Ni har väl inte missat de andra delarna av AMPEX?

Del 1

[

](http://sciencefiction.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=3d980d62-a511-44eb-b26e-ac6f23cb4fac&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup&ThreadListPage=1)

Del 2

Del 3

Del 4

[

](http://sciencefiction.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=fdf5f418-0ef1-4a6f-90e7-6f67f9fac065&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup) href="http://sciencefiction.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=8498dcb2-241d-47bc-8572-d13b01d72ae3&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup" rel="noopener noreferrer" target="_blank">Del 5 

Bob satt i en av kontorsstolarna förnöjt drickandes på en kopp kaffe medan han sa åt sina mannar vad de skulle göra.

"Max!! Se till att få fart på den där uppkopplingen nån gång!! Och du Dacke! Skulle inte du lägga in det där programmet i datorn? Eller har du glömt det?"

Männen for runt som yra höns. De slet loss kablar och ändrade och hade sig. Den som Bob kallade för Dacke rotade runt i sin lilla väska. Han var en riktig datanörd ut i fingerspetsarna. Och stolt att vara det. Mager och blek med glasögonen hängandes på nästippen. Breda något för stora tänder och utstående öron av alla glasögon som dragit i dem. En klassisk karikatyr av en datanörd, fast i allra högsta grad livs levande. En liten tunn kille som skulle göra en någon illa normalt, men som nu såg sin chans att kunna bli något stort, tack vare att hans bror jobbade ihop med Bob.

"Här är den!" ropade Dacke till Bob och höll upp en liten plastbit.

"Men sätt fart då!" dundrade Bob.

Dacke snubblade iväg och satte sig vid en ledig skärm. Satte fast den lilla modulen på datorstationen bredvid och satte i gång att trycka på knapparna i full fart. Det skulle ta sin tid innan det var klart. Då skulle de kunna få bättre precision på reaktorerna än tidigare. Dacke räknade med ungefär 15 % förbättring.

Några män kom in med en tv-kamera av mindre modell. Några lampor med paraplyer och en hel hög med sladdar. Bob gnuggade händerna av förtjusning. Än skulle de få lov att avvakta några dagar innan hans andra grupperingar hade kommit på plats innan det stora spelet kunde dra igång. Först måste alla AMPEX-enheter vara under hans kontroll. Hans grupp och de grupper som nu under veckan skulle ta över de andra enheterna, fick under tiden ligga lågt och invänta att alla grupperna rapporterade in.

I och med att Bob och hans lag tom över AMPEX huvudkontroll så skickade han meddelande till alla de andra grupperna att de skulle inta enheterna så fort som möjligt. De som jobbade på enheterna skulle endera förvaras säkert så att de kunde bli en tillgång både som gisslan och som kunskapskälla. De hade även fått order om att göra sig av med dem om de gjorde motstånd eller inte behövdes. Några grupper hade rapporterat in att ta tagit över. En grupp hade inte hittat fram vilket gjorde Bob mycket irriterad. De hade fått exakta koordinater på var enheten fanns. I värsta fall fick de ifrån huvudkontrollen slå ut enheten genom att krascha deras datorer. Bob hoppades att det inte skulle behövas då just den enheten låg strategiskt bra till.

"Ozzie! Ta med dig dina två män och fixa in modulerna på skrubbarna nu!" röt Bob så att flera av männen hoppade till.

Ozzie gjorde honnör och försvann med blixtens hastighet tillsammans med två man ner till maskinrummet.

"Och fixa den där kameran också!" skrek han efter dem innan hissdörrarna slog igen.

Det började mörkna ute och än så länge hade uppkopplingen inte kommit igång. Bob reste sig och vandrade av och an. Allting var intränat och tajmat så det skulle inte vara några problem, men tydligen hade inte männen fått in allting i skallarna. Han var själv tvungen att påminna dem om vad som skulle göras. Han kände efter om hans lilla effektiva pistol låg kvar i sitt hölster strax intill vänster axel. Jodå. Den fanns där. Den hade han fått av en general i armén när han var ung och han hade vårdat den ömt. Den var lika fin nu som när det var ny trots att 30 år hade gått.

"Nu är uppkopplingen klar!" fick han veta.

Äntligen så var det fixat. Nu var det bara att invänta att de andra grupperna skulle fixa sitt. Ett par grupper till hade rapporterat in den senaste timmen. Troligen skulle det vara fler som rapporterade snart.

