Michael vaknade i en synnerligen obekväm ställning. Liggandes på mage med ansiktet mot ett hårt betonggolv. Händerna låg på ryggen, men när han skulle ta stöd mot golvet för att resa sig upp, så kunde han inte flytta på armen. Inte på någon arm. Paniken började stiga och Michael andades allt mer häftigt.

”God morgon!” sa Patush. ”Det är dags att vakna nu? Jag har redan beordrat att en patrullbil ska komma och hämta oss, så du behöver inte göra dig någon brådska”.

”Patrullbil?” sa Michael och knölade runt så att han kunde resa sig på sina knän.

”Ja, en patrullbil. Ja visst ja! Jag glömde alldeles bort! Du är härmed häktad för medhjälp till mordet på Askarsé”.

Michael tittade på honom och hakan föll ner mot bröstet. Häktad för medhjälp till ett mord? Han skulle knappt kröka ett hår på en elefant. Om nu inte elefanten skulle mangla honom förstås. Mord? Medhjälp? Michael förstod inte ett dugg. Han kom runt så att han kunde sätta sig med väggen som stöd.

”Nu får du allt förklara dig” sa han och tittade stint på Patuch.

Patuch fingrade på ett halmstrå en stund innan han åter vände sin uppmärksamhet till Michael.

”När vi möttes första gången på flyget så var jag på väg tillbaka för att ta hand om utredningen av Askarsés dödsfall. Han var en högt…”

”Du behöver inte berätta vem Askarsé är. Det vet jag redan” klippte Michael av.

”Var!” rättade Patuch. ”Han dödades bryskt i sin säng natten innan och du är misstänkt för inblandning och uppvigling till mordet”.

”Inte en chans! Han var min vän”.

”Just därför dödade ni honom. Han var den som bestämde över AMPEX!”

Michael hoppade till. Patuch visste om AMPEX. Det var inte många som kände till den. Ett drygt tiotal kanske, förutom de själva som jobbade på dem. Inte ens de som jobbade ute på de olika enheterna visste egentligen om vad de jobbade med.

”Hur vet du om AMPEX?”

”Det är mycket jag vet som inte du vet” sa Patuch lugnt och började åter igen att snurra halmstrået mellan fingrarna.

”Du har varit med och byggt upp hela projektet. Ett projekt som skulle kunna rädda världen från sin undergång. Att kunna styra vädret så att det regnar där det behövs och få bort det där det inte behövs. Att få orkaner och stormar att hålla sig i schack är en makt långt utöver den som politikerna har. Därför så försöker ni nu skrämma dem till att gå era ärenden, så ny kan styra världen istället”.

”Glöm det!” fnös Michael. ”Vi har ingen som helst lust att styra världen. Det är alldeles för jobbigt. Vi gör vår del i att försöka hjälpa planeten till att överleva. Utan den har vi ingenstans att bo. Askarsé må vara en del av hjärnan i projektet men Garboron är den som är utsedd av regeringen att hålla i projektet. Men det visste du väl?”

”Nja, det visste jag faktiskt inte, men nu vet jag det. Men varför tog ni då livet av Askarsé?”

”Det gjorde vi inte! Någon annan gjorde det. Men inte vi. Askarsé var en god man som ville planetens bästa. Det var han som såg till att vi kunde genomföra AMPEX från början. Det var han som lät oss bygga den första enheten på prov. Det var han som förde vår talan att utöka projektet runt hela jorden. Det var han som fick alla olika länder att gå samman i detta projekt. Utan honom skulle det inte ha blivit någon AMPEX!”

Michael var så sorgen över detta besked om att det var hans vän som blivit mördad. Att en politiker blivit mördad visste han om men inte vem.

”Vi får väl se” sa Patuch. ”Vi kommer snart att åka in till närmaste station så ska vi gå igenom det hela”.

Michael var tyst. Han tänkte inte säga något mer om det inte var nödvändigt. Han kunde bara hoppas att hans vänner fortfarande försökte ta sig till den hemliga delen av AMPEX. Måtte de snart komma fram. De kanske hade kommit fram? Vädret hade blivit bättre och lite varmare. Regnet hade upphört och inte ett moln syntes på himlen. Han började gå igenom vad som hade hänt. Vad John hade berättat för honom för flera dagar sedan. Nu skulle det inte bli roligt. Häktad! Et var inte något som han såg fram emot. Han hade hört hemska historier om hur polisen behandlade de häktade.

