Här kommer ett långt kapitel av AMPEX.  

Hemma hos Johannes satt de vid hans köksbord. Maggie och Johannes hade gått iväg till ett angränsande rum. John funderade över vad de skulle göra härnäst. Nu var säkert varenda polis på jakt efter dem, och med bilder på dem så skulle även allmänheten kunna känna igen dem. De måste undvika alla ställen där det fanns mycket folk helt klart.

Johannes kom tillbaka med några papper i handen. Han räckte fram dem till John.

"Det här är bilderna som de har spridit ut på er" sa han. "Det kan ju vara bra att veta".

John och Kent tittade på bilderna en liten stund innan de räckte över dem till tjejerna. Bilderna var gamla och kom från AMPEX personalfiler. Men det var allt för lätt att känna igen dem utifrån bilderna. Maggie kom in i rummet och hade med sig bland annat en sax och en kam.

"Vi behöver nog göra något åt ert utseende" sa hon. "Jag är inget proffs på att klippa men lite har man ju tränat".

Marie såg förskräckt ut. Skulle hon behöva klippa av sig håret? Hon hade alltid haft långt ljust hår som hon ofta hade uppsatt i en hästsvans.

"Vem är mest lik sin bild?" började hon.

"Det är nog jag" sa Kent. "Du får nog snagga mig rätt mycket".

Maggie nickade när hon tittade på bilden. Kents något långa frisyr på bilden stämde väl överens med hur han såg ut i dag. Hon placerade en stol mitt på golvet och Kent satte sig till rätta. Maggie skred till verket. Efter en kort stund var Kents hårt mycket kort och såg nästan ut som om han hade en igelkotte på huvudet. Det påverkade inte hans utseende så värst mycket men vid första anblicken på honom så var han nu inte lika lik bilden. Maggie fiskade upp ett par glasögon ur fickan och hängde dem på hans näsa. Små runda glas med tunn kant av svartfärgat stål gjorde susen. Glasögonen gjorde dock att han inte riktigt såg ordentligt men det kunde han stå ut med. Bara han såg annorlunda ut.

"Hur ser jag ut?" frågade han.

"Det gjorde skillnad" sa Alex. "Nu ser du ut som en riktigt tönt".

Marie satte igång att skratta. Kent såg verkligen annorlunda ut. Om hon hade mött honom på gatan så hade hon inte känt igen honom. Hon var tvungen att erkänna att idén att klippa håret var inte helt fel. Så hon anmälde sig frivilligt som nästa. Maggie gick runt henne flera varv och jämförde henne med bilden. På bilden hade hon axellångt rakt hår. Nu hade hon samma frisyr fast längre. Det var bara att sätta igång och klippa. Test efter test föll till golvet. Marie bet ihop när hon såg sitt långa hår falla till golvet. Det skulle ta år innan det blev lika långt igen. Det var bara att hoppas att Maggie lyckades med klippningen. Maggie höll på längre med henne än med Kent. När hon klippt klart så tog hon fram en burk med hårgelé. Tog en stor klick som hon gned ut mellan händerna innan hon drog fingrarna genom Maries hår och av slutade med några tag med borsten. Efteråt ledde hon bort Marie till en spegel. Tjejen i spegeln som tittade tillbaka på Marie var en helt annan tjej. I spegeln såg Marie en tjej med burrigt tjockt hår som fortfarande räckte en bra bit ner på ryggen. Håret var något mörkade än vanligt men topparna fortfarande ljusa.

"Oj!" vad det enda hon fick fram. Hon kände sig annorlunda och inte riktigt bekväm med vad hon såg. Men det såg inte illa ut. Bara att det inte var riktigt hennes stil.

"Jag tar det som att det blev bra" sa Maggie. "Vad tror ni andra?"

"Man kan fortfarande ganska lätt se att det är Marie, men hon är mindre lik fotot nu" sa John. "Min tur!"

Maggie klippte dem allihop. Nästan i alla fall. Alex redan korta hår var svårt att göra något åt. Hon var kortklipp och mörk på bilden och lika kortklippt nu. Maggie funderade ett tag innan hon försvann. Hon fick leta länge innan hon hittade vad hon sökte. En flaska blekmedel. Den hade många år på nacken men hon hoppades att den skulle fungera. Ett par plasthandskar på händerna och en lång remsa med bomull. Sedan satte hon igång. Bomullen knöt hon nedanför hårfästet och sedan gnuggade hon in blekmedlet över allt i Alex hår. Nu var det bara att vänta medan medlet började verka. Undertiden så drack de mera kaffe och åt några smörgåsar. Johannes hade ordnat med sängplatser åt dem under tiden. Klockan hade blivit sent och det var nästan midnatt när Maggie släpade med sig Alex in i badrummet. Efter lite schamponering så kom de tillbaka och Alex hade en handduk virad runt håret. Maggie såg nöjd ut så resultatet hade nog blivit vad hon hoppades på. Alex tog bort handduken och ett ganska illrött visade sig på Alex huvud.

