På morgonen hade Maggie kokade ihop lite varmt till frukost över den lilla elden, som också hade överlevt natten. Den var inte så stor men tillräcklig för att värma vatten på.

”Upp med er!” sam Maggie samtidigt som hon hällde upp den varma drycken i muggarna.

John var först med att vakna. Han var stel i kroppen efter att ha sovit på den hårda marken. Han sträckte på sig så det knakade högt. Mjukade upp sina ben med att böja dem några gånger. Det fick honom att känna sig bättre till mods när stelheten gav efter en aning. Tacksamt tog han emot koppen med varm dryck som Maggie sträckte fram.

Marie och Alex vaknade strax efter. Maries hår var alldeles fullt var barr och mossa. Alex fnissade till. Marie gav henne en ilsken blick. Hon visste att hon inte såg något vidare ut.

”Du ser ut som en trollunge” fnissade Alex och började sedan gapskratta.

”Tack för den du!” fnös Marie. ”Du ser inget vidare ut själv”.

Alex drog händerna genom håret och fick loss ett par små kvistar. Maggie sträckte fram varsin mugg till dem som de tacksamt tog emot. Magarna knorrade av all den torftiga maten de hade.

”Maten är i snart slut” sa Maggie. ”Här. Ta lite torkad frukt. Det ger energi”.

Hon gav dem varsin näve med lite fruktbitar och några nötter. Sen skickade hon runt en flaska med barrajajos. Efter en stund bröt de upp. Kent sparkade jord över elden och såg till att stenarna som legat runt hamnade på olika platser. Sedan tog han sin ryggsäck och de började vandra vidare.

Det regnade fortfarande men under träden kunde de vandra utan att få allt för mycket regn på sig. Sakta med säkert banade de sig fram i skogskanten. Vägen de följde skymtade mellan träden. En och annan bil susade fram på vägen. Mest var det lastbilar men också några vanliga personbilar. Många var gamla och skruttiga, men en och annan susade ljudlöst förbi med sina elmotorer som drivkraft. Allt fler skaffade sig elbilar, då det sedan några år tillbaka endast fick tillverka elbilar. Men många andra sorters bilar fanns fortfarande på marknaden som begagnade.

Ett mera dovt mullrande hördes från vägen. Det lät inte som en vanlig bil. John gick närmare vägen i skydd av ett buskage. Där nere på vägen kom en kolonn av militärfordon. På lastbilarnas flak satt det flera militärer i full  undering och gevär. Längst fram körde en mer öppen bil som liknade en gammal jeep. Antagligen satt det en general i den bilen. Några specialfordon var längst bak i kolonnen. De hade maskingevär på taket och en´man tog och höll den beredd. Hela militärkolonnen körde ganska långsam fram på vägen.

”Håll er dolda” sa John. ”En militärkolonn passerar på vägen”.

Kent som gick längst fram vek av lite längre in i skogen. Det var ju inte säkert att militären var efter dem, men lika bra att ta det säkra före det osäkra och inte visa sig.

Det lät länge som om militärens fordon höll jämna steg med dem. Men efter ett tag så blev mullret svagare. Kolonnen hade rullat vidare och var nu längre bort längs med vägen.

”Jag är trött på detta vandrande. Det verkar som om vi inte kommer någonstans. Alla träden ser lika dana ut” muttrade Marie.

”Nog är det tröttsamt” sa Kent. ”Jag hoppas att vi kommer fram till lite mer bebodda trakter snart”.

”Undrar hur långt det är?”

”Säkert några mil till, så det lär ta ett par timmar till minst”.

Marie suckade högt. Hennes humör var i botten, hon var kall och frusen och ville inte gå ett steg till. Hon satte sig på en sten.

”Gå ni. Jag stannar här. Jag är för trött för att orka fortsätta”.

”Du måste fortsätta” sa Alex. ”Vi kan inte lämna dig här mitt i skogen”.

”Jag klarar mig. Jag är bara så trött och vill sova”.

Maggie anade att det var något mer än bara ovilja och trött sinne. Hon höll baksidan av sin hand mot Maries panna. Marie var alldeles för varm.

”Vi kan väl ta en paus?” föreslog hon. ”Vi har ju i alla fall gått ett par timmar så en paus kan göra gott. Lite barrajajos någon?”

Alex greppade flaskan och tog en stor klunk. Josen smakade denna gång som någonting från gamla dagars jul. Lite pepparkaksaktigt. Alex blundade och tänkte på när hon firade jul som barn. Stora julkalas med hela släkten. Hon vaknade upp ur sin dagdröm när någon tog flaskan ifrån henne. Det var Kent som också ville få ta del av josen.

