Infanteristen

Är född i en av de stor 100-milijoners städernas slum, av en ensam stående mamma. Är en av de tretio % som lyckades lära sig läsa och skriva samt räkna i den allmänna skolan. På min sista skoldag, tog jag farväl av min mor och gick till Armens värvningskontor.

Armen var tre mål mat, ordning och rena kläder varje dag. Inga gäng att betala skatt till. Jag hamnade i "Space Ranger Light infanteri Group" i skytte kompanierna. Hade ju ingen utbildning, men hade inga svårigheter att klara grundutbildningen. Trivdes med armen, gick alla skolor som jag fick gå, lyckades klara både  "handvapen"
och "tunga vapen" kurserna. Fick gå på "Infanteriets Skjut- och
stridsskola" klarade den trots min dåliga skolutbildning. Läste varje
kväll i kurslitteraturen, när min skolkamrater var på stadens barer.  Klarade praktiska proven med högsta betyg och dom teoretiska med ett nödrop.

Var  1: Sergeant i ett skyttekompani när kriget bröt ut, vi sändes i väg till en djungelplanet för att slås med ett till Trhaxerna allierat folk av ödlor, Toggs.

Min kompanichef var en ung universitets tjej , sportig och smart, det gick ganskas bra för henne i början, men när dom egna förlusterna och striderna hårdnade började hon tappa greppet. När stabsgruppen utplånades av flera granater från en lätt granatkastare, bröt hon samman.

Jag gick in och tog befälet, drog i hop plutonerna i ett stort V delade upp det som fanns kvar av den tunga plutonen på varje sida, när Toogs gick till anfall, fick vi dem under eld från båda hållen. Det låg mer än sextio döda och sårade Toogs när det var över.

Min bataljons chef kallade på mig när vi drogs tillbaka från fronten.

Armen växer man har infört värnplikt på alla planeter med jordisk och Humanoid befolkning, det behövs officerare, du kan få en "slagfältsbefordran", vad den fullmakten är värd när kriget är över vet jag inte, men vi kanske är döda då, sa han.

Jag transporterades till en planet där jag och andra sergeanter fick en tre veckors kurs i "Skyttekompaniets uppträdande i strid". Vi fick som slutprov föra ett kompani i ett fingerat anfall.

Jag fick "hoppa" två grader och blev Kapten och kompanichef direkt.
Fick order att inställa mig i "Fort Vulcan" en bas där man utbildade "lätt infanteri". Tog över ett kompani som bestod av några få  veteraner men resten  var nya gröna värnpliktiga. Orden var
"Träna dom så fort som möjligt, ni behövs vid fronten".

Det var för mig en lätt uppgift, dom svor över mig ,men blev bättre för varje dag, fick ganska snart ett bra fungerande förband, fast oprövat. Vi kommenderades till en ny bataljon som skulle till fronten.

Den här gången var det Trhax förband vi mötte, dom var något helt annat än Toogs. Mitt kompani fick sitt elddop och men klarade sig bra, men inte utan förluster.

Efter ett tag drogs vi tillbaka fick ersättningar i folk och ny utrustning. Du och ditt kompani ska ingå i ett special uppdrag, sa min Bataljonschef.

Kapten Joe Vander med "272: Kompaniet Space Ranger Light infanteri Group " General, sa jag slog i hop klackarna och gjorde honnör.

Generalen var lång och smal med hårda drag. Han tittade på min gradbetäckning  som hade tre små stjärnor på röd botten och
sa.

Jaha, ja , ingen kadettskola men slagfältsbefordran, då har du ju stridserfarenhet i alla fall. Fast någon riktig officer är du ju inte.

En lång och stor kvinna i fyrtio års åldern med hårdpumpade muskler i "Amazon kårens" uniform och Majors gradbetäckning reste sig ur en fåtölj och kom fram. Hon pekade på mina skoltecken på armen och sa.

"Pysen" kan tydligen skjuta, och det är det jag behöver, resten klarar tjejerna.

