Del 6

Maggie och hennes gäster satt tysta i drack sitt kaffe. Alex började upptäcka att det fanns något gott i allt dricka kaffe tillsammans med vännerna. Även om smaken inte riktigt tilltalade henne så var det ändå en trevlig upplevelse att sitta framför brasan som värmde med en varm kopp kaffe. Hon kände att tröttheten började komma smygande.

"Det är säkrast att vi gömmer undan era saker" sa Maggie. "Sen har jag en deg som står och väntar på att få bli ut bakad".

Maggie reste på sig och de andra gjorde det samma. De tog kopparna med sig och Maggie visade vägen ner i källaren. Där fanns det massor med hyllor längs med väggarna. Hon gick fram till en hylla full av lådor med olika skyltar på. Tog tag i kanten på hyllsektionen och vred ut den. Bakom den fanns en dörr som hon öppnade. Hon tände en lampkrona som hängde mitt i rummets tak. Rummet var trevligt inrett men lite dammigt.

"Ursäkta att jag inte städa här på länge. Det var ett tag sedan jag hade specialgäster som behövde tak över huvudet. Jag ska gå och hämta lite fräscha sängkläder" sa hon och försvann.

De gick in i rummet och där fanns fem sängar av olika utseende. Rummet hade pyttesmå fönster uppe vid taket som var svartmålade. Helt klart ett ställe som fungerat som gömställe förut. Alex släppte ner sin ryggsäck på golvet och gick fram till en av sängarna. Den var underbart mjuk. Ungefär som den hon hade hemma. Här skulle hon sova gott i natt.

Maggie kom tillbaka med sängkläder och deras saker. De kläder hon hade tvättat hade hon också med sig. Underbara Maggie. På något sätt måste de kunna ge henne något tillbaka för hennes gästfrihet. John skulle se till att när allting väl ordnat upp sig och AMPEX var tillbaka i rätt händer, så skulle han göra något för Maggie. En ny maskinpark kanske, ett par drängar eller kanske extra fint utsäde. Någonting i alla fall. Vad som helst.

De tog på sig rena kläder och gick tillbaka upp till Maggie. Hon hade diskat och ställt undan alla kopparna efter dem och stod nu med händerna i en deg. I ugnen stod en plåt med brödlimpor. Framför sig på bordet hade hon en stor deg till och ett gäng större formar för bröden. Doften i köket var härlig. Alex drog in doften genom näsan med djupa tag och njöt. Hon avbröt sig i sitt njutande och gick bort till fönstret. Jo hennes öron hade inte svikit henne. In på gården kom en skåpbil sladdande så gruset yrde. Samma skåpbil som teknikerna hade. Dom var dem på spåret. Gässen sprang runt skåpsbilen och skränade så Maggie genast förstod vad som var på gång.

"Dom kommer!" pep Alex och såg med ens livrädd ut.

"Skynda er ner!" sa Maggie och viftade iväg dem samtidigt som hon torkade av sina händer på förklädet.

De sprang snabbt ner i källaren. Maggie fick syn på att deras skor stod i hallen. Snabbt plockade hon upp dem och tog dom med sig. Slängde in dem i ett hörn i källarrummet, släckte lampan och stängde för hyllan. John stängde samtidigt dörren. Maggie gick lugnare upp för trappan så att hon inte skulle bli andfådd. Tog några djupa andetag samtidigt som hon gick ut i köket och plockade ut plåten med bröd ur ugnen. Hade på lite mjöl på händerna och duttade lite extra på förkläden som hon sedan borstade bort till hälften. Det knackade på dörren. Maggie gick fram till dörren men avvaktade till det knackade igen innan hon öppnade.

Utanför stod en ganska kort karl som saknade vad man brukade kalla för muskler. Bakom honom stod det några karlar till. De hade alla vapen i handen även om de försökte dölja dem bakom ryggen. Maggie hade varit med förr så hon visste vad hon skulle titta efter.

Mannen presenterade sig som Bob och att han var på jakt efter några farliga psykopater. Hon lät honom prata färdigt och sa sedan vant att hon inte sett några häromkring. Erbjöd honom att få med sig färskt bröd eftersom han verkade bli så sugen på det när han kände lukten. Han tackade varken ja eller nej utan frågade om han och han män fick komma in och titta. Maggie lät dem göra det för de skulle inte kunna hitta något i alla fall. Hon gick tillbaka ut i köket medan hon hörde hur de rev runt lite här och var i huset. Hon skulle få en del städjobb, men det var bara en axelryckning för henne. Hon hade varit med om värre förr när hon gömt folk från onda människor. Hon hade flera gånger blivit hotad till livet så det här var ingenting. Om hennes vänlighet och att hon inte hade något att dölja i deras ögon, så tjänade både hon och gästerna på det.

