så Kaffe, Te och smörgås är vad dom erbjuder.

Tar en stor mugg te med socker och mjölkpulver och två mackor, går och sätter mig för en lugn stund.

Plötsligt sätter sig någon ner framför mig. När jag tittar upp är det en ung Löjtnant med  plågade drag , Amiralens son.

Hade jag lett den styrkan hade vi inte kommit hem eller slagit ut Mobasen, säger han. Det förstod min far till slut!

Att dom satte dig att ledda divisionen då? frågade jag. Det är ju inte ditt fel!

Min far har svårt att förstå att jag inte är skapad att bli befäl och kunna slås , säger han, och fortsätter. När kriget är slut ska jag gå på en konstskola, vad han än säger. Men nu kom alla hem, vi miste bara ett gammalmodigt litet bomskepp, metallskrot.

Jag fick mönstra av med goda vitsord två månader senare, en månad efter krigsslutet och började jobba på Humanoid paret Shrimps lilla rederi.

Jag skött bara ner tre skepp så jag blev inget "Ess", men jag blev inget "Svart Ess" heller och det kändes bättre.

**

Slutet

**