"Vad rött!" utbrast Marie.

"Det är det nog inte egentligen" sa Maggie. "Är man van att se Alex med mörkt, nästan svart hår så ser det ut att vara rött".

Alex var nöjd med färgen. Kul att prova något nytt, och nu var de ju tvungna till det. Hon kanske skulle fortsätta att ha det rött ett tag i sitt liv.

De satt vid köksbordet och planerade vad de skulle göra nästa dag för att komma vidare. Johannes skulle skjutsa dem till närmaste stad där de skulle dela på sig. Tjejerna skulle ta en buss som gick förbi flera små byar fram till en ganska öde plats som låg tio mil väster ut. Killarna skulle åka med en annan buss som gick lite senare men mera rakt på till samma plats. Där skulle de sedan ta sig vidare på något vis. Hur visste de inte nu, utan de fick ta vad som fanns där. De skulle mötas på närmaste café när de klivit av bussarna.

Marie hade svårt att somna. Det var inte så många timmar innan de skulle upp igen och åka iväg. Men tänkarna virvlade runt i hennes huvud. Tänk om de blev stoppade av polisen? Vad skulle de göra då? Vad skulle hända om de blev fast och polisen släpade iväg med dem till fängelset? Hon tittade på sina vänner som alla hade somnat. John låg och små snarkade på sin madrass. Alex med sitt nya röda hår hade täcket uppdraget till hakan medan Kent hade kastat av sig sitt. Var skulle de sova nästa gång? I skogen bland alla vilda djur?

Tillslut somnade även Marie. Men det blev ingen lång stund av vila för henne. Trötta mörka ringar fanns under hennes ögon på morgonen. De andra såg inte så mycket piggare ut, så de sa inte så mycket vid frukosten. Kent hade glasögonen på sig för att vänja sig vid att se sämre men ändå inte fumla. Johannes var ute i garaget och gjorde något med bilen. Maggie stekte ägg till dem att äta. Några baconskivor gjorde äggen sällskap i stekpannan. Frukosten gav dem ny energi och efter några koppar kaffe såg de piggare ut. Marie kände sig fortfarande väldigt trött och hade bara lust att gå och lägga sig igen.

"Så nu har jag fixat med skåpsbilen2 sa Johannes. "Lika bra att vara förberedd så jag har gjort ett gömsle i skåpet där ni får åka. Inte första klass men med ett par madrasser och lite filtar så är det inte helt obekvämt".

De samlade ihop sina saker och hängde ryggsäckarna över axeln. De gick genom tvättstugan för att komma till garaget. Där stod Johannes gröna skåpbil och i den så fanns det massor med kartonger. I ena kanten så saknades det ett par. Där kunde de krypa in i ett utrymme bakom. Madrasserna på golvet var tjocka och några filtar låg på ena sidan. Det var gott om plats så Marie snodde åt sig en stor bit för att lägga sig ner och sova mera. Alex satte sig bredvid. John och Johannes stod kvar en stund och pratade. Kent kröp in i utrymmet och makade sig tillrätta. Strax efter kom John och Maggie. Johannes lyfte flera kartonger på plats. De hörde hur garageporten gick upp och motorn på bilen startades. Sakta rullade bilen ut på gatan och iväg. Marie somnade direkt av bilens gungande.

Det var riktigt tidigt på morgonen så gatorna låg nästan öde. Någon enstaka människa var ute, men snart skulle allt fler vakna i husen runt omkring. Johannes körde tvärs genom byn och bort mot landsvägen söderut. Det var den smidigaste vägen bort till staden. Den var stor och bred till skillnad mot den mindre men kortare vägen rakt väster ut. Johannes ökade farten när vägen blev bredare. Vid sidan om vägen bredde flera åkrar ut sig. På några av dem körde bönderna sina traktorer med diverse redskap efter. Snart byttes åkrarna ut mot skog. Den bleka morgonsolen fick trädens toppar att skimra. Där bak satt alla tysta. Marie sov fortfarande. Alex halvsov lutande mot skåpsväggen. Allt förflöt lugnt och det kändes skönt att äntligen vara på väg. Plötsligt så bromsar skåpbilen in. Bakom ett backkrön lystes träden upp av blått och rött blinkande sken. Polisen hade satt upp en vägspärr. Johannes stannade och en poliskonstapel kom fram till bilen. Han vevade ner sidorutan och hälsade på polisen.

"Och vart är du på väg?" undrade poliskonstapeln.

"Jag är på väg för att leverera varor" sa Johannes lugnt och plockade fram en trave med fraktsedlar.