På eftermiddagen hördes det mullret av en större bil ute på gården. Eller var det magen som knorrade. Hungrig var han, men han antog att han inte skulle få något att äta.

”Jag skulle vilja få något att dricka och äta” sa han.

”Jag har varken det ena eller det andra” sa Patuch.

”Det ligger en vattenflaska i min ryggsäck”.

Patuch tog Michaels ryggsäck och plockade fram vattenflaskan. Han höll fram den emot honom.

”Och hur hade du tänkt att det skulle gå till?” sa Michael och vred på sig så att Patuch skulle se att han var fängslad.

Patuch suckade och öppnade flaskan. Höll den mot Michaels mun och började hälla. Vatten rann ner för hans hals och blötte ner skjortan. Michael brydde sig inte om det utan drack ljudligt. Patuch ryckte bort flaskan och drack sedan själv upp resten av vad som fanns i flaskan. Stoppade ner den i ryggsäcken igen innan han reste sig upp och gick ut. Kvar satt Michael och kunde tydligt höra hur Patuch pratade med några utanför. Han hörde inte vad de sa men antog att det hade med honom att göra.

En stund senare kom Patuch tillbaka tillsammans med två män i uniform. De tog tag under hans armar och slet upp honom på hans fötter. Michael knyckte med överkroppen för att komma loss från deras händer.

”Jag kan faktiskt gå själv” sa han.

Männen släppte taget och ställde sig strax bakom honom. Michael började gå framåt och Patuch gick före ut genom dörren. På andra sidan gårdsplanen stod flera människor i olika åldrar och tittade på. Ett barn på kanske sju år med smutsiga kläder klängde i byxbenet på en av de vuxna. Michael såg på den skräckslagna pojken. Pojken var ungefär i samma ålder som hans yngste son.

Patuch gick fram till bilen och klev in i framsätet. Michael blev formligen intryckt i baksätet och de båda männen satte sig på var sin sida om honom. Föraren lade i växeln och trampade på gasen så bakhjulen spann. Med ett knyck vände han bilen om och den rusade iväg med gruset sprutande från hjulen. En stund senare var de ute på den stora landsvägen. Michael kunde inte se åt vilket håll det åkte, men med tanke på hur solen stod så antog han att de åkte tillbaka längs med den väg som han och Patuch hade gått dagen innan.

Efter någon timme så stannade bilen utanför stadens polisstation. Galler satt för alla fönster och dörren var gjord av stål. Putsen hade fallit ner från delar av fasaden och hela huset såg ut att förfalla. Michael fick själv ta sig ut ur bilen utan hjälp från männen. Han följde lydigt efter Patuch upp för trappan och in i huset. Där inne var det ljust av alla lampor i taket. Väggarna hade en tråkig pissgul färg och alla bänkar var nötta och bruna. Patuch sade åt honom att sätta sig på en av bänkarna. Michael slog sig ner och såg sig omkring. Fönstren var höga och släppte in gott om ljus. Flera små skrivbord stod i rader på golvet. Längst fram fanns en disk och bakom den satt två äldre damer. Båda av den större stadiga sorten som med lätthet skulle kunna få vem som helst att hamna på golvet mot sin vilja. Patuch pratade med en av dem. I ena hörnet stod en kaffemaskin. Michael med ens väldigt sugen på kaffe. Men det var inte att tänka på, bakbunden som han var.

Efter en stund kom Patuch tillbaka. Kvinnan som Patuch hade pratat med hade gått iväg, men kom strax tillbaka.

”Ni kan följa med här” sa hon till Patuch.

Patuch vinkade till Michael att följa med honom och viftade sedan bort männen. Endast Michael följde med efter Patuch, som i sin tur blev visad till ett rum av kvinnan. Rummet var inte särskilt stort. Ett bord stod i mitten med tre stolar runt om. Kvinnan gick ut ur rummet och stängde dörren. En nyckel vreds om från utsidan. Han var inlåst tillsammans med Patuch.

En stund, som verkade som en evighet, stod Patuch med ryggen mot honom. Ur ena fickan plockade han fram en nyckelbricka i plast. Sedan vände han sig om mot Michael.

”Vänd dig om” sa han.

Michael vände sig om och hörde ett mjukt surr och fängslet släppte sitt grepp. Michael tog fram sina händer och studerade dem. Inga märken syntes på  hans handleder. De var lite stela men han hade inte ont.

”Det där var skönt” sa han medan han rörde på handlederna.

