I en annan del av landet hade Michael börjat sin långa vandring mot AMPEX hemliga bas. Han hade ingen aning om vilken väg de andra tog eller hur många de var. Han kunde bara hoppas att vännerna John, Kent, Alex och
Marie var ok. För honom var det bara att så osynligt som möjligt ta sig vidare. Och det till fots. Michael konstaterade ganska snart att hans skor inte var de bästa att gå långa sträckor i. Han skulle ha passat på att köpa ett par riktiga kängor i affären.

”Så dags att tänka på det nu” muttrade han för sig själv.

Vägen låg lång och dammig framför honom. Extremt dammig. Varje bil som passerade rörde upp damm så att han knappt såg något. Det dröjde
inte lång stund förrän han var täckt med ett tunt lager med damm. Det borde inte vara så torrt. Han antog att den där som tagit över AMPEX central hade mixtrat med kontrollerna. Det borde ha varit lagom fuktigt ute för att gynna böndernas tid för sådd. Inte torrt som fnöske.

Långt borta i söder syntes dock tjocka regnmoln. Han
hoppades att dessa moln skulle röra sig norrut. Landskapet runt honom skulle verkligen behöva regn. Men inte en rörelse gjorde molnen. Inte vad han kunde se.

Kvällen började närma sig och han letade efter en plats att sova på. Ute på ett fält stod en fallfärdig lada. Det var åtminstone tak över huvudet. Om han hade tur kanske det fanns halm eller hö i ladan.

Ladan stod längre ut på fältet än vad det först såg ut som. Bonden hade plöjt fåror så det var jobbigt att gå. Dammigt också. Ladan lutade betänkligt och såg ut att kunna falla ihop när som helst. Stora hål gapade i väggarna. Men taket såg helt ut. Michael slet i dörren. Den satt fast. Efter några försök till så gav han upp att kunna komma in genom dörren. Med långa steg gick han runt ladan på jakt efter ett hål i väggen som var stort nog att krypa in genom. På ena gaveln hittade han vad han sökte. Ett par plankor hade
fallit ned och ett stort hål, stort som en dörröppning fanns där. Michael klev
in. Taket var inte alls så helt som det först sett ut som. Flera takpannor hade
ramlat in och några av de brädor som takpannorna legat på låg på golvet i en stor hög. I bortre hörnet fanns dock det både väggar och tak som var någorlunda intakta. På golvet låg det lite gammal halm. Och strax intill en halmbal som såg möglig ut. Michael tog fram en kniv och skar av banden som höll ihop balen.

En stank av förruttnelse och mögel slog emot honom. Men i balens mitt var
halmen oskadd. Han samlade ihop så mycket han kunde och gjorde i ordning något som skulle likna en bädd.

”Då var sängen fixad” sa han till sig själv. ”Att göra upp eld kan jag glömma. Det skulle synas lång väg och säkert tända eld på ladan också”.

Det fick bli en näve nötter och lite torkad frukt till kvällsmat, nersköljt med en halv flaska mineralvatten. När han lagt sig ner så funderade han på hur långt han hade gått. Det borde inte vara så långt kvar till nästa stad. Där kanske han kunde hyra en bil. I värsta fall fick han väl stjäla en. Men helst hyra en. Tankarna höll honom sysselsatt ett tag innan han somnade av ren utmattning.

Morgonen därpå vaknade Michael av att det regnade in. En tät ström av droppar föll ner från en bjälke i taket. Ljuvliga regn. Nu skulle det inte vara lika dammigt ute på vägen. Han tog några klunkar vatten och några nötter. Med en skiva torkat kött och en bit bröd i ena handen så tog han ryggsäcken på ryggen och klev ut i regnet.

Ute hade fältet börjat förvandlas till lervälling. Han halkade till några gånger medan han gick tillbaka till vägen. Jackan blev genomblöt ganska omgående, men det var inget han kunde göra något åt. Med leriga skor återvände han till vägen och fortsatte att följa den bort mot nästa stad. Han tog långa steg men försökte att inte skynda på för mycket för då skulle han bara bli trött för fort. Det var en lång bit att vandra. Tio tolv minst mil trodde han. Michael kände att han inte hade något val. Han behövde skjuts. Regnet tilltog och när han tittade tillbaka åt det håll han kom ifrån kunde han se flera stora tjocka moln. Ifrån molnen gick det ner en lång snurrande tratt. En tromb. En stor tornado som omringades av några mindre. Den stora tornadon nådde ända ner till marken medan de mindre bara nådde halvvägs ner. Det var länge sedan som det blivit några tornados tack vare AMPEX. Men nu
löpte vädret amock. Varför visste han inte, men hans antog att AMPEX försatts ur spel. Det var ingen större idé att fundera över det nu. Han hade bara ett mål i sikte. Att komma till AMPEX hemliga bas på ett eller annat sätt. Och dit var det långt. Väldigt lång.

