Morgonen kom och några fåglar sjöng i buskarna. Maggie vaknade som vanligt tidigt och började göra morgonens sysslor. Korna skulle ha sin frukost och sedan var det hönsen och grisarnas tur. När korna väl hade ätit så släpptes de ut på betet. Idag skulle hon inte hinna göra så mycket mer på gården. Hon hade bestämt sig för att hjälpa sina gäster en bit på vägen. Hon ville försäkra sig om att de kom iväg utan problem, och utan att behöva lämna några spår i onödan. Hon hade några idéer att ta till för att skapa problem för förföljarna.

Efter att ha sett till alla djuren så gick hon in i huset och gjorde i ordning frukost. Hon plockade fram papper och penna och satte sig vid köksbordet och skrev ihop ett brev till Peter:

Kära Peter!

Jag måste brådskade ge mig iväg några dagar. Jag lämnar gården i dina och ungdomarnas händer under tiden. Skafferiet är välfyllt och det finns sängkläder i skåpet i hallen. Jag antar att det kommer att bli ett äventyr för ungdomarna. Jag har fullt förtroende för både dig och dem.

Är snart hemma igen.

Maggie

Så där. Då behöver de inte vara oroliga och de har inget behov av att veta varför. Hon reste sig upp och gick bort till ugnen och släppte kaffepillren i kopparna och ställde dem i ugnen. Medan kaffet blev klart gick hon ner till gästerna i källarrummet. De sov gott.

"God morgon sömntutor" sa hon och tände lampan. "Frukosten står på bordet, så upp och hoppa".

"Vad är klockan?" undrade Marie och satte sig upp.

"Snart åtta" svarade Maggie. "Jag är där uppe. Ta inte för god tid på er för så hinner kaffet bli kallt".

Maggie gick tillbaka upp. John satte sig med benen över sängkanten. Gnuggade sömnen ur ögonen och konstaterade att han sovit väldigt gott. Han kände sig nästan utvilad. Inte riktigt utvilad. En liten trötthet hängde kvar men det var något som kaffet skulle råda bot på. Han sträckte sig ut efter sina kläder och satte på sig dem. Sedan gick han barfota upp till köket. Där väntade kaffet och ett berg av smörgåsar av olika slag. Det var gjort på brödet som Maggie baka dagen innan. Smarrigt gott. Halvvägs genom den andra smörgåsen dök Kent och Marie upp i köket. De slog sig ner vid bordet och Kent ordagrant tryckte i sig en hel smörgås i munnen. Han blundade och njöt av smaken. Brödet var kryddigt gott. John började skratta åt honom. Kent såg ut som en hamster med kindpåsarna fulla av mat.

Alex kom en stund senare när fatet med smörgåsar hade minskat till hälften. Hon såg ut som hon hade gått en brottningsmatch. Håret stod på ända och hon såg allt annat än pigg ut.

"Vad du ser ut!" sa John. "Har du brottats med någon i natt?"

"Nopp. Jag ser alltid ut så här innan jag fått frukost".

Efter frukosten började Kent och John att planera hur de skulle gå för att komma öster ut igen. De kunde inte gå rakt öster ut för då skulle de passera AMPEX-gården. De var tvungna att gå en omväg runt AMPEX och runt staden. Och väldigt långt norr eller söder om båda för där lär Bob och hans mannar ha folk ute för att leta efter dem.

"Ni behöver inte gå. Inte till en början i alla fall. Jag skjutsar er iväg så långt jag kan. Jag kan inte vara borta så många dar dock".

"Men gården då?" undrade Alex.

"Den tar Peter han om. Han har gjort det förr när jag varit borta ett par dagar. Ungdomarna har han till hjälp så det kommer att gå jättebra. Det blir väl en överraskning för honom och jag ruckar väl på hans schema, men det lär gå bra, Jag blir inte borta så många dagar".

