Då får ni hugga in på nästa del. Var så goda. Hoppas den blir till belåtenhelt.

Kent vaknade upp liggande på golvet i sovrummet. Allt var mörkt förutom månlampan. Så ett svagt blått ljus lyste upp rummet lite svagt. I sängarna låg Alex och Marie. John låg på golvet. Huvudet dunkade som värsta huvudvärken. Han satte sig upp och tog sig åt huvudet. Vad sjutton hände egentligen?

Borta i ena sängen stönade Alex. Hon hade tydligen också börjat kvickna till.

"Oh! Vilken huvudvärk!" stönade hon och tryckte huvudet mot kudden. Hon hade haft huvudvärk förut men inget som denna. Allting pulserade och hon kunde höra hjärtat slå, som om någon stod och slog henne i huvudet med en klubba.

"Jag ser att du också vaknat" sa Kent och gick bort och satte sig på sängen. "Jisses vad ont i huvudet jag har!"

"Jag med" stönade Alex. "Vad hände? Var är vi?"

"I vårt sovrum, men jag har ingen aning om vad som hände. Tror vi blev sövda och inslängda hit".

"Varför då? Av teknikerna?"

"Troligen. De är nog inga riktiga tekniker…jag vet inte…orkar inte tänka just nu".

Huvudvärken släppte sakta taget om dem. Vad det än var som hänt så hade de tydligen röjts ur vägen av någon orsak. Kent antog att dörren till sovrummet var låst och att även skyddsdörren utanför var stängd och låst. Kontrollrummet var en hermetiskt tillsluten bunker om man stängde alla skyddsdörrarna. Detta för att skydda de som jobbade om det skulle dra in ett rejält oväder över området.

Marie och John vaknade också till med rejäl huvudvärk. Marie kved högt. John höll god min och verkade inte lika besvärad av den som de andra. Men det var bara han som höll upp en fasad. Han hade riktigt ont han också. Det var som om det satt en gubbe inuti huvudet och körde en slagborr. Han kunde knappt tänka. En kopp kaffe skulle nog få det att släppa, men inne i sovrummet fanns det inget kaffe. Han kände också ett trängande behov av att gå på toaletten. John reste sig upp och gick till dörren. Han tryckte ner handtaget och drog. Men dörren var låst. Han började banka på dörren. Inte ett ljud hördes från andra sidan så troligen var även skyddsdörren stängd. Han bankade ännu hårdare. Efter en lång stund av bankande så hördes det ett gnisslande ljud från skyddsdörren som drog åt sidan. Sedan en nyckel som vreds om och dörren öppnades.

"Jag behöver gå på toaletten" sa John medan gubben i huvudet fortsatte med sitt borrande.

En av bobs arbetare stod i dörröppningen och bara blängde på honom. Sedan stängde han dörren igen och låste. Men skyddsdörren drogs inte för. Efter en liten stund öppnades dörren igen och en hink kom inflygandes i rummet. Dörren stängdes snabbt och låstes. Även skyddsdörren drogs för denna gång.

En hink. Tänkte de att de skulle använda den som toalett? Då var han hellre kissnödig ett tag till. Om det varit ett lock med till hinken så hade den väl kunnat användas, men utan lock så skulle snart rummet bli fullt av stickande ammoniak blandat med diverse andra inte allt för trevliga dofter.

"De har tydligen inte någon lust att låta oss gå på toaletten ens en gång. Hur är det med er andra?"

"Ont i huvudet som bara den" gnällde Alex. "Men det har släppt lite, men inte mycket".

"Samma här" sa Kent. "Undrar vad de vill och varför de håller oss inlåsta?"

"Antar att de är ute efter att utnyttja AMPEX på något sätt. Kanske sätta press på politiker genom att hota med orkaner eller något sådant" sa Marie.

"Du är nog inte helt fel ute, tjejen" sa John. "Så mycket annat elakt kan man inte göra med AMPEX".

"Vad ska vi göra nu då?" undrade Marie.

"Vi ska ta oss härifrån" sa John. "Vad har vi för saker här inne? Har vi kvar våra ryggsäckar med kläder till exempel? Lite förnödenheter behöver vi också".