Polisen tog bunten och bläddrade igenom dem. Tappade hälften på marken som han slött plockade upp igen samtidigt som han inspekterade undersidan på bilen. Polisen vinkade till Johannes att han skulle kliva ur bilen. Det var bara att dra åt parkeringsbromsen och kliva ur. Johannes följde efter polisen till bakdörrarna.

"Öppna upp!" uppmanade polisen.

"Visst!" sa Johannes och öppnade dörrarna på vid gavel. Där inne stod det massor med kartonger i olika storlekar. Polisen lyste runt med ficklampan, nickade.

"Och vad innehåller alla dessa kartonger då?"

"Konserverad frukt framför allt men också ett par kartonger med kakor" svarade Johannes vilket stämde överens med vad som stod på fraktsedlarna.

Polisen slet upp en kartong som stod närmast och i den fanns flera glasburkar med konserverad frukt. Han öppnade en annan och där låg det påsar med torkad frukt. Han lämnade tillbaka fraktsedlarna som nu var i en salig oordning. Johannes tog emot dem och började rätta till dem så de åtminstone låg åt samma håll. Stängde dörrarna och klev in i skåpbilen. Polisen vinkade till en av sina kollegor som flyttade undan avspärrningen så att Johannes kunde köra förbi och vidare. Med ett knorrande från växellådan började bilen rulla igen och han trixade sig förbi de polisbilar som stod i zigzag över vägen. Växlade upp till tvåan och var snart uppe i fart igen. Det fungerade perfekt med att gömma dem i skåpet. Helt klart var poliserna ute efter John och hans gäng.

Efter två timmar så kom de fram till utkanten av staden. Johannes körde in på några mindre gator och stannade bakom en lagerlokal. Stängde av motorn och öppnade bakdörrarna. Några kartonger med kakor hade vält. Han flyttade undan dem och de andra kartongerna så att de andra kunde komma ut ur bilen. Marie var nyvaken men såg piggare ut än hon gjort tidigare på morgonen.

"Nu är vi här" sa Johannes. "Om ni går den här gatan upp och sedan tar till vänster vid första korsningen så kommer ni ner till busstationen längre bort".

John nickade. Funderade ett tag medan de andra krängde på sig ryggsäckarna.

"Er buss går väl först om jag minns rätt. Så ni tjejer får ge er iväg först. Vi kommer senare. När vi kommer fram till slutstationen så samlas vi på ett café där. Vi låtsas inte om varandra utan sitter vid varsina bord och så vidare. Ingen kontakt alltså. Där går Kent och jag vidare längs med vägen och till närmaste skogsdunge. Ni följer efter en stund senare. Jag hoppas att vi kan göra något spår så ni ser vart vi tar vägen. Vi funderar ut något på bussen".

"Kan vi inte bara samlas på caféet?" undrade Marie.

"Nej vi måste vara försiktiga med att synas tillsammans där det finns folk".

"Polisen lär leta efter ett gäng på fyra till fem personer, så vi behöver se till att vi är färre än så när vi rör oss bland folk" sa Kent.

"Nu får vi skynda oss!" sa Maggie. "Det är inte långt kvar innan bussen går och vi behöver köpa biljetter först också. Har ni pengar till det?"

"Jadå, fast inte så mycket mer" sa Marie.

"Här får ni låna lite av mig" sa Johannes. "Det är inte så mycket men lite i alla fall. Kan vara bra att ha bara kontakter då kort kan spåras".

"Tusen tack!" sa Marie när hon tog emot pengarna. "Jag lovar att betala tillbaka så fort jag kan".

"Bekymra dig inte för det. Få kontrollen tillbaka på maskinerna först. Det är viktigast. Några hundringar kan jag klara mig utan".

Tjejerna samlade ihop sina saker och sprang iväg. John och Kent lade sina ryggsäckar i hytten och tillsammans med Johannes så började de lossa en del av kartongerna i skåpbilen. De kunde ju göra lite nytta medan de väntade ett tag för att kunna ge sig av till sin buss. Och det var nog tur det. Inte så lång stund efter att tjejerna försvunnit runt hörnet svängde en polisbil in på gatan från andra hållet. Den rullade sakta fram till dem. Två poliser klev ur bilen. Johannes viskade till de andra att fortsätta att stapla kartongerna så det såg ut som om de jobbade.

"Åh vem fan var av er som inte kunde hålla ordning på papperna? De ligger ju huller om buller!" röt Johannes.

"Förlåt! Det var jag" sa Kent och sjönk ihop en bit.

"Då kan ju du fixa så de ligger i ordning igen då!" fräste Johannes och slängde åt honom bunten med fraktsedlar. Sedan vända han sig mot poliserna. "Och vad kan jag hjälpa er med då?" frågade han med mindre irriterad ton.