Maggie drog John en bit ifrån de andra.

”Jag tror Marie är sjuk. Kanske bara en vanlig förkylning eller så kan hon ha dragit på sig en lunginflammation av det regniga och kalla vädret”.

”Oj då. Vad kan vi göra för henne?”

”Vi borde försöka hitta ett torrt ställe där vi kan tillbringa någon dag eller två för att få henne i form igen. Vi skulle alla behöva bli torra ordentligt så inte vi också blir sjuka”.

”Vi får lov att hålla igång och vandra vidare. Vi har ju inte mycket till proviant kvar vad jag förstod. Vi måste komma fram till AMPEX! Det är prio nummer ett och det vet Marie”.

”Det är ingen anledning till att inte ta hand om henne och se till hennes behov”.

”Självklart inte. Hon är ju inte bara min arbetskamrat utan också min kusin. Lite av en lillasyster också. Så jag bryr mig om henne väldigt mycket” sa John. Men vi måste alla tänka på att vi får lov att offra oss lite för att nå vårt mål”.

”Vi får bara skynda lite mer långsamt, så hon orkar” sa Maggie.

”Kanske det” svarade John.

Efter en liten stund och med mycket övertalning, så reste sig Marie upp. Alex lade armen runt henne och nästan bra henne med sig. Marie stapplade fram över marken. Pinnar och sten tyckte hon kändes som oöverstigliga hinder, men hon kämpade på. Febern tilltog och efter en halvtimme var hon bara halvt medveten om att hon befann sig i en skog, på flykt från de som ville
henne illa.

Kent tog John i armen och drog med sig honom en bit vid sidan av stigen.

”Vi måste stanna” sa han. ”Marie klarar inte mer. Vi måste tänka på henne”.

John tittade bort på Marie. Han såg hur eländig hon var. Han skämdes över att han tvingade henne framåt. Marie hade verkligen gett allt för dem. Nu var det nog dags för de andra att ta hand om henne.

John nickade till svars. De behövde stanna. Och det en längre tid också. Alla var de trötta och slitna. Hur mycket han än själv villa komma fram så fort som möjligt och kunde kämpa vidare på ren vilja, så kunde han inte begära det av de andra.

”Vi stannar så fort vi hittar ett bra ställe” sa han. ”Det kanske är läge att slå läger för en hel dag i hopp om att få tag på lite merm´mat. Kanske försöka fånga en hare eller två”.

”God idé. Alex och Maggie kanske kan finna något annat också. Maggie verkar kunna en hel del om vad man kan äta ute i naturen”.

I samförstånd gick de tillbaka in på stigen och tog täten. De tog det lite lugnare med stegen, och höll koll utmed stigen efter någon bra plats. Men skogen var tät och snårig. Stigen var knappt en stig. Mer ett upptrampat spår efter djur. En timme gick innan de beslutade om att slå läger i skydd av några granar. Under granarna var marken mjuk av mossa. Alex hjälpte Marie ner på marken. Maggie placerade en ryggsäck under hennes huvud. Marie var het och rödmosig. Maggie plockade raskt ihop lite tändved. Skrapade fram ren
jord strax utanför granarna. Marken var blöt. Regnet hade dock upphört helt så det blev lite lättare att få fart på elden. När hon var säker på att elden inte
tänkte slockna, plockade hon fram en kastrull och fyllde den med det sista
vattnet de hade. En påse med te och lite örter lade hon bredvid elden. Sen tog hon fram svampen som hon plockat för någon dag sedan. Den hade inte hunnit torka än, men fick duga ändå. Hon bröt loss några bitar och stoppade ner dem im vattnet som nu hade hunnit bli lite varmt. Sakta rörde hon om med en sked samtidigt som hon räknade varven. Efter 50 slutade hon och plockade upp svampbitarna med skeden. Slängde iväg dem in i en buske, smakade en slurk och nickade gillande. Hällde upp en mugg till var och en.

I en mugg lade hon ner lite andra örter, och när den fått dra en stund så gav hon den till Alex, tillsammans med en sked.

”Här! Ge det till Marie. Det borde hindra henne från att bli sjukare, och det dämpar febern så hon får sova sig till hälsa”.

Alex tog emot muggen och gick bort till Marie. Marie sov redan och Alex ställde ifrån sig muggen. Sakta började hon plocka av Marie skorna och strumporna.