Maggie började plocka fram diverse förnödenheter som bröd, torkat kött, fyllde flaskorna med vatten, och flera frukter som höll sig fräscha länge. Torkad frukt fick också följa med. En påse med mintte packades ner. Hon plockade fram ett par extra vattenflaskor som hon fyllde med koncentrerad jos från barrajabär. En framodlad korsning av björnbär och tranbär. Mycket näringsrik dryck. Hon hade kokat den själv med massor av socker. En riktig energikick i varje klunk. Samt en mindre burk med honung.

Kläder och lite annat låg redan i hennes backpacker. Hon delade ut varsin ficklampa, plastmugg, några kokkärl till Marie och ett första hjälpen kit till Alex. Hon fick också en burk med det salva med bland annat ringblomma och aloe vera i. Även den hade Maggie gjort själv.

John gick igenom sina saker som han hade. Högst upp fick en del proviant ligga i täta påsar. Även Kent fick en större del proviant att bära på. Alex fick ansvaret för att bära den torkade frukten. Marie fick en flaska barrajajos och ett par bröd att ha i sin. När alla var redo och hade sina backpacks klara och skor och kläder på, gav Maggie dem en inspektion. Allt såg bra ut så de gick ut genom dörren med Maggie i täten.

De gick bort till Maggies bil. En gammal herrgårdsvagn som en gång i tiden hade varit blå. Nu var den mera rostbrun. Backpacksen hamnade i lastutrymmet och sedan hoppade de alla in i bilen.

"Hur ska vi komma osedda förbi AMPEX?" undrade Kent.

"Enkelt. Vi åker åt andra hållet. Det finns en gammal skogsväg där. Den är gropig och dann men körbar. Med den kommer vi fram till en by någon mil härifrån. Därifrån kan vi ta oss vidare söderut och inåt landet. För det var väl åt det hållet ni skulle?" Maggie var tydligen full av överraskningar.

John nickade. Det hemliga kontrollrummet låg på andra sidan landet inte långt från västkusten. Inne i ett bergrum. Än mer avskilt än gården här. Det skulle ta tid att ta sig dit. Även med bil så skulle det ta flera dagar. Kanske en dryg vecka. Och då om man inte hade problemet med att hålla sig undan en viss Bob.

Maggie startade bilen med visst besvär. Lade i backen som inte alls hade lust att vara medgörlig, utan Maggie fick ta i med båda händerna och tvinga i backen. Motvilligt gav bilen med sig och backade en bit. Maggie lade i ettan och gasade på. Motorn vrålade ilsket men fick bilen att ta ett skutt framåt. Sedan fortsatte den iväg ut från gårdsplanen. Väl ute på vägen så svängde Maggie till höger istället för normala vänster. Vägen fortsatte att se ut som vanligt en bit för att sedan ta tvärt slut. Det hindrade inte Maggie bestämt svängde ner i det svagt sluttande diket och vips så befann de sig på en smal grusväg. Mitt i vägen växte det gräs och endast hjulspåren var någorlunda fria från gräs, men inte stenar! De for alla runt i bilen som studsbollar när Maggie körde alldeles för fort på den usla vägen.

"OJ!" utbrast John när han slog huvudet i taket. "När var det senast någon körde på denna väg?"

"Säkert flera år sedan, och det var nog jag" sa Maggie som rattade för fullt för att hålla bilen på vägen. "Den är allt annat än bra. Jag har faktiskt funderat på om man skulle ta traktorn och skrapa den jämnare men det har aldrig blivit av. Annars så är det närmare till by än till stan och de har det mesta som man kan behöva".

Bilen krängde till så att Alex hamnade i knät på Marie. Nog för att hon åkte på dåliga vägar förr men denna var nog den värsta av dem alla. Ett kraftigt dunk under bilen fick alla att haja till.

"Det är lugnt. Bara en sten som tog i" sa Maggie.

Bara tog i? Det lät som den gick genom golvet på bilen. Marie drog upp fötterna från golvet och höll fast dem mot sin kropp med händerna. Då fick hon dock svårare att parera alla kast som bilen gjorde var på hon i sin tur landade i Alex knä. Efter vad som verkade vara en evighet så tvärstannade Maggie. De var ingalunda framme vid byn. Tvärs över vägen låg två rejäla trädstammar som hade blåst ner. Det kunde inte bilen passera hur mycket Maggie än ville.