Sedan var jag som luft för dem, men en stabsofficer bad mig följa med så skulle han förklara min uppgift.

Vi ska till Braminernas huvudplanet, dom har förklarat sig neutrala men Trhax håller på att föra in luftvärn och beväpnar armen med nya moderna vapen. Deras styrelse är ju en kejsare eller Överstepräst som är helig, det verkar som om Trhax har lagt in förband i hans palatsstad, vi vet inte om det är frivilligt eller om dom helt enkelt har kidnappat honom. Två bataljoner Tungt pansarinfanteri slår en
korridor fram till hans palats, ett Commando från Amazonkåren går in och tar ut honom, du och ditt lättrörliga kompani följer dom som eldunderstöd. Pansar infanteriet är för långsamt och orörligt för den här sista biten, den måste gå snabbt, så inget händer honom, sa han.

Han visade mig en 3-d bild på den tänkta vägen in i staden. Jag lade in vägen och alla uppgifter i min dator. Staden bestod av gamla stenhus och stenhyddor och trånga gator. I mitten låg en park och ett egendomligt byggt palats.

En man och en kvinna i svarta uniformer utan gradbeteckningar, men med  "Underrättelse- och Spionagetjänstens" emblem kom fram till oss.

Vi kommer att följa med er in och ta hand om "Bramiren" sa manen, Jag heter Bill och här har du Mary.

Vill du ha en kopp jordiskt Kaffe? Generalen har ett utomordentligt underhåll, sa Mary, tog mig i armen och förde mig iväg, med hennes kompanjon började ta upp detaljer  med stabsofficeren.

OK, vad är det du vill, frågade jag. Vill bara säga att vi är mycket angelägna om att få ut "Bramiren" levande och vid god hälsa. sa hon med låg stämma.

Men är det inte "Amazonernas" jobb, frågade jag?

Jo, men det är två saker, inget allmänt "vilt skjutande" i slutskedet och ibland kan Amazonerna  få för sig att löpa amok bland fångar, det får inte ske. När vi har honom vill vi att dina soldater är närmast och ger oss skydd inte Amazonerna. Detta stannar oss emellan, sa hon.

Jag förstod vad hon menade, det var ett allmänt rykte att Amazonkåren pumpade upp sitt folk med anabola steroider vilka kan ge otrevliga effekter. Bill och Mary ? Jag undrade vad dom hemliga agenterna hette på riktigt.

Återvände till mitt kompani och började gå igenom med mina befäl vad vi skulle göra och ha med oss.

Ett lätt Ranger infanteri kompani bestod av cirka 80 soldater.

Skytteplutonerna var beväpnade med lasergevär och granatkastargevär. Understödsplutonen hade laser maskingevär , lätta granatkastare och bärbara robotar. Det fanns också en stabsgrupp och liten lätt stridstross.

Min ställföreträdare var en kvinna i yngre medelåldern, som var 1:klass Sergeant, mycket duglig men fick ingen befordran och eget kompani, för hon gillade dom unga manlig soldaterna lite för mycket
och hade en benägenhet att trösta sig med vin. Hon kallades Betty.

Hon fick veta allt om uppdraget, resten av befälet fick bara vet att vi skulle samverka med Pansarinfanteriet och Amazonkåren. Soldaterna inget mer än att vi skulle till fronten.

Kompaniet skulle embarkerade ett stort landstigningsskepp i rymdhamnen. Vi var vid lastningsstationen i god tid, Basens transportdetalj körde oss, vi hade ju inga egna fordon.

Jag hade noga inspekterat varje soldat och deras utrustning, visst hur noga det var att allt var i ordning. Kompaniet var klädda i Grå-svart-vit camouflage uniformer,kevlarhjälmar och höga lätta kängor samt svarta gortex stridsvästar med backpack. Extra ammunition och en extra ranson nödproviant hade varje soldat i ryggpackningen. Stridstrossen hade fått order att ta med en stridssats ammunition extra. Det betydde att dom fick packa om robottravarna och lämna
kvar andra saker.