”Tror jag det. Även om handbojorna är av senaste snitt och ska vara bekväma, så blir man rätt stel” sa Patuch. ”Sätt dig!”

Michael satte sig ned på ena stolen. Patuch tog stolen mitt emot. På bordet låg en platta och en elektronisk penna. Patuch ignorerade dem och plockade istället fram sitt lilla anteckningsblock och en hederlig gammal penna.

”Jag avskyr dessa skrivplattor. Det dokumenteras alldeles för mycket och det tolkas fel så många gånger, så de är bara till besvär” sa Patuch och sköt plattan åt sidan. ”Jag gillar riktigt papper när jag skriver”.

Det klickade i låset igen. Kvinnan kom in i rummet och hade med sig två koppar. Det ångade om dem och hon ställde ned dem på bordet mellan dem. Sedan gick hon ut igen och låste dörren.

”Jag hoppas att du inte kastar kaffet över mig” sa Patuch.

Michael tittade på honom förvånat.

”Jag skulle inte ens tänka tanken” sa han och sträckte sig efter en kopp. ”Kaffe är alldeles för gott för att användas till dumheter”.

Patuch log och tog sin kopp. Smuttade på den innan han fortsatte.

”Vi har bara känt varandra ett par dagar, men på något sätt så känns det som om vi känt varandra längre” fortsatte Patuch. ”Men det finns en arrestorder på dig och jag är kommisarie. Så ligger det till. Men en sak ska
du veta. Även om jag kan vara hård så har jag mitt eget måtto till skillnad
från lagen. Lagen säger att man är skyldig till motsatsen bevisats. Jag tycker
själv tvärt om. Att sätta dit oskyldiga människor är inte vad jag gillar.
Däremot så ska de skyldiga straffas hårt. Kanske till och med döden är ett för
milt straff för vissa. Mord ska straffas hårt. Mycket hårt!”

Michael svalde en klunk kaffe till. Det brände honom i halsen men det brydde hans sig inte om, även om han var nära att börja hosta. Kanske den där Patuch var mänsklig i alla fall?

”Nu börjar vi från början” sa Patuch. ”Du jobbar på AMPEX?”

”Ja, jag har varit med och tagit fram hela idén”.

”Och Kent och John har också varit med från början?”

”Ja”.

”Vilka politiker är involverade i AMPEX?”

Michael räknade upp de politiker som stod bakom AMPEX genomförande. Han berättade vilka han hade kontakt med och hur ofta. Hur längde de hållit igång AMPEX och vilka som var han närmaste Medarbetare. Patuch var sympatisk och höll sig till enkla frågor som Michael hade lätt för att bara svara ja eller nej på. Mest ja. Patuch var en av landets mest finslipade förhörsledare, som kunde ställe de rätta ledande frågorna och få de svar som han ville ha.

”Så du var på semester med din fru och dina barn?”

”Ja. Vi brukar åka skidor minst en gång om året”.

”Så då var du på andra sidan havet när mordet inträffade?”

”Jag antar det”.

”Ja eller nej?”

”Ja”.

”Och varför åkte du tillbaka hem utan din fru och barn?”

”Jag fick ett meddelande från John om att någon hade övermannat dem och tagit över kontrollen av AMP…”

Michael reste sig genast och gick bort till väggen. Slog nävarna hårt i betongen så att han började blöda om ena knogen.

”Fan!” sa han högt. ”Ursäkta!”

Michael började svamla rätt osammanhängande och gestikulera. Patuch hade hoppat högt när Michael rusade upp och var på vippen att ta fram sin pistol ifrån axelhölstret. Michael lugnade ner sig och tog flera djupa andetag innan han åter satte sig vid bordet.

”Jag har bevis för vad som hände på AMPEX!” sa han ivrigt. ”Allting finns inspelat på min dator hemma!”.

Patuch var tyst.

”Förstår du inte? Allting finns sparat en hårddisk!”

”Nu är det så att i samband med att polisen hade spanare ute på flygplatserna för att arrestera dig, så var det även en patrull som gjorde husrannsakan hemma hos dig. Alla datorer konfiskerades och finns för teknisk
undersökning”.

”NEJ!!” skrek Michael. ”Om de har stängt av den datorn och sedan startar upp den igen så kommer den att totalförstöras om man inte loggar in på rätt sätt”.

Michael satte händerna för ansiktet. Hans bästa bevis för vad som hänt och att det var någon annan som försökte skaffa sig makt såg ut att vara borta.