Regnet rann i strömmar ner för Michaels rygg. Kallt och obehagligt. Han hade försökt stoppa ett par bilar men de hade bara susat förbi. Det var ett tag sedan den sista bilen åkte förbi. Säkert en hel timme sedan. Det var inte mycket trafik på vägen. Michael gick allt som oftast baklänges för att kunna upptäcka nästa bil i god tid. Den skulle han stoppa. Han bara måste stoppa den. Regnet tilltog allt mer och det fanns ingen skog i närheten att ta skydd i. Bara en massa åkrar och fält så lång han kunde se för regnet.

Det dröjde länge innan ett par svaga lampor syntes på vägen därifrån han kom. Sakta kom de närmare och närmare. Michael rotade reda på en ficklampa som han hade köpt dagen innan. Tände den och hoppade och viftade med den så mycket han bara kunde för att påkalla förarens uppmärksamhet. Bilen saktade ner och stannade ett par meter ifrån honom. Michael rusade fram till passagerardörren och öppnade den. Sen blev han alldeles stillastående ute i regnet. I bilen satt ingen mindre än kommissarie Patuch.

”Ska du inte hoppa in?” dundrade Patuch. ”Bilen blir ju full med vatten”.

”Ehh. Javisst! Förlåt!” sa Michael.

Han slängde in sin ryggsäck på golvet och hoppade in snabbt. Av alla människor så var det kommissarien som han stoppade. Hur kunde han ha en
sådan otur. Bara han inte kände igen honom, för han behövde verkligen lift till nästa stad.

Kommisarie Patuch rullade igång bilen under tystnad. Vindrutetorkarna gick på full fart och ändå såg man knappt vägen. Det hade varit ett mer eller mindre under att Michaels ficklampa hade synts när han stoppade kommissarien. Men hur det än var så var det skönt att komma undan
regnet. Och det var i sista stund också, för ute så hade det börjat hagla.
Massor av små vita korn studsade mot vägen och bilen.

”Har vi inte setts förut?” undrade kommissarie Patuch. ”Säg inget! Ska försöka komma på det!” avbröt han Michael innan han ens hade hunnit
öppna munnen.

Kommissarien var tyst en lång stund medan han i sakta mak rullade framåt med bilen. Hans enda öga höll koll på vägen medan han tänkte igenom alla människor han mött under den senaste tiden.

”Jo nu minns jag!” sa Patuch och log. ”Vi åkte ju med samma flyg häromdagen”. Trevligt att ses igen, men vad katten gör du ute och går mitt
i ödemarken?”

”Jo. För att göra en lång historia kort” sa Michael. ”En vän skulle hämta mig på flygplatsen. Men dök inte upp. Jag försökte ringa honom, men han svarade inte. Så jag antog att han var på väg. Därför bestämde jag mig
för att möta honom läng med vägen. Jag brukar vandra en hel del så det kändes bara som om det skulle bli en skön promenad. Köpte lite saker för att ha som färdkost i fall det skulle ta lite tid. Det tog betydligt längre tid än vad jag trodde. Jag har inte sett honom än. Så när det började regna så bestämde jag mig för att lifta”.

”Du skulle nog ha kostat på dig ett par bättre skor” sa Patuch och nickade åt Michaels synnerligen smutsiga skor.

”Jo, men jag hade knappast tänkt mig en sådan här lång promenad” sa Michael och skruvade lite på sig.

”Men flyget landade ju igår. Då måste du ha övernattat någonstans”.

”Jag hittade en lada som gav mig tak över huvudet. Det fick duga, men jag tror det bodde möss där också. Tycker inte om möss” Michael rös vid tanken på möss.

”Äh möss är väl ingenting. De bara tuggar lite på saker”.

Bilen kröp fram längs med vägen. Det skulle ta en evighet att komma fram till staden. Haglet hade gjort vägen alldeles vit och allting annat också. Åkrarna var vita så det var svårt att urskilja vad som var väg och vad som var åker.

”Vilket jävla väder! Kan inte minnas att det har varit ett sådant här dåligt väder på många år” sa Patuch.

”Det är väl 10 år sen ungefär” sa Michael och drog sig till minnes första gången som de stoppade bildandet av en tornado med AMPEX.

”Säkert, om inte till och med mer” Patuch svor en ramsa.

Torkarbladen på bilen hade blivit fulla av fastfrusna hagelkorn. Patuch stannade till vid vägkanten och gick ut och slog av isen.

”Fasiken. Det är inga små hagel som kommer ner” sa han när han hoppade in igen.