"Attans!" Maggie slog till på ratten. Det här hade hon inte räknat med. Nu var det bara att lämna bilen där den stod och ta sig vidare till fots. Hon stängde av motorn och öppnade bakluckan.

"Det är bara att börja bära. Längre än så här kommer vi inte med bilen".

De klev alla ur bilen och lyfte upp packningen på ryggen. Spände remmarna och började sin vandring. En lång vandring. Första etappen var att ta sig till byn. Därifrån kanske de kunde få lift en bit, eller om det fanns en busslinje där så kunde de köpa biljetter till den.

De klättrade över trädstammarna och fortsatte längs med vägen. Träden stod mörka strax intill och hela skogen kändes med ens otäck. Skogen de passerat när de tog sig fram till Maggies gård var inte alls lika mörk. Där var det ljust under trädkronorna. Här var det alldeles mörkt. Endast där vägen var så kom ljuset ner till marken.

Marie snubblade till och upptäckte att hon fick lov att hålla ögonen mer på vägen än på skogen intill. Det fanns gott om gropar och stenar att snubbla på. Träden hade dessutom placerat sina grova rötter över vägen också. John och Kent gick strax efter Maggie och pratade om vem Bob egentligen kunde vara. Överfallet på AMPEX var något som han måste ha planerat länge. Frågan var om han var hjärnan bakom arbetet egentligen eller om det fanns någon annan mer inflytelserik person som var den som bestämde. Antagligen så låg det till så. Bob var bara den som utförde arbetet. Och vad var Bob för en person? En militär? Kanske, för han verkade vara van att dela ut order och bestämma över folk. Och han män var säkert någon form av militärer de också. Att militärer skulle ha intresse av AMPEX som vapen var nog inte helt fel tanke. I fel händer skulle AMPEX kunna göra stor skada likväl som AMPEX gjorde stor nytta i rätt händer. Nu var de dock på fri fot och hade möjligheten att kunna rädda alltihopa om de bara kunde komma fram till målet.

"Undrar om Michael är tillfångatagen eller om han har undkommit?" sa John. "Ska jag försöka ringa honom?"

"Det kanske är en bra idé" sa Kent. "Men kanske en dålig idé också. Tänk om han är tillfångatagen och Bobs hantlangare har honom. Då lär de ha hans mobil. Då blir livet surt för honom".

"Då får vi tänka ut ett sätt att få fram ett meddelande till honom som bara han förstår".

"Meddelande är bra. Det kan du skicka ett. Något helt nonsens för andra men som han förstår".

"Och vad skulle det vara då?" fnös John. "Jag har ingen fantasi för sånt".

Marie hade hört vad de sagt och kom fram till dem.

"Kan du inte bara fråga honom något som en familjemedlem?" sa hon. "Typ fråga honom hur frugan mår, eller om han varit ute och fiskat?"

"Det lär han inte förstå ett dugg av".

"Men din telefon är väl nollad? Tyckte ni sa det i alla fall, så då finns det väl inget telefonnummer som visar med som skickat? Och det var väl han som fixade nollningen på din telefon? Det kanske tar en stund innan han fattar, men om han är så smart som han borde vara, så lägger han väl ihop två och två. Nonsensfråga från någon utan telefonnummer!".

"Du är inte så dum som du ser ut" sa Kent. "Det borde fungera. Om de har honom till fånga så tror de bara att det är ett vanligt meddelande, vilket som helst och lär strunta i det. Om han är på fri fot så lär han ringa".

"Smart. Tack Marie. Visste väl att du var bra på något mer än att laga mat" sa John och kramade om sin kusin.

"Ni karlar måste lära er att vi kvinnor kan mer än er" frustade Marie.

"Vi tar en kort paus" sa John. Jag behöver skicka meddelandet och några kanske behöver dricka lite eller utnyttja skogen".

"Jag klarar mig bra utan skog" sa Marie och Alex höll med. Det var inte allt för inbjudande.