Maggie förberedde nästa plåt för att hamna i ugnen, när Bob kom tillbaka ut i köket. Maggie såg direkt att han var väldigt sugen på färskt bröd. Så hon passade på att erbjuda honom ett igen och höll fram en formfranska. Denna gång tackade han för erbjudandet och sa att de inte hittat något och att de skulle avlägsna sig från gården. Han tog brödet med sig och försvann ut genom dörren och körde iväg med skåpbilen.

Maggie väntade ett tag så att hon såg att de åkte iväg längs med landsvägen. Hon hade bra sikt över landsvägen där hon stod vid köksfönstret och hon kunde lätt se när bilens lyktor for iväg i hög fart.

Hon tog av sig förklädet och gick ner i källaren. Drog undan hyllan och öppnade dörren.

"Nu har de åkt. Jag tror de fick en idé om att ni var på väg till staden istället".

"Tusen tack Maggie. Vi måste nog ge oss av redan nu" sa John.

"Kommer inte på tanken. Nu ska vi äta ett mål mat, leta reda på bättre skor till tjejerna och ha en trevlig stund framför brasan. Ni kan ge er iväg i morgon förmiddag. Jag följer med er en bit på vägen. En annan har gjort sådant här förr. Jag ska berätta mer sen. Nu ska vi fixa mat och äta något gott".

Maggie återvände till köket och plockade ut de sista bröden ur ugnen. Sedan plockade hon fram en hel del ur kylen. Korvar, köttgryta, potatis, syltor, grönsaker i alla möjliga former, kycklingklubbor. En trave tallrikar och bestick. Sedan var det bara att fylla tallriken, ställa den i ugnen en liten stund och avnjuta en god måltid. Till maten fick de hemmagjord dricka på skogshallon.

"Det här var väldigt gott!" sa Marie. "Jag gillar att laga mat men så här gott har jag aldrig fått till det".

Det är inte så svårt bara man tar sig tid. Och gör man en hel del på en gång så kan man spara det i flera dagar i kylskåpet".

Efter maten blev det mer kaffe. Alex mage hade inte riktigt vant sig vid kaffet ännu så hon frågade Maggie om hon hade lite mjölk att ha i kaffet. Maggie skrattade och log med hela ansiktet.

"Snälla du. Det är väl klart. Jag har ju flera kossor i ladugården".

Alex kände sig lite dum och rodnade. Maggie klappade henne på axel och slog i en skvätt mjölk i hennes kaffe. Marie kom och ville ha en skvätt i sin också.

Sedan satte de sig i vardagsrummet och Maggie berättade om hur huset tidigare inhyst diverse "rymlingar" som både skumma människor men även militären var på jakt efter. Några gånger var det grupper med mammor som försökte komma bort från sina vansinniga män. Män som pryglade sina fruar. Många gånger inför ögonen på sina barn. Dessa mammor hade fått en fristad hos henne under några veckor medan myndigheterna fixande bort dem under nya namn och ny adress. Hon hade många gånger fått påhälsning av deras män både under och efter att de varit där, men Maggie hade envist motat bort dem från gården. Ett tag hade hon några stora vakthundar. Specialtränade att verka skräckinjagande på objudna gäster. De hade varit gudomliga med barnen som hade fått göra vad de ville med dem. En av dem blev mycket kär i en pojke som var blind. Hunden följde honom vart han än gick så pojken kunde hålla en hand på hunden rygg. Det var många gånger som den hunden hade räddat pojken från att snubbla eller krocka med något.

"Myndigheterna var inte alls glada åt att lämna ifrån sig hunden som de betalat dyra utbildningskostnader för. Men jag propsade på att han skulle få ha kvar hunden, så tillslut gav de med sig".

"Vad hände med hundarna då? Du har dom ju inte kvar" undrade John.

"Det var ju egentligen inte mina hundar utan myndigheternas. De ingick i den skyddsverksamhet som jag var en del av. Efter några år så upphörde verksamheten här hos mig. De håller bara till under några år på samma plats innan de skaffar ett nytt gömställe. Allt för att platsen ska förbli så hemlig som möjligt. Vartefter tiden går så är det ju alltid några som letar reda på var deras fru finns och efter ett tag så vet alla om det. Så när de slutade att vara här så tog de hundarna med sig".

"Det är så det går till" sa Kent. "Det måste ha varit många spännande dagar då".