På långt håll hörde vi när Pansarinfanteriet kom, "Plåtniklas" brukade dom kallas efter någon antik sagofigur på Jorden. Dom åker på ett fordon som är en slags larv som är öppen men har pansarsköldar på sidorna, själva har dom ledade skydd av plastipansar över uniformerna, tungt och gör dom klumpiga. Men dom har en enorm eld- och slagkraft. Samma färger som vi på uniformerna. En otrolig
uppsättning vapen av alla slag. Istället för understöds plutoner har dom  stridsvagnar ,"svävare" som följer dem. Kom med buller och brak in på laststationen. Dom var nog en 400 man med mängder av fordon. En stor trosskolonn följde dem.

Efter ett tag kom transportdetaljens lastfordon tillbaka nu med "Amazon kårens Commando". Dom var nog inte mer än 40 stycken, alla jätte kvinnor av jordisk ras, med stora svällande muskler, såg ut som brottare, klädda i röd-grön-brunna uniformer med röda Balaklava huvor samt med en stridssele för ammo och vapen men ingen packning och ingen tross. Dom var samtliga huvudet högre än mina soldater.

Efter dom kröp en stor svart pansarlarv med Underrättelsetjänstens Emblem. Det var Bill och Mary. "Plåtniklas" på ena sidan som fullständigt struntade i oss medan "Amazonerna"  på andra sidan gjorde kommentarer om "småtingarna" som skulle ge dem eldunderstöd.

Betty, se till att vårt folk inte slänger käft  eller ger svara på tal, då blir det bråk, dom där tål inget i den vägen, gav jag order om. Men hon hade fattat det långt före mig och var redan i gång med våra soldater.

Titta, dom har" Morsan" med sig, skrek en Amazon, och pekade på Betty. Det utlöste våldsamma skrattsalvor bland hennes kamrater.  

Deras befäl gjorde inget för att stävja dem eller få dem 
disciplinerade. Utan istället kom deras storvuxna Major till chef bort till mig och sa.

När vi går igång kommer det att gå fort, kommer dom här "småbarnen" att orka hålla takten med all utrustning som dom bär.

Innan jag hann tänka ut ett bra svar kom Betty fram och sa.

Inga problem, vi hänger med, Major.

Major, ni hör vad "Morsan" säger, hon bör väl veta vad hennes
"småbarn" orkar, sa jag med sting i rösten.

Majoren log och sa. Ta det lugnt, det var bara ett skämt. Det är bättre att folket från "UST" hänger med er, så är dom inte i vägen för oss, pekade på den svarta larven.

Är dom verkligen så bra så dom kan uppföra sig på det här sättet? Sa Bill när han och Mary,förenade sig med oss, Mary såg skakad ut. Sedan fortsatte han, Jag har bara fått skamliga förslag, men Mary har dom gjort allt för att få i gång ett bråk med, väl att hon har varit polis så hon är tränad att inte bli provocerad.Dom var så
frustrerade att dom glömde att "UST" aldrig ger en information
frivilligt. Jag log inom mig.

Till Betty sa jag.Det vill till att vi kan hålla takten med dem.

Titta på dem, sa Betty, 100 kilos madammer med "brottar muskler", jo nog kan dom slåss och knäcka nacken på en Wookiee med bara händerna, men inte kan dom spring långt! Inga vattenflaskor har dom, vi ska 6 km till fots i 30 graders värme, efter 2 km kommer vi att gå om dom och få dela vatten med dom, ska försöka fixa fler vattenflaskor från flottan på vägen.

Jag fick en känsla av att hon nog hade rätt. När allt var lasstat och folket i sina kvareter. Gav sig skeppet iväg. Jag gick till mässen
för att äta. Mässuppassaren stoppade mig och sa. Generalens
order, Officerare äter inte här utan, i den särskilda Officersmässen kl 19.00.