John satte sig på en sten och skrev ett meddelande till Michael. "Vi ska åka och fiska i helgen. Vi möts vid sjön" löd meddelandet. Ingen avsändare och ingen fråga som behövdes svaras på. John klickade på skicka-knappen. Nu var det bara att vänta, och hoppas på att Michael verkligen fick meddelandet och förstod vem det var som skickade det.

De fortsatte sin vandring. Bitvis kunde de ta sig fram ganska enkelt men efter någon timme blockerades vägen av flera nedfallna träd som låg som plockepinn. Det var alldeles för riskabelt att klättra över dem, så de fick gå runt dem. Snåriga buskar tvingade dem att gå en bra bit in i skogen innan de återigen kunde ta sig upp på vägen. Bara att ta sig förbi trädstammarna tog nästan en timme. Väl ute på vägen igen så tog de en kort paus för att äta lite. Maggies bröd fick duga bra och det sköljde de ner med några klunkar vatten. En slurk barajjajos gav dem mera energi till att fortsätta.

"Det känns som om något tittar på oss" sa Marie. "Där inne i skogen".

Alla tittade åt det hållet som Marie pekade. De kunde inte se någonting, men skogen var inte livlös så det var mycket möjligt att det fanns djur som höll koll på dem. Både stora djur och små djur levde i skogen. Det fanns även varg i skogen, men de höll sig för det mesta så långt bort att man inte såg eller hörde dem.

"Det kan vara vilket djur som helst" sa Maggie. "Det sägs att det bor ett underligt djur här i skogen som är stor som en älg, har vassa klor och huggtänder, men ingen har sett den. Det är nog bara en historia för att skrämma bort folk från skogen".

Maggies mycket korta beskrivning var tillräckligt för att Marie skulle börja titta sig omkring medan de gick vidare, istället för att se var hon satte fötterna. Plötsligt låg hon raklång på marken efter att ha snubblat över en rot. Hon reste sig och borstade av sig barr och löv. Om bara denna väg ville ta slut någon gång.

Resten av vandringen bort till byn gick utan incidenter. Djuret, eller var det nu var som hade hållit koll på dem, hade försvunnit igen. Skogen blev glesare och åkermark tog vid. Långt borta kunde de se något som såg ut som en by. Vägen började bli bättre att gå på då bönderna höll den finare för att kunna åka till sina åkrar. Maria och de andra kände sig lättade av att se byn i fjärran. Det hade redan börjat mörkna så det skulle bli skönt att få komma fram.

Maggie tänkte att de skulle gå till hennes nära vän Johannes och se om de kunde få husrum där över natten. Han kanske också skulle kunna ge dem lift de få milen till staden söderut. Därifrån skulle hennes nyfunna vänner kunna ta sig vidare med buss.

Åkrarna låg nysådda längs med vägen. De höll sig nära dikeskanten där det växte lite buskar här och var. John gillade inte riktigt att det var så öppet där de gick men vägen var gammal och troligen hade de ett bra försprång så risken att bli upptäckta var liten. Men ändå. En gnagande oro fick hans mage att dra ihop sig. Han såg sig om åt alla håll för att upptäcka en fara så fort som möjligt. Byn närmade sig sakta och nu kunde de tydligare urskilja husen. De var målade i glada färger i regnbågens alla nyanser. Det kändes samtidigt som en lättnad att få se dem och att de kom allt närmare.

"Vi behöver sova någonstans. Det finns en lada där ute på åkern. Där kan vi nog sova för natten" sa han.

"Jag har en vän här i byn2 svarade Maggie." Jag tror nog att han kan ge oss tak över huvudet för en natt. Kanske kan han skjutsa er till staden söder om byn i morgon".

Det lät ju bra. Bara han var lika vänligt inställd som Maggie. Telefonen började låta i hans ficka. John slet upp den snabbt och fick se att det var Michael som ringde.

"Hallå?"

"Hej på dig John" svarade en välbekant röst. "Det var allt ett konstigt meddelande jag fick. Vad då? Hade vi planerat att åka och fiska? Du vet att jag hatar fisk".

John skrattade. "Näe, det var bara fejk för att vara säker på att bara du skulle förstå att det var jag som försökte nå dig".