Dags att få sig lite käk. Lika bra att ta tjejerna till det jobbet. Om de inte fixade gott käk så skulle han låta några av karlarna få avreagera sig genom att ge dem några blåmärken. Räcker inte det så kunde han tänka sig helt andra metoder för att få dem att göra som han ville. Han reste sig och gick bort till sovrummet. Han låste upp hänglåset och drog undan skyddsdörren. Sedan låste han upp sovrumsdörren. Rummet var mörkt så han öppnade dörren lite mer medan två av hans stora män slöt upp bakom honom. Han sträckte ut handen efter strömbrytaren. Den slog om med att klick och rummet lystes upp. Rummet var tomt!

"Vad i helvete!" vrålade han. "Hur kan de ta sig ut ur ett låst rum? Hitta dem! Hitta dem nu genast!"

Bob röt och gick an och plockade även fram pistolen i ren ilska och började vifta med den i luften. Männen fick fart som aldrig förr. Några sprang ut på gården och några in i rummet. Tre av dem stannade på sin post vid skärmarna. Bob var ursinnig. Han vräkte omkull närmaste bordet och kastade en bordslampa i väggen.

Efter en stund kom två av de som sprang ut tillbaka men några nyheter. Det fanns fotspår på baksidan av huset. Men hur hade de kommit ut och var fotspåren efter dem? I sin frustration så kunde inte Bob tänka klart. Han kände att det första han måste göra var att varva ner en aning så att hjärnan började fungera effektivt igen. Han gick ut i köket och gjorde sig en kopp kaffe snabbt. Han drack kaffet snabbt i stora klunkar trots att kaffet brände honom i halsen. Några djupa andetag så pulsen gick ner. Sedan gick han in i rummet.

"Har ni funnit något?" frågade han med irriterande röst. "Hur har de kommit ut? Har någon av er varit slarviga och råkat släppa iväg dem eller har vi en svikare i gänget?" Han synade varenda en av dem i ögonen. Ingen vågade titta annat än på golvet.

"Jag tror jag har ett svar" sa en av dem.

"UT med det!"

"Jag tror de tagit sig ut genom taket. Det är bara lösa skivor som ligger på en metallram".

Bob tittade på taket. Det såg ut som vilket vanligt tak som helst. Vita plattor som satt tätt intill varandra. En av hans män som stod längst in i rummet klev upp på sängen och petade på en av plattorna. Plattan flyttade på sig och en öppning blev synlig. Han flyttade undan skivan helt och det blev ett tillräckligt stort hål i taket för att även en välbyggd man skulle kunna ta sig ut med lätthet.

"Stå inte där! Upp och kolla!"

En av de mindre männen fick hjälp upp. Efter en liten stund stoppade han ner huvudet genom hålet.

"Det är ett stort rum här bakom. Sovrummet är som ett rum byggt inuti ett annat rum. De har helt klart tagit denna väg ut och genom bakdörren som finns här".

Äntligen lite svar som de kunde jobba med. Bob stormade ut ur rummet och gick runt huset med en ficklampa i handen. På baksidan av huset fanns det massor av fotspår. Framför allt fotspår efter de grova kängor som hans män hade. Vad bra! De hade suddat ut vart enda fotspår som hade kunnat ge dem en ledtråd till vart fångarna tagit vägen. Han kollade vid dörren, men där fanns inte ett enda fotspår och det såg inte ut som om dörren blivit öppnad. Däremot hittade han några fotspår nedanför ett fönster intill som var betydligt mindre än spår efter kängor. Där hade de tagit sig ut. Genom fönstret. Han tittade närmare på själva fönstret och konstaterade att det inte var riktigt stängt och haspen på insidan låg inte på. De mindre fotspåren var lättare att urskilja en grova skor bland alla andra grova skor. Dessutom såg han små fördjupningar efter en smal klack. En typisk damsko. Dessa spår sökte han efter i ficklampans sken. Ett efter ett hittade han ända tills han kom fram till diket. Där försvann fotspåren i gräset. Nu hade han i alla fall något att börja med. Vart var det rimligt att de tog vägen? Om han hade varit i samma situation skulle han försöka ta sig till en stad. Närmaste stad var den de alla kom ifrån och den låg lite mer än en timmes väg från gården med bil och större delen var motorväg. Det skulle ta dem lång tid att ta sig dit. Kanske de hade sökt sig åt ett annat håll. Men det var minst lika långt till närmaste bebyggelse åt alla håll utom ett. Några mil längre ner för vägen, längre bort från staden, låg en gård. De kunde ha begett sig dit i hopp om att få hjälp.

Bob gick tillbaka in i huset och började dela ut order till sina mannar.