Jag bara gapade, detta var ju mot alla armens vanor, att alla ska äta samma mat i samma mäss, så hade det varit i alla år jag varit i armen. När jag kom in i den "särskilda" Officersmässen såg jag att det var bordsplacering! I Rangordning. Min placering var längst ner vid bordet, jag var ju ingen "riktig" officer. Till min förvåning fick jag Bill och Mary tillbords grannar. Tydligen var civila också lågt stående djur.För första gången trivdes jag inte i armen, det syntes tydligt på mig, för Mary sa hastigt. Jag ber dig gör ingen affär av det här. Vi, uppdraget  och ditt kompani behöver dig.

Tre dagar senare var det dags för landstigning. Alla sattes
ner på ett fält precis utanför staden, på en gång! Jag häpnade
över bristen på taktik, en enda atombom och vi hade varit utslagna hela styrkan! Men turen är på dårarnas sida. Pansarinfanteriets
Chef en Cyborg Överste, fattade hur utsatta vi var och fick full fart på
pansarkolonnen och bröt in i staden.

Dom mötte motstånd med en gång men körde på hänsynslöst, utan att tänka på förluster, han måste ju få in hela styrkan i staden innan den blev utsatt för mot attack på de öppna fälten. Jag hörde hans kommentarer till Generalen över ledningsradion, innan sekretess spärrar lades på den linjen.

Bill kommenterade, Han är inte dum Överste Wilkingsson! Det var med vilje han "glömde" tryck in sekretes knappen, nu vet vart enda befäl att han ogillade landningen. Om nu ett motanfall kommer så får Generalen ta smällen.

Men vi hann in, bara några artillerigranater föll på oss, Hur det gick med pansartrossen som åkte in sist viste jag inte, Men den verkade ha klarat sig väl. Vi hörde ständigt skottlossning och granat explosioner, pansargänget hade fullt upp. Vi passerade utbrända hus och sprängda vägspärrar det låg döda Bramin soldater och
Thrax över allt.

Först cirka  en km in i staden fick vi bekymmer, vid en sprängd väg spärr hade överlevande Bramin soldater under en Thrax officer byggt upp den provisoriskt igen och tagit ställning i ett hus bredvid. Dom öppnade eld mot Amazonerna , när dom kom fram till spärren.

Jag gav order till första plutonens skytte grupper att lägga eld på huset och till understöds gruppen att skjuta granater in i fönstren. Den fientliga elden upphörde. Det ska inte vara kvar något motstånd, skrek Majoren, hon hade förlorat två soldater och hade en sårad.

Mina sjukvårdare tog just hand om den sårade kvinnan.Tack, det
fixade du snabbt, fortsatte hon. Föreslår att vi rycker fram med en grupp i taget medan en ligger i eldställning som understöd, sa jag.Hon skakade på huvudet och sa. Nej, det har vi inte tid till, detta var nog bara en nitisk Thrax.

Efter ytterligare några km hade takten sjunkit, Amazonerna var svetta och såg törstiga ut, mitt folk hängde med, men dom hade ju vatten.

Då hände det.

Två hus stack ut med spetsiga gavlar på var sin sida av gatan, någon hade placerat tunga lasrar eller lätta luftvärnskanoner på taket och beströk gatan. Den första omgången Amazoner föll som käglor och 1:skyttegruppen i min 2:pluton miste flera av sina soldater, dom var ju jämn sidess.

Vi var helt låsta där vi låg i skydd, i utbrända raserad hus i gatans början. Vi måste få hjälp av pansaret, skrek Amazon Majoren. Dom har fullt upp, se bakom dig skrek jag tillbaka. En "stridsvagnssvävare" och två "infanterilarver" låg som sönder
skjutna vrak bakom oss. Gav order om att Understödsplutonens granatkastar grupp skulle gå i ställning och sände upp
laser maskingevären på taket till ett hus vid sidan av gatan.

Major, så fort som granaterna exploderar på taken där borta, så vill jag att ni har en omgång soldater att storma husen, ni får stöd och hjälp av min 1:pluton. Hon nickade och gav order.

Under tiden utspelades det en otrolig scen, bland soldaterna.

Fortsättning nästa vecka