"Vad gör ni här?" sa den ena och större av de två, satte armarna i kors över bröstet och ställde sig bredbent.

"Jag ska leverera några kartonger med konserverad frukt hit, men någon fick för sig att schabbla runt med fraktsedlarna!" morrade Johannes.

Kent lyckades under tiden hitta just den fraktsedeln som stämde överens med platsens adress. Gick fram med den till Johannes och försvann sedan snabbt in i skåpbilen för att rota fram kartongerna.

Johannes studerade fraktsedeln och konstaterade att han fått rätt.

"Bra!" sa han kort.

Polisen tog några steg framåt och slet åt sig fraktsedeln. Han kollade igenom dem och förstod egentligen inte så mycket av den. Men han kunde se att adressen stämde och att det var fem kartonger som skulle levereras. Han lämnade tillbaka fraktsedeln.

"Har ni sett några som gått längs med vägen hitåt när ni kom hit? Två män och tre kvinnor?" frågade polisen och studerade Johannes från topp till tå.

"Nopp. Det enda som jag såg var att polisen hade spärrat av vägen några mil längre österut".

Polis nummer två hade gått ett varv runt bilen. Viskade något i örat på den första polisen.

"Varför ligger det ryggsäckar där framme i hytten?"

Nu gällde det att snabbt komma på något bra. Johannes tog första tanke som kom i hans huvud.

"Efter jobbet ska jag hämta min kusin för att åka upp till nationalparken".

"Vad heter din kusin?"

Johannes gav poliserna både namn och adress till sin kusin. Han kunde bara hoppas på att hans kusin skulle bekräfta allt. Han måste få tag på honom så fort som möjligt. Men hur?

Polis nummer två kollade snabbt uppgifterna mot en liten handburen enhet de hade med sig, och nickade tillbaka att personen bodde i staden.

Polisen såg inte riktigt övertygad ut.

"Vi ska nog kolla upp den saken i alla fall" sa han.

Jisses! Hur kunde han bara ha hittat på den historien? Hans kusin hade ju ingen aning om hans lögn. Det var bara att hoppas på att han inte var anträffbar just nu, så han själv kunde få tag på honom innan.

Poliserna började gå tillbaka till sin bil när en liten mopedbil kom inrullande på gatan. Det var en av de första som jobbade på lagret som han skulle leverera till. Tack och lov. En av poliserna klev ur bilen igen och fram till mannen som klev ut ur mopedbilen. Efter några minuter hoppade polisen in i sin bil igen och åkte iväg. Johannes drog en lättnandes suck. Kent och John hoppade ner från flaket. Det där var alldeles för nära. Läskigt nära.

"Bra jobbat!" sa John. "Vilken bra idé att låtsas att vi var dina arbetare".

"Det var vet enda jag kom på. Ursäkta att jag skrek åt er, men det kanske fick poliserna att tappa lite fokus".

"Du fick i alla fall mig att hoppa till" sa John.

"Jag måste få tag på min kusin. Jag drog ju en lögn om att jag skulle hämta upp honom".

"Kanske inte så bra att du ringer till honom, för dom lär nog hålla koll på det".

"Mycket troligt. Jag får ta vägen förbi hans jobb efter att jag lastat av här. Han jobbar inte långt härifrån. Nu måste ni skynda er iväg. Håll lite koll så inte poliserna är kvar i området".

John nickade och gick bort till hytten och hämtade ryggsäckarna. Han räckte Kent sin ryggsäck, tackade Johannes för all hjälp och sedan gav de sig av. Staden hade börjat vakna till liv och allt fler bilar började rulla på gatorna. En del människor gick längs med gatorna. John och Kent försökte blanda sig med folket så naturligt som möjligt. De småpratade om väder och vind för att inte väcka uppmärksamhet. De kom fram till busstationen efter någon halvtimme. Tjejerna hade redan åkt iväg i sin buss och nu letade de reda på sin buss. Köpte biljetter och ställde sig vid hållplatsen för att invänta bussen. Det stod ett par andra där också. En av dem läste en tidning där framsidan pryddes av stora rubriker om att en politiker hade blivit mördad och polisen nu jagade mördarna som ännu var på fri fot. John fick gåshud. Kent satte sig på en bänk och dolde sig längd med att luta sig framåt och lutade sig mot knäna med armbågarna.

En stund senare kom bussen. En blå sliten buss med gnisslande bromsar stanna de vi hållplatsen. John och Kent klev på och visade upp sina biljetter. Satte sig långt bak i bussen. Det var inte många som skulle åka med så de fick sitta ensamma och kunde tala lågmält med varandra. De hade inte så mycket att säga varandra så orden tog slut efter en kort stund. Kent lutade sig mot fönstret och försökte sova en stund. John tittade ut genom fönstret och såg att himlen blev allt mörkare av tunga moln. Det borde det inte bli. Det var inte rätt tid på året för att stora mörka moln överhuvudtaget skulle bildas. Någonting var fel. Antagligen hade Bob och man män gjort om inställningarna på AMPEX så att den istället för att hålla vädrets makter i schack, nu istället skapade oväder.