”Ring dem! Stoppa dem! De får inte starta upp den datorn igen!” bönade Michael. ”Det finns säkert massor på den datorn som är till bra för er utredning”.

Patuch nickade. Vad skulle det göra om den tekniska utredningen blev några timmar försenad. Han skulle ringa och be dem hejda sin undersökning ett tag. Han tog telefonen och fick snart kontakt med den ansvarige. De hade just kopplat upp datorn och skulle till att starta den. Patuch bad dem att låta bli, just för att viktiga bevis kunde bli förstörda. De lovade att avvakta tills han ringde tillbaka igen.

”Så där. Nu så avvaktar de ett tag. Men hur kan jag lita på att DU inte försöker förhala och förstöra viktiga bevis?”

”Men …Åh…! Varför skulle jag berätta att bevisen kan bli förstörda om jag skulle vilja att de blev förstörda? Då skulle jag ju bara vara tyst? Eller Hur? Dessutom så är jag ju enligt lagen skyldig tills jag bevisat motsaten?”

Patuch nickade instämmande. Det verkade logiskt. Tankarna kom tillbaka på när de åkte i hans bil. Michael måste redan då ha vetat att han var ute efter att hitta just Michael. Och när hagelstormen kom så hade ju faktiskt han – Patuch – gripits av panik och velat ta sig ut ur bilen. Mannen mitt emot honom – Michael  - hade stoppat honom och troligen räddat hans liv genom det. Hur enkelt hade det inte varit för Michael att röja honom ur vägen genom att låta honom kliva ur bilen? Och troligen bli träffat av ett gigantiskt hagelkorn? Någonstans så fick han inte bilden av den Michael han träffat att passa ihop med den bild av honom som skickats runt, att Michael skulle ha iscensatt ett gruvligt mord på en politiker?

”Ok” sa han. ”Men hur det än är så är du arresterad. Vi måste bevisa att du är oskyldig. På något sätt har du fått mig att tro att du är oskyldig, men jag kommer att genomföra utredningen fullt ut, så som det ska göras. Och om det visar sig att du ljugit någonstans, om än så lite, så sätter jag dit dig fullständigt utan chans för benådning”.

”Ok för mig. Det är inte mer än rätt. Men jag har inte ljugit för dig en enda gång hittills” sa Michael.

Patuch ställde flera frågor och Michael svarade så gott han kunde på en den mer invecklade frågan efter den andra. Michael kände sig besvärad. Inte utav Patuch frågor utan för att han inte kunde komma åt bevisen på datorn. Det var väldigt frusterande.

"Då tror jag att jag har vad jag behöver för stunden” sa Patuch. ”Det är dags för dig att få en plats i häktet att sova på”.

”Men bevisen på datorn då?” sa Michael irriterat. ”Jag måste få starta den själv, annars så…”

”,,,förstörs den. Jag vet. Vi ordnar med det på något sätt. Killarna på tekniska labbet har lovat att inte röra den utan min tillåtelse. Är det bra nog för dig?”

”Det får väl vara det” sa Michael och lät allt annat än belåten.

Patuch höll fram fängslerna och Michael vände lydigt på sig så att Patuch kunde sätta dit dem. Det stramade till över hand handleder när de drogs åt. Michael tittade ner i golvet och fasade över vad han skulle möta i häktet.

Patuch knackade på dörren och strax därefter dök kvinnan upp igen. Han sa till om att Michael skulle föras till häktet. Kvinnan nickade. Hon visade vägen genom flera korridorer. Alla kantade med bruna dörrar i stål med små fönster av armerat pansarglas. Under varje fönster satt det en lucka. Michael räknade antalet dörrar de passerade, men tappade räkningen när han kom till 55. En del dörrar stod på glänt. Andra var stängda och man kunde tydligt se ett eller två ansikten bakom det tjocka glaset. Kvinnan svängde runt ett hörn och stannade vid dörr nummer två. 372 stod det på dörren. Utanför satt det en arkivmapp med hans namn på. Mappen var i det närmaste tom. Hon höll upp
dörren så att Michael och Patuch kunde passera. Michael stannade mitt i rummet och Patuch tog av honom handfängslerna. Gav Michael en stadig klapp på axeln innan han vände sig om och gick ut därifrån. Dörren slog igen med ett gnissladne ljud av nyckeln som vreds om i låset. Nu var han inlåst som ett djur i en bur.