John blev avbruten i sina frågor av att dörren öppnade sig. Bob klev in med två av sina män. Han tände ljuset och tittade länge på gänget som satt på sängarna. Sedan tittade han på hinken som fortfarande låg ner på golvet.

"Så du var inte så nödig i alla fall. Så bra då kan du hjälpa oss att ordna med lunch. Mina män är hungriga och behöver mat. Så ut i köket tjejer och ordna till något ätbart!"

En av männen gick fram till Alex och ryckte upp henne på fötterna. Marie var snabbt på benen.

"Hon kan inte laga mat, om det inte är så att ni vill få starka magplågor förståss. Jag fixar maten åt er själv".

Mannen tittade på Bob som nickade. Han släppte taget om Alex som dunsade tillbaka på sängen. Marie gick bort till Bob och stirrade stint på honom.

"Nå? Ska ni ha någon mat?" sa hon kyligt.

Bob flyttade på sig åt sidan och lät henne passera. Hans mannar följde efter och Bob låste dörren igen. Skyddsdörren gnisslade på plats igen.

"Kors! Vad fick hon mod ifrån?". John var mycket förvånad över att Marie var så självsäker. Hon hade alltid varit den mer blyga tjejen som höll sig i bakgrunden framför att ställa sig i första ledet. Hon hade väl någon anledning till det. En sak hade hon rätt i. Alex var en usel kock. Innan Marie kom med i bilden så hade de fått stå ut med Alex matlagning och den kunde man vara utan.

Medan Marie fixade lunch åt männen därute så passade John på att gå igenom sin ryggsäck. Alla kläder låg där tillsammans med lite tvål, deodorant och solcellsladdaren till mobilen. Mobilen - var var den någonstans? Inte i väskan i alla fall. Dags att tänka efter. Den var inte heller i fickan där den borde vara. Antagligen så låg den ute på arbetsbordet mellan skärmarna. Där lade han den ofta för att ha den till hands när han satt vid skärmarna. Attans också. Den hade varit väldigt bra att ha nu.

"Har du din mobiltelefon på dig?" sa han till Kent.

Kent letade igenom sina fickor. Nopp, han hade inte sin heller. Alex rotade igenom sin och kunde inte finns på sin heller. Antagligen så hade Bob sett till att plocka av dem mobilerna innan de hamnade i sovrummet. Det var ju synd. Första saken att få tag på var en mobiltelefon och gärna hans egen. I den hade han flera bra telefonnummer att ha till hands.

John, Alex och Kent satt på sängarna och väntade på att Marie skulle komma tillbaka. Ett svagt muller hördes utifrån kontrollrummet. Någon som svor och någon som föll. Lite saker följde tydligen med i fallet också. Lät som några koppar som gick i kras. Strax därefter som gnisslade skyddsdörren och sovrumsdörren flög upp. In for Marie som rasade ihop i en hög vid väggen. Men i samma sekund som dörren slog igen och nyckeln vreds om så reste hon på sig och rättade till kläderna. Hennes ena kind glödde röd efter att hon fått en rejäl örfil.

"Vad hände och varför detta försök att spela hjälte helt plötsligt?" undrade Alex som rusat fram till Marie när hon flög in genom dörren.

"Jo, ursäkta Alex, men du är en usel kock. Sen så tänkte jag att om de blir dåsiga av en god lunch så blir de mindre på sin vakt och kanske blir trevligare att ha med att göra. Den idén tror jag inte gäller längre" sa Marie och gned sin kind.

"När jag gick ut emot köket så passade jag på att kolla av läget en del. Dom är bara sex stycken därute just nu. Jag fick syn på din mobiltelefon där ute, John. Så det blev ändrade planer från att få dem att tappa lite på vakten till att få tag på din mobil. De fick sin lunch sedan så låtsades jag snubbla så jag tappade en smörgås rakt i knät på en av dem, plus lite kaffe också. Bob slet tag i mig och gav mig en örfil. Gissa om det gjorde ont. Han har kraft i sina nävar. Jag for baklänges i alla fall och föll över bordet just där mobilen låg. Det tog en stund innan jag fattade det, men jag han trycka in den i ärmen på tröjan innan jag reste mig upp. Jag tror inte de märkte att jag tog den ens".

