I ett annat land packade Michael en väska för att ta en taxi bort till flygplatsen. Han fru var måttligt glad på honom att han avbröt deras semester.

"Måste du verkligen åka? Kan inte Kent och John klara sig själva?"

"Men snälla du. De är jagade av några män och är i fara. Jag måste ta mig dit och hjälpa dem".

"Men hur ska du kunna hjälpa dem? Du hamnar ju bara själv i samma situation."

"Kanske, men jag måste försöka. Jag ska inte ta mig till dem det första jag gör. Jag har några andra saker som jag kan göra för att hjälpa dem. Jag måste se till att få kontrollen över AMPEX. Utan AMPEX kommer hela planeten att dö. Det vet du!"

Hon förstod egentligen mycket väl att han måste åka. Det var bara det att om något hände honom, vad skulle hon då säga till hans föräldrar och deras barn. De visste ingenting om AMPEX. Hon själv visste en hel del för hon hade varit med och byggt den. Det var tack vara AMPEX som de hade funnit varandra. Hon hade varit chef över konstruktionen av de bergrum som AMPEX maskiner stod i. Hon suckade och gav honom en stor kram.

"Jag vet hur mycket AMPEX betyder för dig".

"Inte lika mycket som du och ungarna, men utan AMPEX har de ingen framtid. Så just nu måste jag jobba för AMPEX. För din och deras framtid skull" sa Michael och gav sin fru en puss på pannan. "Taxin väntar! Jag måste gå nu!"

Han gav sin fru en sista kram och puss innan han gick. Taxin stod utanför porten och chauffören hjälpte honom med väskan. Sedan åkte han iväg mot flygplatsen. Resan tog mer än en timme. Under tiden passade han på att läsa igenom dagstidningen på sin telefon. Det fanns inget som skvallrade om AMPEX på den. Så han hade bara det han hört av John att utgå ifrån. Så det viktigaste var att ta sig till reservkontrollrummet så fort som möjligt. Kontrollrummet hade han och John byggt helt själva. De hade transporterat dit all utrustning och själva installerat och byggt allting. Det var en gammal hangar som var insprängt i berget sedan flera hundra år sedan. Hangaren hade varit övergiven i säkert mer än femtio år när John hade hittat den under en vandring. Ensligt belägen och den gamla landningsbanan var sedan länge övervuxen av buskar och gräs. Det hade tagit lång tid för dem att bli klara men de hade inte behövt dra elledningar eller telefon dit. Allting fanns redan om än bitvis skruttiga. Hangardörrarna var väl kamouflerade och såg ut som berget själv. Det skulle säkert vara rätt smutsigt där då de inte varit där sedan AMPEX startade. Frågan var om det hela fungerade, men det var deras enda chans - hela världens enda chans för att överleva.

Taxin stannade framför utrikesterminalen. Michael betalade chauffören, tog sin väska och gick in i byggnaden. Där inne stod biljettluckorna på rad längs med ena väggen. Ett hav av bänkar med vadderade sittdynor, fanns mitt på golvet. Vid bortre väggen stod gigantiska tavlor som visade vilket flyg som snart skulle avgå och vilka som var på väg in.

John gick bort mot biljettluckorna. På vägen dit så fick han syn på att det var ovanligt många poliser på området. I händerna hade de flera papper och de verkade leta efter något. Eller någon? Kunde det vara han som de letade efter? Det borde inte veta om honom. Så de letade säkert inte efter honom. Men han tog inga risker. Michael tittade sig runt och fick snart syn på vad han sökte. Herrtoaletten. Han slank snabbt in genom dörren och in i ett bås. Där ställde han väskan på toalettstolen och plockade upp en kam och en burk med hårgelé. Han brukade ha lite gelé till sin ostyriga lock vid ena örat, men nu tog han en stor klick och gnuggade in hela håret. Formade det med händerna så det stod rakt upp på huvudet. Några tag med kammen för att få testarna att bli lite mindre stela. Sen fiskade han fram ett par solglasögon och satte dem på näsan. Knäppte upp skjortan några knappar och gick ut ur båset. Spegeln ovanför handfaten visade en något annorlunda Michael än vad han var van vid. Det syntes fortfarande väldigt tydligt att det var han, men det fick bära eller brista. Han hade inget annat att ta till just nu. Han satte på sig kavajen och gick ut från herrtoaletten. Utanför stod två poliser med ryggen mot honom och med ett par papper i handen framför sig. De pratade tyst och pekade och jämförde folk med bilderna. Michael passade på att gå så nära dem som han vågade och kikade snabbt över axel på en av poliserna samtidigt som han försökte se ut som om han letade efter en bekant. Snabbtitten han fick räckte. Det var bilder på Kent och John samt tjejerna som poliserna hade i handen. De höll vakt på flygplatsen efter dem.