”En bra idé” sa Maggie. ”Av med hennes våta kläder. Vi hänger dem på tork. Vi borde alla passa på att torka våra kläder nu när det inte regnar längre. Vi har varit ute i regnet så länge att vi inte känner att vi är blöta”.

Maggie tog av sig både byxor och tröjor tills hon stod i bara underkläderna. Rotade reda på en torr tröja i ryggsäcken som hon drog över huvudet. Alec gjorde lika dant. Sedan hjälptes de åt att få av Marie hennes blöta kläder. Strumporna smetade fast på hennes fötter.  Alex plockade fram en torr tröja och ett par byxor som låg i Maries ryggsäck. De hade inte mycket kläder med sig. De hade in princip bara de kläder som de hade på kroppen, samt ett ombyte som de fått av Maggie. Kent kom med en tunn filt som han svepte runt Marie.

Alex tog upp muggen som innehöll Maggies dryck, väckte Marie och försökte få henne att dricka upp så mycket som möjligt. Det blev inte mer än ett par klunkar. Alex stannade kvar hos Marie, beredd att göra ett nytt försök att få i henne mer av drycken om en stund.

Maggie tog med sig Kent och John utanför granen. De behövde proviant.
Förrådet som de hade med sig var nästan slut. Barrarajajosen hade de bara en halv flaska kvar utav. Den Hade gått åt fortare än kvickt. Och ny skulle hon inte kunna göra. Barraraja bar ingen frukt så här års.

”Vi måste få tag på mer mat” sa Maggie. ”Kan vi fånga någon hare? Det finns ju ingen affär här precis”.

”Jag kan göra en snara eller två” sa Kent. ”Jag är inget proffs på det men några snaror gjorde man när man var liten”.

”Vatten!” sa John. ”Jag går och letar vatten”.

Han plockade ihop alla flaskor de hade och banade sig iväg mellan träden. Tunga blöta grenar hängde ner, och allt som oftast fick han en dusch med stora kalla vattendroppar. Några av dem letade sig in under kläderna. Det kändes kyligt mot huden, trots att han var genomblöt. John hade alldeles
glömt bort att han också borde ta av sig kläderna och få dem torra vid elden.
Ingen tid att fundera mer över den saken nu. Bäst att fundera över var han
kunde hitta vatten.

John vandrade runt i flera timmar utan att hitta något vattendrag. Men hopsjunkna axlar gick han tillbaka till lägerplatsen. Där satt de andra tre tillsammans runt elden. Maggie matade den med några fler grenar. Runt omkring i träden hängde deras blöta kläder på tork. På en pinne som lutade
sig in över elden satt kroppen efter en hare. Sakta stektes den över elden.

Dofter av stekt kött fick det att vattnas i munnen på John.  Tyvärr hade han inget vatten med sig tillbaka. Han hade hoppats att han skulle hitta vatten till dem, men ingenstans kunde han hitta minsta tecken eller minsta ljud på  någon lite å.

”Där är du ju!” sa Alex. ”Vi började undra vart du tagit vägen. Hittade du vatten?”

”Inte en droppe. Inte mer än de som föll i min nacke hela tiden” svarade John.

”Ingen å eller något?” sa Kent. ”Illa!”

John slängde de tomma flaskorna på marken framför sig. Oduglig kände han sig, när alla hade räknat med att han skulle komma tillbaka med vatten.  Det hade ju regnat i flera dagar så det borde finnas massor med vatten. Träden var ju tunga av alla vattendroppar.

”Vattendroppar!” tänkte John. ”Tillräckligt många vattendroppar blir ju massor!”. Han började tänka högt så de andra tittade undrande på honom.

”Jo!” sa han och tittade på dem allihop. ”Vi har ju massor med vatten runt oss. Titta!” sa han och greppade en gren. Skakade om den så att alla vattendroppar for omkring. ”Vi behöver bara något att samla ihop alla dropparna så får vi vatten”.

”Så vi ska gå runt och samla ihop vattendroppar?” sa Alex. ”Vet du hur lång tid det tar? Massor!”

”Men vi har inte så mycket annat att göra i alla fall” inflikade Kent.

”Vi kommer aldrig att få ihop tillräckligt”.

”Bättre än inget i alla fall”.

”Visst!” fnös Alex som tyckte att det var larvig att samla vattendroppar när man lika gärna kunde leta upp en å istället. Hon hade sina sysslor utstakad i alla fall. Att ta hand om Marie. Så om de andra villa gå på vattendroppejakt så var det väl i sin ordning.