"Oja. Många, men det projekt som jag är med i nu är än mer roligt och inte lika farligt. Under tiden som jag hjälpte dessa kvinnor så lärde jag känna Peter. Han började med att jobba med kvinnorna men gick över till att hjälpa ungdomar som kommit på kant med samhället. Ungdomar som fallit in på brottets bana bland annat. Andra barn kom från mycket trasiga familjer där till exempel pappan var en kåkfarare. Peter har hand om sex stycken ungdomar mellan 14-16 år. Dom kommer hit varje eftermiddag och får hjälpa till på gården. Dom är här nästan alla dagar i veckan. De får lära sig att ta hand om djuren. Först när de kom hit så satte de sig väldigt på tvären. De skulle minsann inte skyffla någon skit. Det behövde de inte heller. Första tiden behövde de bara gulla med djuren och mata dem. Sen kom de en efter en och frågade om det fanns något de kunde hjälpa till med. Sedan dess har e inge problem med att skita ner sig. Det har varit många vurpor i skithögarna som blir, men de bara skrattar och får ta en dusch. Häromdagen var en av pojkarna kvar. Kossan Moe skulle kalva under natten och han ville vara med. Moe var han favorit. Nu är det kalven som är hans favorit. Tidigare idag när de kom hit så hälsade han inte ens utan sprang direkt ner till ladugården. Sen var han hos kalven och Moe hela tiden."

"Vilket härligt projekt. Måste vara underbart att se ungdomarna tina upp och bli människor igen" sa Marie.

"Mycket givande lovar jag. Det är så kul att se hur de utvecklas. De är egentligen väldigt fina människor och Peter är väldigt duktig på att vara deras mentor. De äter även kvällsmat här hos mig. Och det är mycket trevligt när det kommer folk hit. Extra roligt när man kan hjälpa till. Ska vi se vad vi kan hitta i gömmorna som ni kan behöva?"

Maggie traskade iväg och försvann ner i källaren. Gänget tittade på varandra ett ögonblick och John ryckte på axlarna och gick efter Maggie. De andra följde efter som ett lämmeltåg. Nere i källaren gick Maggie fram till hyllorna där det gömda rummet låg. Det var hyllor längs med hela väggen. Sektionen till rummet stod öppen. Det fanns massor med lådor på hyllorna, noggrant märkta. Barnskor, klänningar, damskor, kängor, byxor-dam, byxor-herr, skjortor, tröjor, varma tröjor, vantar för att nämna några. Maggie tog fram en stor låda märkt kängor. Där låg flera par med kängor i olika storlekar. Hon plockade fram två par som hon tyckte borde passa Alex och Marie. Tjejerna provade dem och nickade gillande. Det var gamla kängor i riktigt läder, noggrant insmorda med fett. Skinnet hade blivit smidigt mjuka av att ha varit använda.

"Jättesköna" sa Marie. "Sitter hur bra som helst och så mjuka de är".

"Sådana kängor blir bara bättre ju mer man använder dem. De är säkert femtio år gamla och lär hålla femtio år till med rätt omvårdnad. Det viktigaste är att fetta in dem ett par gånger om året".

Alex var också förtjust i kängorna. Hon gick några varv på golvet. De var underbara att gå i. Lätta och smidiga. Och hon som alltid trott och tyckt att kängor var klumpiga och tunga. Så fel hon hade. Det fanns tydligen riktigt trevliga kängor.

Maggie ställde tillbaka lådan på hyllan och tog ner en annan. Den hade märkningen Varma Tröjor. Där plockade hon fram fyra tröjor i bruna och gröna färger. Det var väldigt tunna tröjor. För tunna tyckte Marie.

"Det står värmande tröjor på lådan med de är inte speciellt tjocka" sa hon.

"Det behöver de inte vara. De är stickade av ullen från polarhundar. Dom blir jättevarma. För varma ibland".

Maggie tog ner nästa låda och plockade fram fyra supertunna vindjackor.

"Dom här är praktiska och tar liten plats i ryggsäcken. De är vind och vattentäta. Tillsammans med den varma tröjan så blir det lätt att ha på sig men super när det är ruskväder".

"Behöver ni strumpor och andra tröjor eller skjortor? Underkläder har jag inga för de slängs efter varje person".

Några strumpor tackade de ja till men tröjor hade de redan några stycken och de kunde inte bära hur mycket som helst. De tog in sakerna i rummet där deras ryggsäckar redan stod. Maggie konstaterade att Kent inte hade någon ryggsäck. Strax var hon tillbaka med en riktig backpacker.

"Vi byter" sa Maggie. Jag har faktiskt behov av en trunk och du behöver en riktig ryggsäck. Vill ni andra också ha mer ordentliga ryggsäckar?"