Michael avlägsnade sig smidigt bort från poliserna och fram till biljettluckan. Köpte en enkelbiljett och konstaterade att det var minst en timme tills flyget skulle gå. Det var bara att gå bort till kaffebaren och beställa en kopp starkt kaffe. Med koppen i handen gick han bort till en av internetmaskinerna. Han tog den maskin som låg mest avskilt och där ingen kunde se vad han gjorde. Han slog in en adress och loggade in på vad som såg ut att vara en vanlig blogg. Därefter så sökte han efter AMPEX. Han hittade rätt genväg och kunde enkelt få en överblick över AMPEX status och grundloggar. Han kunde inte se allt. Då skulle han behöva logga in djupare i systemet och då skulle AMPEX logga han närvaro i loggboken. Men det han såg var tillräckligt för att han skulle få bekräftat vad John berättat. Någon hade tagit över AMPEX och skrivit om en del i programvaran. Han kunde se att det lagts till flera subrutiner och ett par program. Han kunde dock inte se vad de gjorde för något men han hade inte lagt dit dem i alla fall. Bara dessa extraprogram inte var några searchprogram så att han hade blivit upptäckt. Några knapptryckningar till och han kunde dra en lättande suck. Hans närvaro var inte registrerad.

Tiden rann iväg. Han klickade ur sig och helt fräckt tömde han cacheminnet på datorn. Allt för att sopa igen spåren efter sig. Reste sig och gick bort till gate 4 där hans plan skulle avgå. Planet stod redan inne och passagerarna hade börjat gå ombord. Han tog fram sin biljett och gick genom den automatiska gaten som scannade av den. Ut genom dörrarna och bort till trappan upp till flygplanets dörr. Väl inne i planet så tog han en plats långt bak. Han hade alltid satt sig långt bak i flygplan för han ansåg att det vara säkrare där än längre fram om planet skulle störta. Inte för att det kanske hade någon betydelse, men ändå. En liten egenhet som han hade. Flygplansstolarna var inte de bekvämaste han suttit i men det fick duga. Flygvärdinnan kom och undrade vilken sorts lunch han ville ha. Han valde en lättare sallad med rostad kyckling. Flygvärdinnan skrev ner hans önskemål och gick vidare till nästa passagerare. Flygningen skulle ta fem timmar så det skulle ta sin tid. Han tittade i nätfickan på ryggstödet framför om det fanns något läsbart. En bruksanvisning på vad som fanns i konsolen ovanför huvudet och hur man skulle göra om flygplanet var tvungen att nödlanda. En gammal tidning som hade två år på nacken, inga färska nyheter där inte. Ett par papperspåsar, som Michael gärna inte ville bli påminda om. Första flygningen han gjorde mådde han fruktansvärt illa på. Nu hade han dock inga problem med att flyga utan såg snarare fram emot se få gånger som han behövde flyga.