"Nu förstår jag inget. Nu får du förklara dig".

"Har du varit på AMPEX-enheten?"

"Nopp. Har en ledig vecka och är med frugan och ungarna och besöker gubben".

John drog en lättnadens suck. Sedan berättade han vad som hade hänt på AMPEX. Hur en man vid namn Bob och hans män hade tagit över APMEX och höll dem fångna. Hur de tagit sig därifrån och nu var på vandring för att ta sig till AMPEX hemliga kontrollrum.

"Jösses! Tur att man inte var där då. Då ser jag ingen annan råd än att jag gör lite efterforskningar på mitt håll och möter upp er där sedan".

"Det skulle vara bra om du kunde ta dig till oss först så att vi kommer fram fortare. Just nu har vi bara fötterna att röra oss med".

"Tja, en annan sitter ju på andra sidan havet så det lär ju ta sin tid att få tag på flygbiljetter. Det har ju varit nedskärningar som heter duga på antalet flyg numera".

"Gör vad du kan, så hör du av dig sedan".

John lade på. Nu visste han att de inte fått tag på Michael i alla fall. Tyvärr så skulle det ta sin tid innan de träffades. Under tiden så var det bara att jobba vidare på den plan som gällde. Att ta sig fram till den hemliga kontrollplatsen så fort som möjligt.

En bit bort på vägen syntes lamporna från ett fordon. John ropade till de andra att gömma sig i diket. De dök alla ner i diket och fram till några buskar som stod vid vägkanten lite längre fram. De han precis fram till buskarna och höll ner huvudet när bilen passerade på vägen. Att det skulle dyka upp en vanlig bil på vägen kändes inte rätt. Traktorer var mer rimligt att det kunde komma men en bil. John makade ihop sig mera bakom buskarna och tog ett par steg extra ner i diket. De andra gjorde lika dant.

"En bil känns helt fel. Vägen är ju blockerad både här och var så de måste vända tillbaka" viskade Maggie. "Vi får stanna här tills de passerat tillbaka. Det kan ta sin tid".

"Det finns ett buskage till där. Kan det vara femtio meter?" sa Alex. "Vi kan väl krypa iväg dit? Bara sitta här känns meningslöst och det lär väl ta dem en stund att vända och komma tillbaka".

"OK, en i taget. Då syns vi mindre" sa John . "Kent, du går först".

Kent nickade och gick nedhukad så snabbt kan kunde bort till nästa dunge med buskar. Alex följde efter när hon såg att Kent kommit fram. Sedan Marie, Maggie och sist John. En bit längre bort fanns nästa dunge med buskar. Ett stort buskage var det. John skickade iväg Kent som än en gång gick hukandes längs dikets botten. Det var längre till detta buskage. Resten av gänget följde efter en i taget.

"Här blir bra!" sa Alex. "Buskarna är jättestora. Här syns vi inte från sidorna och vi kan vänta ut dem här".

Sagt och gjort. De kröp ner bakom buskarna. Kent skar av några grenar från baksidan av buskarna som han tryckte ner i dikeskanten för att dölja dem från sidorna mera. John gjorde lika dant på sin sida. Maggie plockade fram en bit bröd som hon delade ut. Lika bra att de åt något i väntan på att kusten skulle bli klar. Marie åt sin brödbit långsamt. Varenda liten smula som ramlade av åt hon upp. Alex pillade loss bitar från brödets mitt innan hon tuggade i sig resten. Där satt de länge i väntan på att bilen skulle komma tillbaka förbi. Det kändes som en evighet innan ett par lyktor syntes borta vid skogen. Bilen var på väg tillbaka. De åkte mycket sakta längs med vägen. Strax innan de kom fram till buskaget där vännerna låg och tryckte sig platta mot marken, stannade bilen. Två män klev ur.

"Det är som att leta efter en nål i en höstack" sa den ena av dem och tände en cigarett.

"De måste vara här någonstans. Bilen stod ju mitt i skogen och det kan bara vara de som tagit den. De stal den ju på gården vi var" sa den andre.

"Undrar vad bossen vill ha tag på dem för".