Marie plockade fram Johns mobiltelefon ur ärmen på sin stora stickade tröja. John skulle ha jublat hög om det inte vore så att de där ute kunde höra. Visserligen så hördes det inte mycket igenom skyddsdörren men stod någon precis utanför så kunde det mycket väl hända att de snappade upp vad som sades.

"Nu gäller det att handla snabbt" sa John. "Innan de upptäcker att mobilen är borta. Om de nu tog den, men det tror jag att de gjorde. Vi måste ut härifrån och det nu".

"Och hur ska det gå till?" sa Alex och satte händerna i sidorna. "Dom är minst sex stycken därute".

"Vi ska inte gå ut den vägen, utan den" sa Kent och pekade mot taket. "Kontrollrummet, sovrummet och köket är som ett hus i huset. Taket i sovrummet och köket är bara en aluminiumställning med plattor som ligger på tunna lister. Ovanpå listerna finns det balkar som håller för oss att gå på. Det är lite drygt en meter fritt ovanför taket. Vi kan klättra ner på utsidan av sovrummet och smyga oss ut genom bakdörren på huset".

Både Alex och Marie så häpna ut. Så enkelt. Så himla enkelt. Och dumbommarna där ute trodde de låst in dem! I själva verket hade de låst ut dem. Snabbt gick de igenom vad de hade i sina ryggsäckar. Marie hade ingen egen ryggsäck, men en mindre trunk gick att bära på ryggen. Kent tog trunken och provade den på sin rygg. Det blev jättebra. Den var dock tom.

"Vi kanske kan smyga förbi köket via taket och plocka åt oss lite proviant?" sa Marie.

"Skulle inte göra ett försök. Antar att de har dörren öppen in till köket och där kan de ju dyka upp när som helst. Det finns en bondgård en bit härifrån. Där kan vi nog skaffa oss lite proviant. Vi stoppar ner några av filtarna i trunken. De kan vara bra att ha med sig".

Sagt och gjort. Hela gänget samlade sig vid ena hörnet av rummet. Kent som var längst ställde sig på sängbordet. Det vinglade under hans tyngd, men höll. Försiktigt lyfte han bort en takplatta och petade undan den så den låg på taket. Först hjälpte han Alex upp genom hålet, sedan Marie. John följde efter dem. Sedan var det Kents tur att ta sig upp. John slet och drog i sin store vän och efter några kämpande minuter så kom även han upp på taket. John lyssnade om männen hade hört något, men det verkade inte så. Då var det bara att fortsätta att vara supertysta. Plattan lade han tillbaka på sin plats. Sedan skulle de ta sig ner också. Marie hade tassat runt och hittat en gamman soffa som stod en liten bit ifrån väggens baksida. Hon pekade på den och bad John med gester att hjälpa henne ner. Han höll emot medan hon sökte efter fotfäste på soffan. Väl nere så föste hon soffan närmare så att de andra kunde kliva ner på ryggstödet direkt. Allting gick smidigt och utan problem.  John satte fingret mot munnen att de måste fortsätta att vara tysta. De var ännu inte fria. När som helst kunde Bob och hans män upptäcka att de hade försvunnit, och det skulle inte ta så lång tid för dem att komma underfund med hur.