En skarp blixt for över himlen och ett kraftigt dån hördes. Strax därefter började det regna. Först lite lugnt men sedan allt kraftigare. Regnet smattrade på taket på bussen. Takluckan i bussen var sprucken så en del regnvatten kom in. En sjö bildades på golvet strax intill trappan vid dörren. Med tanke på hur mörka molnen var så skulle det nog inte sluta regna på ett bra tag. Det var ingenting som John kunde göra något åt. Men han visste vad regnet skulle föra med sig. Åkrarna skulle bli rena lervällingen, vägar svämma över och hus skulle få sina källare fyllda av vatten. Marken skulle bli så vattensjuk att det blev stor risk för jordskred på olika platser. John suckade djupt.

Efter någon timme så regnade det fortfarande lika mycket, om inte mer. Bussföraren hade talat om att de var tvungna att ta en omväg för att komma fram. Lite längre fram så låg vägen under vatten. Självklar. Vad annat skulle kunna bli när det regnade så mycket på en gång? John tänkte på hur tjejerna hade det på sin buss. Var de också drabbade av regnet? Troligen.

Maggie, Marie och Alex hade kurat ihop sig längst bak i sin buss. Utanför regnade det. De hade dock tur att de var i utkanten på regnovädret så de klarade sig från det värsta. Bussen hade stannat några gånger längs med vägen och plockat upp några väl genomdränkta passagerare. Bussen var halvfull när de började närma sig slutstationen. Många hade med sig diverse väskor och en hade till och med sig höns i en bur. Det luktade illa i hela bussen och hönsens stressade kackel hade irriterat Alex större delen av färden. Det skulle bli skönt att få komma ur bussen även om det betydde att hon hamnade ute i ösregnet.

Bussen krängde runt några gathörn, skumpade igenom några vattenpölar så att kaskader av vatten slog upp från hjulen. Människorna på gatorna kastade sig undan när vattnet slog över trottoarerna. De var visserligen redan genomblöta men smutsigt vatten från gatan ville de inte bli nerstänkta med.

Med ett knyck stannade bussen vid busstorget. Alla reste sig upp och försökte samtidigt kliva av. Tvekande stod de en stund på trappsteget innan de klev ut i regnet. Snabbt sprang de in under ett utskjutande tak. Där stod de en stund och letade efter ett café som låg lämpligt till. Alex pekade bort mot ett gathörn intill och nickade. De skyndade snabbt iväg. Trots att det inte tog dem mer än någon minut att ta sig dit så blev de genomblöta. Kläderna klibbade fast mot kroppen. Marie skyndade sig in i värmen tätt följd av de andra. Gick fram till ett bås där bordet var dukat med en röd och vit rutig duk och ett par halvvissna blommor stod i en uttorkad vas. Hon kände sig lika hängig som blommorna.

De slogs sig ner vid bordet och efter en stund kom en servitris med ett block och penna i handen. Alex beställde åt dem alla varpå servitrisen nickade och försvann ut i köket. Marie tittade nervöst efter henne.

"Hallå där!" viskade Alex. "Se inte så misstänksam ut. Då börjar folk undra".

Marie tittade genast ner på bordet och sedan upp på Alex. Alex log mot henne. Marie drog lite på munnen hon också. Om Alex kunde hålla sig lugn så borde hon också kunna det. Maggie plockade åt sig några servetter från stället på bordet. Några lät hon falla ner i knät medan hon torkade av sig i pannan med en annan. Servetter var alltid bra att ha och det hade hon glömt att packa ner.

I bortre hörnet av caféet hängde en TV på väggen. Ljudet var lågt så de kunde inte höra vad som sades. Men de kunde se att det var nyhetssändningarna. Det visades bilder på allt möjligt. Någonstans hade det fötts några vita tigrar. Några bilder från en fotbollsmatch och sedan på några segelbåtar. Inget av det intresserade tjejerna.

Servitrisen kom tillbaka med kaffe och varsin smörgås till dem. Kaffet var rykande varmt och luktade gott. Smörgåsen såg mindre aptitlig ut. En ostskiva med torra kanter på ett grovt bröd. Ett visset salladsblad låg under osten. Smaken var torr men fick duga för stunden. Alex sköljde ner smörgåsen med några klunkar kaffe. Kaffet var starkt med smakade gott. Tack och lov för det. Marie hällde i sig kaffet snabbt men smörgåsen låg halväten på tallriken. Den föll henne inte i smaken alls. Hon vinkade till sig servitrisen och bad om mer kaffe. Efter någon minut kom servitrisen tillbaka med en kaffe kanna och fyllde på deras koppar. Under tystnad så drack de sin andra kopp med kaffe. Under tiden så klingade klockan över dörren och två män kom in. Båda var blöta och bar på varsin tung ryggsäck. De gick med tunga steg bort till ett bord närmare TVn. De fick också varsin kopp kaffe med smörgås. Lika torra och tråkiga som de Alex och Marie hade fått.