"Det vet jag inte, men jag bryr mig inte heller. Vill bossen ha dem så ska han få dem. Även om det så är i bitar i en sopsäck".

De kunde höra vartenda ord männen sa. Marie drog efter andan och höll handen för munnen. "Bitar i en sopsäck"! Menade han att de tänkte döda dem? Hon började skaka. Maggie lade en arm om henne och drog hennes huvud intill sitt.

"De kan ju bara drömma om att få tag på oss!" viskade Maggie knappt hörbart.

"Tror du inte att den där kärringen som har gården är med och hjälper dem?" sa den andre av de två männen.

"Säkert. Att de skulle ha stulit bilen på hennes gård tror jag inget på. Hon är säkert i maskopi med dem. Bossen ville få tag på henne också".

Maggie suckade långsamt. Jahapp! Då var det bara att överge planen om att åka hem igen. Nu var hon också eftersökt av busarna. Då hade hon inget annat val än att slå följe med de andra. John kände sig tom. Vad skulle de göra nu? Där låg i de i buskarna och hoppades att bilen skulle åka vidare, och kunde inte göra någonting. Ett ögonblick fick John tanken på att försöka övermanna männen, men båda var beväpnade och i bilen kunde det finnas fler som de inte såg. Deras enda hopp låg till att inte bli upptäckta så att männen åkte därifrån.

Efter en stund så släckte mannen cigaretten. De gick en bit längs vägen och lyste med ficklampor i diket. Strax innan de kom fram till buskarna som de gömde sig bakom, vände männen och gick tillbaka till sin bil, hoppade in och körde sakta iväg. Kent lade pannan mot marken och pustade ut. Marie såg nästan hysterisk ut och tänkte resta sig upp på en gång. Maggie höll henne nere. När bilen väl kommit iväg några hundra meter bort släppte hon taget. Marie reste sig sakta upp. De andra reste på sig också och borstade bort jord och skräp. De fortsatte sin vandring mot byn. Mörkret hade lagt sig så nu kände de sig inte lika utsatta längre. Och nu hade ju Bobs män redan kollat av denna väg en gång och skulle nog inte komma tillbaka på ett bra tag. John försökte hålla ett högre tempo nu så att de kunde komma fram till byn så fort som möjligt.

Strax före byn stoppade Maggie dem. Hennes vän bodde i ett hus inte långt från där de befann sig.

"Vi går inte in i byn. Vi kan gå här längs med stigen bort till hans hus. Det är bara några hundra meter bort."

Stigen slingrade sig längs en liten bäck. Den var välanvänd och lätt att följa. Efter bara några få minuter vek Maggie av från stigen och gick fram till ett hus målat i lila. Hon knackade på bakdörren. En lampa tändes och en man syntes bakom gardinerna. Ett ögonblick senare så öppnades bakdörren.

"Men vem har vi här då? Är det inte min kära vän Maggie?" mannen sken som en sol bakom skäggstubben. "Kom in vett ja! Kom in! Ni också. Ni måste vara vänner till Maggie så då är ni mina vänner också! Vill ni ha kaffe? Jag sätter genast på varsin kopp och så har jag säkert lite bullar i frysen också som jag kan värma på. Vad gör ni ute så här sent? Det är ju alldeles mörkt ute!"

Jösses vilken pratkvarn de hade stött på. Han förväntade sig tydligen inga svar på sina frågor. Gänget klev på genom bakdörren. Tog av sig sina leriga skor och ställde dem på den lilla mattan som fanns vid dörren. Sedan följde de efter mannen in i huset.

"Nå vad gör ni här mitt i natten?" frågade han och plockade fram koppar med kaffe.

"Det här är min vän Johannes" sa Maggie innan hon började berätta att de var förföljda av några män som ville göra dem illa. Johannes synade gästerna i tur och ordning.

"Jo, nu känner jag igen er" sa han långsamt. "Det har gått ut efterlysningar på er. Ni sitter verkligen i klistret. Ni är efterlysta för mord på ett par högt uppsatta politiker".