Alex vände sig om mot Marie och gjorde ännu ett försök att få i henne lite dryck. Marie drack motvilligt några klunkar till. Snart var det slut i muggen. Hon hoppades att Marie snart skulle vara på benen.

Maggie skar av en bit av köttet över elden. Den var rykande varm och inuti såg köttet färdigt ut. Hon skar loss fler bitar och delade ut dem. Kent slukade sina bitar i ett nafs. Hungrig som han var så räckte inte köttbitarna långt med att mätta honom. Han slet loss ett av benen och gnagde av minsta lilla smula kött som fanns kvar. Snart fanns bara några benbitar kvar efter haren.

”Vi får försöka fånga några till” sa Kent. ”En hare räckte inte långt”.

”Inte speciellt men det var gott” sa John. ”Nu behöver vi få tag på vatten”.

John och Kent funderade ett bra tag på hur de skulle få tag på regndropparna som satt på trädens barr och blad. Alex hade inte tid att vänta på dem utan tog en flaska och lät droppe för droppe falla ner i flaskan genom att låta bladen nudda vid kanten på flaskan. Ett tidsödande jobb som bara resulterade i någon deciliter på botten av flaskan. John rotade i sin ryggsäck efter något större att fånga dropparna i. Maggie tog kastrullen och lyckades med den fånga in droppar snabbare än vad Alex gjorde med flaskan. Kent formade till en tratt av ett stort löv. Det fångade in lite bättre än bara flaskhalsen. John hittade vad han sökte. En tunn tröja som var ren. Den lade han över grenar så att tröjan sög åt sig vattendropparna. Sedan vred han ur den över Maggies kastrull. När tröjan blev fuktig så gick det ännu fortare för den att suga upp mer. Ganska snart hade han fyllt Maggies kastrull. Vattnet såg allt annat än rent ut. Barr och löv låg i vattnet och vattnet i sig själv var lite grumligt. Löven och barren gick lätt att plocka bort. Men grumligheten var svår att göra något åt.

”Jag kokar upp vattnet innan vi häller det på flaskorna. Då är vi säkra på att det inte finns något som kan göra oss sjuka i alla fall”.

Medan Maggie kokade vattnet så fyllde de ytterligare en mindre kastrull med vatten. Den hamnade över elden den också. När kvällen kom så hade de tre flaskor med nytt vatten. Förutom det som de drack upp på en gång.

Ytterligare en hare har blivit fångad av Kent, så den fick bli kvällsmat. Marie hade vaknat till och kunde på egen hand äta en bil kött. En mugg med avkok på svampen hade hon bredvid sig att dricka.

”Jag tror jag faktiskt kan se några ormbunkar en bit bort” sa Maggie. Kanske har de fått tillräckligt stora rötter som går att äta”.

”Kan man äta ormbunke?” undrade Alex som gnagde på det sista
benet efter haren.

”Bara vissa sorter” sa Maggie som reste på sig och gick iväg. Hon kom strax tillbaka tomhänt. Det var inga ätliga ormbunkar hon sett. Visst kanske man kunde äta dem, men de skulle knappast ge dem någon energi och än mindre vara goda.

Mörkret kom och efter att ha lag på några grenar till på elden så delade de upp arbetet med att vakta elden. Alex började. Allting var väldigt lugnt. En uggla hoade långt bort och några raxar skränade på andra sidan vägen. Inte en vindpust fick löven att röra sig. Inte en droppe regn föll från himlen. Några stjärnor lyste svagt uppe på natt himlen. För en gång skull såg det ut som om vädret tänkte bli bättre. Regnet hade nästan upphört.

Kent tog sista vakten för natten. Veden började ta slut så han letade redan på lite fler pinnar. Nu regnade det inte längre och allt fler stjärnor syntes mot den ännu mörka himlen. Ett svagt ljus syntes långt bort och visade att solen snart skulle komma upp ur sin slummer. Runt honom låg de andra och sov. Förhoppningsvis skulle Marie vara tillräckligt stark för att de skulle kunna fortsätta sin vandring. Han trodde att de nog kommit halvvägs, men var inte riktigt säker. Sista biten skulle dock bli värst. AMPEX hemliga bunker låg en bra bit ute i en öken. Ett ställe dit ingen skulle ge sig frivilligt. Även med bil skulle det ta sin tid att komma fram. Och de hade ingen bil.