Kent tappade hakan när han fick backpackern av Maggie. Den var stor och rejäl med stadigt stativ i aluminium. De andra visste inte vad de skulle säga. Självklart var bra ryggsäckar att föredra framför de mera enkla men flashiga de hade just nu.

"Hur ska vi kunna tacka för alla dessa saker? Vad kan vi göra för att betala tillbaka för detta fina du ger oss och din gästfrihet?" undrade John när han tog emot en något mindre backpacker.

"Det mesta av dessa saker kommer från den tid som jag bistod med hjälp till myndigheternas projekt. Jag har fått en massa saker under åren och det är dessa som jag har sparat på. Jag har inte köpt det själv. Det skulle jag aldrig ha råd med. Men jag har sparat allt som var värt att spara på, just för att det ska komma till användning. Så ni behöver inte betala tillbaka någonting. Men ni kan göra en sak för mig. Den där Bob så ut som en hagalen typ. Han lär säkert ställa till med mycket elände och utnyttja era fina maskiner. Stoppa honom. Hur ni gör det vet jag inte men gör det".

Marie provade sin lilla stadiga backpacker och konstaterade att det skulle bli lätt att vara på flykt med den. Hon började genast att packa ner sina saker i den. När allt var nerpackat så var den halvfull. Förvånad över dess rymlighet tittade hon upp på Maggie som stod och log.

"Vad bra! Då har du plats för lite proviant också. Jag tror ni alla kommer att få plats med en del mat också".

Maggie gick ut ur rummet men var strax tillbaka. I händerna höll hon inte mindre än sex vattenflaskor. Fyra mindre till var och en och två lite större som Kent och John fick. Kent fick också en riktig jaktkniv. Marie fick ett par stenar! Hon tog emot stenarna men förstod inte vad hon skulle ha dem till. Hon fick också en lite minde jaktkniv. Maggie såg hennes förvånande uttryck.

"Har du aldrig tänd en eld någon gång med flinta och kniv?"

Marie skakade på huvudet. Hon förstod inte heller riktigt frågan. Maggie tog henne i handen. Tjejen skulle få en snabbkurs i eldningsteknik. Ute på gårdsplanen så samlade Maggie ihop lite mindre pinnar, några torra löv och ett par nävar torrt gräs. På några tidiga gräs som växte vid huset plockade hon de luddiga bollarna. Sen satte hon sig på huk och bad Marie göra det samma. Hon instruerade Marie i vad som var bra material för att starta en eld med. I vilken ordning som man skulle lägga tändmaterialet och sedan små små pinnar. Sen var det dags för stenen och kniven. Maggie skrapade med kniven mot stenen och gnistror flög iväg. Ett par av dem landade på de luddiga gräsbollarna som började brinna med små lågor. Maggie blåste försiktigt på lågorna som spred sig och mera ludd började brinna. Små pinnarna tog eld och snart brann det en liten eld. Maggie skyfflade över jord och grus över elden för att kväva den. Det var lika viktigt att kunna släcka en eld som att starta en. Sedan räckte hon Marie mer tändmaterial. Marie började göra om samma sak som Maggie gjort. Det krävdes en stund med kniven innan gnistrorna började flyga. Det var svårt att få dem att flyga åt rätt håll, men efter en stund föll ett par gnistror rätt och hon kastade sig fram och blåste försiktigt. Sakta kom elden igång och efter någon minut sprakade  en liten brasa framför Marie. Maggie nickade gillande och bad henne släcka elden på samma sätt som hon hade gjort.

Kvällens timmar gick fort och klockan närmade sig midnatt. Det var dags att krypa till sängs och sova gott. I morgon var det dags att ge sig av för en mycket lång vandring. En vandring som dessutom säkert inte skulle bli allt för enkel alla gånger.

De sa god natt till Maggie och gick ner för källartrappen. De hade lärt känna men mycket trevlig människa som helt klart hade mer kunskaper än vad de kunnat ana. Och hon bodde granne med deras jobb. Tänk vilket liv hon hade levt och ändå var hon inte äldre än de själva.

"Vilken dag!" sa Alex. "Maggie är helt klart en enastående människa. Och det känns ännu mer helt rätt att vi berättade allt för henne. Hon vet helt klart betydelsen av att vissa saker är hemliga".

"Jodu" gäspade Kent. "En underbar människa". Sen sov han som en stock.

Marie makade sig tillrätta i sängen och drog täcket upp till hakan. Strax efter så sov hon också. John hade redan somnat. Alex tittade på sina vänner. Tänkte på vad som hänt och funderade på vad som skulle hända. Hon hade ingen aning om att det fanns ett hemligt kontrollrum någonstans i landet. Det skulle bli spännande samtidigt som en stor oro hängde över deras resa.