TV skvalade vidare med några reportage från olika delar av världen. Efter en stund så fångade ett inslag intresset hos killarna. Det handlade om ett mord på en politiker. Fyra misstänka visades på bild och allmänheten uppmanades att snarast ta kontakt med polisen om de sett dessa personer.

Marie kunde inte höra riktigt vad som sades på TVn, men hajade till när bilderna visades. Hon tittade på Alex och kände oron komma krypande längs med ryggen. Alex gjorde en liten nästan osynlig gest till henne att sitta kvar och bara låtsas som det inte berörde dem. Ingen annan i lokalen verkade bry sig om efterlysningen.

Efter vad Marie tyckte var en evighet så reste sig killarna på sig och gick ut. De svängde till vänster utanför dörren och genom fönstret kunde de se att de gick bort mot den större gatan som ledde ut ur staden. Marie hade god lust att genast resa sig och följa efter. Hon tittade nervöst på Alex som lugnt drack upp det sista i sin kopp, vinkade till sig servitrisen och bad om att få betala. Några minuter senare så kom hon tillbaka med notan och Alex plockade fram ett par sedlar. Strax därefter gick de ut genom dörren och fortsatte samma väg som killarna hade tagit. Alex hade ingen aning om vart de tagit vägen, men antog att de följ längs med vägen ut ur staden. Så de fortsatte. De passerade förbi flera gamla fallfärdiga hus. Några få butiker fanns längs med gatan som annars var ganska öde. Genom ett butiksfönster fick de syn på killarna som stod och tittade på några jackor. Alex fick knuffa till Marie för att få henne att fortsätta.

"Kom nu!" sa Maggie. "Vi får inte stanna. Vi måste ut ur staden först innan vi kan ta kontakt med dem".

Marie började genast gå igen.

"Men vart ska vi?"

"Ingen aning, men jag vet att vi måste ut ur staden och leta reda på en plats att samlas på" sa Alex. "Att träffa dem här är för riskabelt".

Marie tittade ner på sina fötter. Regnet öste ner och en del av det letade sig in innanför kragen och ner på ryggen. Hon drog jackan tätare kring sig och fortsatte att gå. Åh vad hon önskade att hon var hemma. Eller på AMPEX. Det dög bra det också. AMPEX. Undrar vad John och Kent har tänkt göra för att få tillbaka AMPEX. Hon hade ingen aning om var alla enheter låg någonstans, men antagligen så skulle de försöka ta sig till en annan enhet. Maggie verkade nästan helt oberörd utav regnet. Regn var något som gav liv till åkrarna. Något positivt i henne ögon.

Kent och John gick tillbaka ut på gatan. Regnet hade tilltagit och det hade börjat blåsa också. Molnen var riktigt mörkgrå på himlen. Spökligt mörka. Det var bara att uthärda och gå vidare. Tysta gick de vidare längs med gatan. Långt framför dem så syntes tjejerna. De gick tysta medan de hela tiden höll koll på att de gick samma väg som tjejerna. John funderade på hur de snabbast skulle kunna ta sig vidare. Framför dem låg en lång sträcka av ödemark och inga bussar gick åt rätt håll. Att lifta var för farligt så det var bara att fortsätta att gå. Bara det inte regnade så förfärligt. De måste hitta något att ta skydd under. Kanske ända tills i morgon bitti.

Timmarna gick och regnet lämnade stora pölar på gatorna. Endast de människor som absolut måste röra sig utomhus var ute. Resten satt inne i husen och den goa värmen. Marie avundades dem i allra högsta grad. Husen blev färre och i utkanten av staden låg stugor allt mer utspridda. Ängar och beteshagar avlöste varandra och en bit bort fanns en skog. Den låg en bit från vägen men såg väldigt inbjudande ut och förhoppningsvis så skulle de kunna hitta ett torrt ställe under träden.

"Där kan vi söka skydd" sa Marie. "Det är en bra bit kvar men där borde vi kunna hitta en plats att vila på och torka oss".

"Det ser lovande ut" sa Maggie. Hon plockade fram en flaska med barrajajos. "Ta en klunk. Det ger lite styrka och håller humöret uppe".