På taket landade hagelkornen hårt så det dundrade. Det var nästan omöjligt att prata i bilen. Patuch lade i ettan och de rullade vidare. De var alldeles ensamma på vägen. Inte en bil syntes någonstans. Helt plötsligt från ingenstans small det till i vindrutan. Ett stort hagelkorn studsade iväg
över motorhuven. Både Patuch och Michael hoppade högt. Patuch vred till på
ratten så häftig att bilen sladdade till och blev stående tvärs över vägen.
Ytterligare hagelkorn stora som tennisbollar kom farande och small i taket på
bilen så det blev bucklor. Patuch handlade snabbt och fick bilen åt rätt håll
igen.

”Men det var som fan! Vilka hagel! Kan de bli så stora?” sa Patuch.

”Jo, och ännu stör…”

Michael han inte avsluta meningen innan ett hagelkorn dubbelt så stort som en tennisboll krossade vindrutan. Patuch tvärnitade och bilen blev stående alldeles stilla. Ytterligare ett gigantiskt hagel träffade motorhuven så hela bilen gungade till. Och ännu en small i backen som en kristallkula och splittrades i tusen bitar. Fler och fler hagel kom ner med förödande kraft och gjorde kraftiga bucklor i bilen. En träffade bakluckan så den for upp och bara en liten stund senare kom det in vatten i bilen via bagagerummet. Patuch så lätt vettskrämd ut och började treva efter handtaget till dörren.

”NEJ!” vrålade Michael. ”Om du går ut och får ett hagel i skallen så är det god natt!”.

Patuch tittade på honom med sitt öga som var uppspärrat.

”Bilen är säkrast. Bilen klarar av smällarna från haglet. Vi stannar här tills det är över”.

Patuch nickade tyst och satt helt stilla i förarstolen. Det var bara att vänta. Om Michel kom ihåg rätt så var sådana här hagelstormar kortlivade så dessa giganter till hagel bord snart ta slut. Under tiden var det bara att hålla för öronen och stå ut med dånet.

En halvtimme senare så hade haglandet upphört helt. Regnet hade gått över till ett sparsamt regnande som knappt var märkbart. Taket på bilen hade fått så många smällar att det buktade in en bra bit. Michael drog i handtaget till dörren. Låset klickade upp men dörren ville inte öppna sig. Några rejäla knuffar mot dörren och den flög upp så att Michael föll med näsan i backen utanför. Allting var vitt. Sönderslagna hagel låg över allt som glasbitar.

Michael reste sig upp och tittade sig omkring. De få buskar som växte i diket var sönderslagna. Bilen var inte värd att kallas bil längre. Den såg värre ut än en folkracebil. Bucklor över allt. Till och med bucklorna hade bucklor. Bakluckan var borta. Troligen slog haglet loss den från sina gångjärn och sedan hade vinden gjort resten. Den låg med all säkerhet långt ute på ett fält.

Båda lyktorna fram var krossade. Men den ena lös fortfarande. Det enda som var helt på bilen var sidorutorna fram. Bakrutan låg i baksätet. Ett hagel hade slagit sönder den till småsmulor. Haglet låg fortfarande kvar i baksätet. Michel tog upp den. Den var stor som en handboll. Ett gigantiskt klot som säkert vägde en bra bit över 2 kg. Skulle man få en sådan i huvudet så skulle man bli ihjälslagen. Michael hoppades att ingen hade fått ett sådant klot på sig.

Patuch hade börjat komma till sans och även han hade klivit ur resterna av bilen. Tyst betraktade han sin tidigare fina bil och en tår rann nerför hans kind. Bilen var han ögonsten. Nu var den ett vrak. Knappt värt metallen den var byggd av. Bortom all räddning var hans bil. En buckla eller två hade han inte tvekat att reparera bilen för, men inte nu. Han skulle få lov att byta ut allt.

”Vad gör vi nu?” sa Patuch som var allt annat än sitt vanliga stabila jag.

”Vi har väl inget annat val än att gå resten av vägen. Och det är långt. Har du något i bilen som kan vara till nytta? Det kan ju ta några dagar”.

Det mesta var endera sönderslaget, bortblåst eller uppblött. Men i handskfacket hittade de ett par paket pappersnäsdukar. En ask tändstickor
och en liten ficklampa. En karta fanns också fast den hade sett sina bästa
dagar och var nog ganska inaktuell. Utöver det hade kommissarie Patuch även sitt handeldvapen. En liten smidig sak att försvara sig med, eller hejda en brottsling på språng. Michael packade ner sakerna i ryggsäcken. Inte vapnet då, för det hade Patuch i ett hölster innanför jackan.

”Då går vi då” sa Michael.

”Ett ögonblick” sa Patuch och gick fram till bilen.

Patuch slet loss ett av emblemen på bilen och stoppade det i fickan.

”Det var min ögonsten, den bilen. Så ett minne vill jag ha med mig. Nu kan vi gå”.