"Max! Du, George, Matt och Oscar följer med mig. Vi ska åka upp till den andra gården. Jag misstänker att våra fångar har tagit sig dit. Ni andra stannar här och du Dacke ser till att programmera om kodlåset så att våra handavtryck fungerar".

Bob går ut till bilen med långa steg och hans män hänger på. Max och Matt hoppar in på framsätet i skåpbilen. George och Oscar hoppar in i skåpet. Sen svänger Bob runt med bilen så häftigt att några grejer rasar ner från hyllorna.

"Ut med skiten!" skriker Bob och tvärnitade. George slängde upp bakdörrarna och knuffade ut grejorna. Smäller igen dörrarna igen och Bob trampar gasen i botten. Han är tvärsäker på att han har rätt i sitt antagande om att fångarna är på den andra gården. Skåpbilen hotar med att välta i de tvärare kurvorna. Männen i bilen håller i sig där de kan.

Efter ett tag sladdar skåpbilen runt den sista kurvan och dundrar in på gården. Gruset rasslar under bilen när Bob bromsar in framför huset. De hoppar ut ur bilen i full fart och med dragna vapen. Men de hinner inte så värst långt innan en flock med gäss kommer springande och slår larm. Gässen trumpetar öronbedövande och springer runt dem i cirklar. Bob bekymrar sig inte över gässen utan går målmedvetet upp för trappan och fram till dörren.

Han sträcker på sig och tar ett djupt andetag. Han vinkar åt sina män att hålla sig på lite avstånd och hålla ner vapnen. Det gäller att hålla en fin attityd och inte dra på sig onödig uppmärksamhet. Han knackar på ytter dörren. Ingenting händer så han knackar igen, men mitt i knackningen öppnas dörren av Maggie.

"Ja? Vad kan jag göra för er då?" sa hon lättsamt.

"Vi är på jakt efter fyra rymlingar som har rymt från en anstalt för sinnesförvirrade människor. En psykiatrisk klinik. Vi misstänker att de ha gett sig på en äldre man bland annat som nu ligger svårt skadad och troligen inte kommer att överleva. De är väldigt farliga. De kan uppträda väldigt normala under en tid för att slå över om man till exempel säger emot dem. De behöver komma tillbaka till sina vårdare och få hjälp".

"Jag har inte sett några sedan min vän och hans barn var här och hjälpte mig tidigare idag. Sedan har jag stått och bakat en del. Ni kanske vill ha med er ett bröd till frukost? Det blev lite för mycket deg denna gång så jag delar gärna med mig".

"Skulle jag och mina män, möjligen få komma in och titta lite?"

"Javisst! Inga problem. Jag finns i köket".

Maggie öppnade dörren helt och Bob och hans män klev in. De sökte igenom hela huset från topp till tå på jakt efter ett enda spår efter fångarna. Men helt klart hade de inte sökt sig till detta hus i alla fall. Då var det mer troligt att de gett sig av mot staden i alla fall. Troligen utmed den gamla halvt igenvuxna landsvägen. Bob föste ut sina män. Ingen idé att oroa trakten befolkning. Det skapade bara mer problem än vad de redan hade. Bob gick ut i köket till Maggie. Hon stod med händerna nerkörda i en stod deg på bordet som hon höll på att knåda.

"Då får jag tacka så mycket" sa Bob och bockade lätt för Maggie.

"Det var så lite så. Du vill inte ha med lite bröd till frukost?" sa Maggie och höll fram ett stort nybakat formbröd.

Doften av nybakat bröd kittlade Bob i näsan. Det var länge sedan som han åt färskt bröd.

"Tackar så hemskt mycket! Det var länge sedan man åt något som luktade så här gott. Tusen tack!" sa han och gjorde en lättare bockning till innan han avlägsnade sig ut genom dörren och ner till bilen.

Motorn startade direkt och han tryckte ned gaspedalen. Skåpbilen spann på stället innan hjulen fick grepp och bilen hoppade iväg. Några gäss flydde i panik på gården.

Nu var det full fart tillbaka. Han förbannade sig själv med att tro att de inte skulle ha tagit den snabbaste vägen till staden. Självklart var det ju det som de just gjorde och nu hade deras försprång utökats med minst en timme. Kanske två.

Den gamla landsvägen var väldigt dålig och bitvis saknades det asfalt. Skåpbilen hoppade och for så Bob hade fullt upp med att hålla bilen på vägen. Även om det gick sakta att ta sig fram så gick det i alla fall fortare än för fångarna som var till fots. Snart skulle de vara infångade igen.