En flygvärdinna stängde dörren till kabinen och planet taxade ut till startbanan. En annan flygvärdinna gick igenom säkerhetsutrustningen i planet. Michael lyssnade bara med ett halvt öra. Det var säkert hundrade gången som han hörde den. Planet skumpade fram på taxebanan. Vände runt i nästan 180 grader innan den stannade. Flygvärdinnan hade nästan pratat klart samtidigt. Hon plockade ihop sina saker och satte sig på sin plats. Motorerna började dåna öronbedövande och strax därefter sköt planet iväg längs med startbanan. Kraften från motorerna tryckte Michael bakåt in i ryggstödet. Planet vibrerade av kraften från motorerna och startbanans ojämnheter fick planet att småstudsa. När startbanan verkade ta slut så steg planet upp i luften och gjorde en kraftig stigning. Kaptenen berättade om vad de hade att förvänta sig av själva flygningen. Vilken höjd de skulle flyga på och när de skulle vara framme. Vädret verkade vara bra hela vägen fram till landningen. Trevligt tänkte Michael som lutade stolen bakåt för att vila ett tag. Resan skulle gå snabbare om man sov en stund och man skulle bli mindre påverkad av tidsomställningen. Det var inte lätt att sova då ett par tanter framför honom konstant pratade om det senaste modet, och kändisarnas knäppa idéer. Han brydde sig föga om vare sig mode eller kändisar. Om de bara inte pratade så högt. Det var tydligen flera i kabinen som tröttnade på tanterna babbel efter ett tag. Passageraren bredvid honom tröttnade fortast och bad dem endera "dämpa volymen" eller "knipa käft". Inte de trevligaste uttrycken men det tanterna pratade genast tystare. Om det var orden som fick dem att bli tystare eller om det var mannens grova utseende och avsaknaden av ett öga som fick tanterna att tysta visste inte Michael. Men det spelade ingen roll. Han fick lite lugn och ro i alla fall. Mannen bredvid honom lutade också sin stol en bit bakåt och strax därefter så snarkade han som en hel armé med motorsågar. Det var bara för Michael att inse att det skulle bli en lång resa.

Efter en lång stund så lyckades Michael somna. Men han vaknade titt som tätt av att han satt i en obekväm ställning. Han vred och vände på sig i stolen. Sova på flygplan var ingen höjdare. Tillslut gav han upp och rätade upp ryggstödet. Plockade fram sin klocka och konstaterade att han trots allt hade sovit i ett par timmar. Det var inte så långt kvar innan de skulle landa. Michael vinkade till sig flygvärdinnan och bad om en kopp kaffe. Hon gick iväg och kom strax tillbaka med en kopp kaffe och en liten bricka med en minimal mjölkförpackning och en torr bulle. Michael bröt bullen på mitten och doppade den i kaffet. Bullen var ganska smaklös och hade säkert legat en vecka i skåpet. Men den sysselsatte honom en stund i alla fall och kaffet piggade upp.

Högtalaren började knastra och även om man inte hörde vad piloten sa denna gång, så förstod han att det var dags för landning. Bältet på plats, flygvärdinnan tog koppen och brickan så att han kunde fälla upp det lilla bordet. Strax där efter så började planet sjunka ner genom luftlagren. Planet tog helt plötsligt ett skutt rakt ner några hundra meter så att hjärtat flög upp i halsen. Luftgropar. Några av passagerarna hade inte hunnit spänna fast sig så de lättade från sina stolar och spridda små skrik hördes här och var. Piloten meddelade att det var ostadigt väder över flygplatsen så fler gropar skulle komma. Trots luftgroparna så landade piloten planet snyggt och prydligt på flygplatsen. Passagerarna applåderade massor av lättnad av att vara på marken igen.

Michael satt kvar i sätet en stund medan de andra passagerarna trängdes om att komma av planet. Alla skulle plocka ner sina väskor samtidigt så det var ett väldigt skuffande och knuffande. De skräniga tanterna vart otåliga och började gorma både på varandra och på de andra som inte flyttade sig fort nog. Mannen bredvid honom reste sig och harklade sig. Tanterna tittade förfärat på honom och försökte ta sig ut ur planet ännu snabbare än förut. Mannen stod kvar och bara tittade efter dem. Skakade på huvudet och satte sig ner igen.

"Ingen idé att gå ut i gången än" sa han till Michael.