Marie tog en klunk. Smaken var bitter men ändå trevlig. Efteråt spred sig en mjuk sötma i munnen och hon kände hur hon snabbt fick tillbaka ett gladare humör. Barrajajos var verkligen uppiggande på mer än ett sätt.

Alex tog också en klunk. Men hon upplevde smaken helt annorlunda. En söt smak som av nektar infann sig. Josen kittlade henne på tungan och fick henne att börja fnissa. Efteråt kändes munnen som om hon skulle ha druckit en stor kopp starkt mintte.

"Oj vad söt den var!" utbrast hon.

"Söt?" sa Marie. "Möjligen efteråt men den smakar ju bittert".

Maggie skrattade till och log. Hon hade själv tagit en klunk och kände sig upprymd av den för henne smått sura men med en mjuk vaniljsmak kvar i munnen.

"Barrajabären smakar olika för olika människor. Väldigt olika. Egentligen tror jag att barraja inte har någon smak alls, utan det är ens sinne som ger smak till dem. De kan till och med smaka olika från gång till gång hos samma människa".

Varken Marie eller Alex hade hört om något sådant förut. Många saker tyckte folk olika om, men smaken var samma för alla. Men oavsett vad barrajajosen än smakade så kände de alla av den energi de fick av den. Smått berusade av den så kändes inte regnet så betungande längre och de fortsatte med bestämda steg mot skogen i fjärran.

Bakom dem höll Kent och John ett högt tempo för att inte tappa tjejerna ur sikte. De hoppades att de skulle välja att ta skydd i skogen.  Där under träden kunde de samla ihop sin grupp och slå läger. Att göra upp en eld var otänkbart i regnet, men något skulle de äta i alla fall. Med regnet strilande ner längs med kläderna fortsatte de framåt.

Efter ett par timmar hade tjejerna kommit fram till skogsbrynet. Träden stod tätt och i skogskanten växte det massor av taggiga buskar. Det såg omöjligt ut att ta sig igenom dem. Alex böjde undan några grenar. Buskarna var mera som en häck i tjocklek, så det skulle bli enkelt att passera.

"Ta det försiktigt. Dra ner ärmarna över händerna" sa Maggie. "Taggarna innehåller ett gift som han göra dig sjuk och illamående i flera dagar".

Alex släppte grenarna och började dra ner ärmarna över händerna. Marie följde hennes exempel och när de alla var klara så gick de en och en igenom buskarna. Väl på andra sidan så var det betydligt mindre med regn. Trädens kronor var som paraplyer högt över dem. Marken var täckt av lilaskimrande mossa. Här och var på en del trädstammar växte det stora svampar. Maggie bröt en bit av en svamp och tittade på färgen inuti. Nickade och stoppade en smula i munnen. Hon sög på den någon sekund innan hon spottade ut den. Det var en klassisk gråsopp som hennes mamma hade lärt henne att man kunde använda till sårvård. Först skulle man torka den och mala den till ett pulver. Pulvret kunde man sedanströ på sår så de inte blev infekterade. Perfekt att ha med sig i ryggsäcken. Några nypor i varmt te kunde även dämpa feber men gjorde kroppen sömnig. Hon bröt av några bitar till och stoppade i sin ryggsäck.

"Kan man äta den? Undrade Marie.

"Nopp. Då blir man sjuk, men man kan torka den och använda den på sår. Kan vara bra för oss att ha med oss".

Maggie berättade lite mer om gråsoppens egenskaper. Det var inte så mycket att berätta, men Maggie uppskattade att någon visade intresse för vad naturen kunde ge. Att kunna lite om örter och svampar var alltid bra. Speciellt när man inte hade nära till en läkare eller ett sjukhus. Det var många gånger som hon tagit till örter för att lindra både det ena och det andra. Benbrott kunde dock inte örterna bota, men en hel del annat. Främst sår och infektioner, men också värk och stelhet.

De strövade vidare inåt i skogen på jakt efter en torr plats. Det verkade inte finnas någon, så Alex bestämde att de skulle stanna där de var och se om de kunde bygga något enkelt regnskydd. Ryggsäckarna hamnade på marken. Maggie och Alex letade reda på några långa småträd som de flitigt bearbetade med sina knivar tills de fått ner dem. Det skulle bli en bra grund för att bygga ett skydd. Marie bröt loss grenar från träden som skulle bli taket. Efter en stund så var en tvärslå uppbunden mellan två stammar. Några andra lutades mot den så att det blev som ett halvt tält. Några fler tvärslår bands fast på de lutande, innan grenarna lades uppepå. Det var väl inte det bästa skyddet, men det regnade i alla fall inte på dem. På marken rullade de ut sina sovsäckar. Maggie och Marie försökte tända en liten eld i kanten av regnskyddet. Det gick inget vidare då allting var blött. Efter en stund gav de upp. De skulle inte få någon eld att torka sina kläder vid som de hade hoppats.