John satte kaffet i halsen och fick en kraftig hostattack. Vilka kontakter hade denne Bob? Eller hade de mördat en politiker och sedan fått det till att de var de skyldiga? Omöjligt att veta. Men nu fanns det tydligen bilder över hela landet på dem och en efterlysning. Det skulle inte bli lättare nu när de hade allt folk emot sig också. John tittade på Maggie.

"Maggie då?" undrade han. "Har de sagt något om henne också? Vi hörde från bilen som sökte av vägen vi kom på att hon var misstänkt för att hjälpa oss?"

"Inget än i alla fall" sa Johannes. "Men om de sa så kan man nog anta att det inte dröjer länge innan även hon blir efterlyst". Han tog en rejäl klunk kaffe.

Maggie satt alldeles tyst. Hon kunde för sitt liv inte tro att dessa människor skulle vara mördare. Hon hade sett dem under flera år lite då och då utanför den gamla gården. Hon kunde inte bara inte tro att de mördat någon.

Marie började gråta. Hon som inte ens kunde förmå sig att slå ihjäl en fluga. Nu var hon anklagad och efterlyst för att ha mördat en människa. Vad skulle hon göra? Alex drog henne intill sig och kramade om henne. Hon var själv nära till att gråta hon också. Men hon höll emot. Hon kramade Marie så hårt att Marie började pipa om att det gjorde ont.

"Förlåt!" sa Alex och kände att hennes röst inte riktigt ville vara med.

Kent satt bara tyst. Vad höll denne Bob på med? Han var riktigt arg. Han som annars tyckte om alla människor och inte ens skulle kunna tänka tanken på att göra någon illa, blev högröd i ansiktet.

"Den jäveln!" svor han. "Om jag någonsin skulle göra illa en människa så ligger den där Bob på plats nummer ett!" spottade han fram. "Han skulle vara sist på listan också!"

Johannes tog Maggie i handen och drog med henne till rummet intill.

"Vad ska vi göra?" sa ha tyst. "De verkar då rakt inte vara några mördare. Vi måste hjälpa dem på något sätt".

"Jag vet inte om jag får berätta det, men de jobbar på något hemligt projekt för staten. Fråga mig inte om vad, för det förstår jag inte men de blev tillfångatagna på sitt arbete och den stora boven Bob tog kontrollen över deras maskiner. Maskinerna har visst en hel del med att vädret har blivit bättre så att skördarna blir större för bönderna".

"De har helt klart gjort ett bra jobb. Förre årets skörd har nästan dubbelt så bra som året innan, och bönderna här har varit mycket glada åt det. Om man jobbar med sådant åt staten så har man nog bra kontakt med politikerna. Det var visst dessutom en politiker som förespråkade för att jobba just med klimatfrågorna"

"Det jag vet om dem och lärt känna dem under de senaste dagarna, är att de är godhjärtade människor. De håller sig till sanningen och tvekar inte i att göra vad som behövs. De kan inte ha mördat någon. De är inte sådana människor".

"Jag tror dig, Maggie. Jag vet att under den tiden som vi hjälpte folk och gömde folk, så lärde du dig också att se vilka som var bra människor och vilka som inte var det. Jag känner också att dessa fyra är goda människor som behöver all hjälp de kan få. Kommer du ihåg Martin och Susan?"

Maggie nickade. Hon kom ihåg dem väl. Susan var en av de kvinnor som hon gömde. Hon blev kär i hjälpredan på gården. När allting ordnat upp sig för Susan och hon fick ny identitet så flyttade de båda iväg till en liten by långt härifrån. Exakt vart visste inte Maggie, men det var västerut i alla fall.

"Jag har kontakt med dem fortfarande. De kan säkert gömma dem hos sig några dagar. Men de måste ta sig dit själva".

"Jag måste följa med dem. Jag har ju också blivit efterlyst så jag kan omöjligt åka hem. Jag kan bara hoppas att Peter och ungdomarna klarar av och har tid för gården". Maggie kände att hon saknade det gamla vanliga på gården. Att göra sina gårdssysslor och prata med ungdomarna.

"Jag tar kontakt med Peter".

Maggie log tacksamt.