"Näe, lika bra att virrhönorna får strutta iväg. Det blir bättre plats åt oss då och det går lika fort i alla fall" svarade Michael.

"Så sant så!"

Efter ytterligare tio minuter hade det blivit fritt i gången och mannen ställde sig upp. Öppnade bagageutrymmet ovanför dem och räckte Michael hans väska.

"Den här är väl din antar jag?" sa han.

"Tackar!" sa Michael. "Ska vi röra på oss ut?"

"Självklart!" sa mannen och klev iväg. "Tack för en trevlig resa" sa han till flygvärdinnorna. "Behöver ni hjälp med något så ring bara till mig. Jag är kommissarie Patush".

Hoppsan då! Michael hade aldrig gissat på att han jobbade inom polisen. Han kunde bara hoppas på att denna kommissarie Patush inte var på uppdrag att få tag på hans vänner. För då var det nog inte sista gången som han såg honom.

Michael promenerade i rask takt mot utgångarna. På vägen dit blev han stoppad av ett par poliser.

"Har du sett denne man?" frågade de och höll fram en bild. Det var en bild på honom själv, med orden "Efterlysning!" under. Michael hajade till och hoppades att poliserna inte såg det. Det var ett gammalt foto de hade. Samma foto som fanns på hans profil i AMPEX huvuddator. Tack och lov att den var gammal. Då hade han långt hår och ett födelsemärke på ena kinden. Det hade han tagit bort förra året.

"Jag har inte sett honom någon gång" sa Michael med så stadig röst som han bara kunde.

"Så synd. Han ska ha varit med på planet".

Michael tackade sin lyckliga stjärna att han kom ut ur byggnaden utan att bli tagen. Det var nära ögat. Tänk om hans fru inte propsat så mycket på att han skulle ta bort födelsemärket, då skulle han ha varit avslöjad och bakom lås och bom! Det var många om och men som for igenom hans huvud. De hade tydligen gått igenom profilerna i huvuddatorn. Det var ju bra att det var väldigt gamla fakta som stod där. Profilerna hade blivit bortglömda och inte uppdaterade efter ordning. Men hans adress var den samma som då. Det skapade lite problem. Han hade tänk ta sig hem först och hämta lite saker. Bl a sin lilla mobila dator som han lämnat hemma för en gångs skull. Annars var den alltid med honom på alla resor. De skulle hitta den. Det var han säker på. Han hade dock en ganska idiotsäker spärr på datorn. Om man loggade in fel tre gånger så formaterades hårddisken om så datorn blev helt blank. Men helt säkert var det ju inte trots fingerscanning med mera.

Hur skulle han nu ta sig vidare? Han kunde ju inte ta vare sig tåget eller flyget vidare. Knappast de större busslinjerna heller. De hade alla kontroll över passagerarnas namn och man var tvungen att betala med sitt konto. Han kanske kunde komma över en del kontanter genom att ta ut dem nu på en gång och sedan sticka iväg från stan det fortaste han kunde. Så fick det bli. Snabbt letade han reda på en automat och plockade ut en större summa pengar. Sen hoppade han in i en taxi som fick köra honom till utkanten av staden. Därifrån fick han ta sig till fots. I alla fall till en början.

Taxin åkte iväg och Michael stod utanför en gammalmodig affär. Han gick in där och började leta bland sakerna efter sådant som kunde vara bra att ha. Han skulle nog få lov att räkna med att sova utomhus några nätter framöver. Så ett liggunderlag och en filt plockade han ihop. Torkat kött hittade han också och några bitar med bröd av underlig sort. En liten halvdan ryggsäck låg på en hylla. Bättre än att bära allt i händerna. Ett par flaskor med mineralvatten stod i en kyl. Torkad frukt hittade han också. Det var mest russin och nötter. Nötter var bra. Mycket fett i dem.

Michael slängde upp allting på disken och betalade vad det kostade. Sedan tog ha allting med sig ut och plockade ner det i ryggsäcken. Sedan var det bara att börja gå.