"Näe, jag vill ha lite värme" sa Alex. "Jag ska se om jag kan hitta något som är tillräckligt torrt så det kan brinna".

Hon reste sig och försvann mellan träden. Undertiden medan hon var bort dök ett par bekanta figurer upp mellan träden. Det var nästan så de gick förbi tjejerna där de satt hopkurade under regnskyddet. John var mäkta överraskad av att de byggt ett skydd. Och väldigt glad också. Snabbt stuvade han in sina saker under regnskyddet och tog av sig sina värst genomblöta kläder. Kent rullade ut sin sovsäck på marken.

"Var är Alex?"

"Letar fnöske" sa Maggie. "Vi har försökt att få till en liten eld så vi kan torka oss en aning och få lite värme. Kanske en bit varm mat också".

"Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det dröjer nog inte länge innan det blir mörkt" sa John.

Men det skulle dörja ett bra tag till innan Alex kom tillbaka. Innanför jackan hade hon massor med torr och halvtorr småved, halv multna pinnar och några kaveldun. Maggie började genast plocka sönder kaveldunet och göra iordning en liten hög att tända. Strax intill lade hon små stickor och pinnar men också några fler kaveldunstussar. Allt för att få den första lilla gnistan att ta fart. Metodiskt och envist jobbade hon länge med att få fart på elden. Den lilla lågan slocknade många gånger innan hon till sist fick den att fortsätta att brinna. Sakta matade hon den lilla elden med fler pinnar av allt större storlek och efter en stund sprakade en eld utanför deras regnskydd. Det fräste till i den allt som oftast när någon tung regndroppe föll ner i den. Askan stänkte runt lite över allt.

Maggie plockade fram en liten kastrull och hällde upp en del av vattnet från en flaska. Ställde kastrullen mitt i elden på en flat sten. Hon lade i några blad av olika örter samt hällde i en skvätt barrajajos. Efter en stund så började det ryka om drycken. Snabbt hällde hon upp en skvätt i varsin mugg och delade ut dem. Denna gång smakade drycken lika för alla. Barrajan hade tappat sin smak helt när den blev uppvärmd. De drack sin varma dryck under tystnad och lät värmen sprida sig i kroppen. Efteråt sköljde Maggie ur muggarna med en liten skvätt vatten innan hon stoppade ner dem i sin påse. Kastrullen fick samma behandling. Några fler vedpinnar på elden spred en behaglig värme.

"Vi behöver någon som sitter vakt vid elden om den ska kunna brinna hela natten" sa Maggie.

"Tror du vi behöver elden?" undrade Kent. "Det är ju inte så värst kallt, bara blött".

"Kanske inte, men det vore trevligt att ha en eld till morgonfikat om inte annat" sa Maggie.

"Jag kan ta första vakten" sa John. "Sen väcker jag dig om ett par timmar" sa han och vände sig till Kent.

"Det blir bra det. Vem tar över efter mig?"

Tjejerna ställde upp i tur och ordning. Maggie tog sista passet, så kunde hon ordna med frukost. När det var bestämt så kröp de ned i sina sovsäckar och somnade ganska omgående. John satt vaken och underhöll elden. Den fick inte slockna men den fick inte heller brinna för mycket. Då skulle den halvtorra veden ta slut innan det vart morgon. Bara ge de så mycket ved att den höll sig vid liv. Runt elden spred han ut några vedbitar som skulle få torka lite mera. Det fräste till i vedbiten han nyss lagt på. Borta i skogen hörde han mjuka steg av djur som rörde sig. Så länge det var djur han hörde så bekymrade han sig inte så mycket. Det fanns inga större farliga djur i denna delen av landet. Mest smådjur i form av gnagare. Ett och annat rävliknande djur bodde i skogarna häromkring. Dom kallades för raxar. Såg egentligen mer ut som en grävling än som en räv, men var en utveckling av skogsrävarna. Robustare och mer tålig, gråsvart i pälsen och svansen var långt ifrån yvig. Snarare korthårig med stela hårstrån som en borste längst ut. Den var ofarlig för människan och höll sig lång borta så fort den kände minsta doft. Det var väldigt få som sett den och ännu färre som lyckats filma den. Men man kunde höra den långa sträckor då den skällde sitt hesa rossliga skall genom skogarna på nätterna. Nästan kusligt ljud om man inte visste vad det var.

Denna natt hördes ett par raxar bort emot en bergsplatå söder ut. Troligen en hon och en hane som ropade på varandra. En tredje raxe hördes inte långt ifrån de andra två. Det skulle nog bli slagsmål ikväll mellan två hannar.

Efter ett par timmar väckte John sin kompis. Kröp ner i sin sovsäck och somnade, tryggt vetande att det fanns någon som höll vakt.