Se gick väldigt försiktigt bort mot dörren. Kent tog tag i handtaget och försökte trycka ner det men det gick inte. Det hade rostat fast. Nu var goda råd dyra. Hur skulle de kunna ta sig ut utan att det hördes? Marie pekade på ett fönster. Självklart. Fönster kunde man öppna och klättra ut genom. Både John och Kent nickade. Marie tassade bort till fönstret. Lyfte på haspen och provade försiktigt om det gick att öppna. Det rörde på sig lite men gick inte upp. John gick dit. Han bad Marie trycka på fönstret igen. Så såg han att det bågen tog i längst ner i hörnet på karmen. Han viskade till Marie att hålla ett stadigt tag i haspen medan han skulle trycka till ordentligt just där fönstret kärvade. Hon nickade tillbaka och tog ett stadigt tag i haspen. John satte ena handen mot fönsterbågen och slog med den andra hårt uppe på den första handen. Fönstret flyttade på sig ett par centimeter. Han nickade till Marie att fortsätta att hålla i och så slog han igen. Nu flög fönstret upp. Det var nästan så att Marie tappade taget om haspen. Fönstret hängde snett . John höll upp fönstret så Marie kunde klättra ut. Alex och Kent följde snabbt efter och till sist John. Han lyfte upp fönstret en bit och tryckte till det så det stängde sig till en del. John visade med fingrarna att de skulle skynda sig iväg till närmaste dunge av småträd och buskar ett tiotal meter från huset. Där dök de ner på marken och hämtade andan för några få minuter, innan John manade på dem igen. De var alldeles för nära huset för att ta rast. Det var bara att fortsätta. Men den lilla pausen gav John chansen att välja ut en väg bort från huset. Han hade en gång i tiden varit scout så lite kunskaper hade han. Alex pekade på ett område med gott om buskar. John skakade på huvudet. Det var dumt att ge sig in där då brutna grenar skulle avslöja vilken väg de tog. Han pekade istället mot en mer öppen del där de snabbare skulle kunna komma bort från huset. Alex tänkte protestera men hen visade tydligt att hon skulle vara tyst just nu. Alex stängde munnen och litade på att John visste vad han gjorde. Så hon tog sin ryggsäck och trampade iväg. John gick först och bestämde både riktning och tempo. Han sprang inte för att det inte skulle bli några rivmärken i marken. Men han gick ganska fort. Inte för fort dock och han stannade till ungefär var hundrade meter för att bestämma riktning. Han hade tagit sikte på den avskilda gården några mil bort. Han försökte ta en så lätt väg som möjligt att gå men att det ändå inte blev rakt på. Han gick runt träddungar och stenhögar istället för att gå rakt igenom. Han hade inte en aning om hur duktiga männen var på att hitta spåren efter dem så han ville lämna så lite som möjligt.

Efter en timme så stannar han upp. Kryper in under en stor grans nedersta grenar. Grenarna hänger ner till marken så det blir nästan som en koja under grenarna. De andra följer efter.

"Nu kan vi prata mer normalt men prata tyst i alla fall så att vi kan höra om någon kommer."

"Vad var det för fel med att ta skydd bland buskarna?" undrade Alex.

"Ett mycket enkelt svar, eller rättare sagt två. Dels tar det tid för oss att ta oss igenom buskarna. Det andra är att det blir tydligare spår på vart vi tog vägen när vi väl kom ut. Samma anledning till att jag inte sprang för det river loss mossa och jord från marken, även om jag hade väldig lust att springa det fortaste jag kunde".

"Åh, det tänkte jag inte på!" sa Alex. "Jag hade på känn att jag skulle lita på dig när du strängt visade att jag skulle vara tyst. Och du har bevisat att det var rätt att lita på dig. Tack, John!"

"Vart ska vi?" viskade Marie.

"Till bondgården. Vi har kommit halvvägs tror jag. Jag har inte så där värst koll på var vi är exakt men jag vet att det är några stora fält på denna sida om gården så det spelar inte så stor roll var vi kommer fram, vi kommer att se den ändå. Jag bara hoppas på att de som bor där är vänligt sinnade".

"Jag tror det är en tjej som bor där ensam. Jag har sett henne köra traktor på fälten närmast AMPEX".

"Vi får se. Vi måste röra på oss. Om de inte sett att vi försvunnit än så kommer de att göra det alldeles snart. Jag kan tänka mig att de behöll oss för att kunna dra nytta av oss."

"Jag kom att tänka på en sak" sa Kent. "Din mobil, har du den påslagen?"

"Ja, hur så?"

"De kan lokalisera vad den är om du inte kopplar om den som nolla".

"Jag tror den redan står som det. Ska kolla" sa John och plockade upp mobilen ur fickan. "Jodå, den är nollad".

"Ursäkta, vad är nollad?" undrade Alex.

"John har en specialgrej i sin mobil som gör att den inte existerar helt enkelt. Lite komplicerat att förklara, jag kan inte principen själv, men telefonen har helt enkelt nollor som telefonnummer. När man ringer till Johns mobil så hamnar man faktiskt inte i hans mobil utan till en annan mobil som inte heller finns annat än på papperet, så att samtalet kopplas om till hans nollade mobil".

"Jag hänger inte med alls" sa Alex. "Men jag antar att John mobil inte går att spåra alltså?"

"Precis. Om man inte vet vad man ska titta efter. Och det är bara tre personer, förutom ni två nu, som vet om hans specialmobil. Han och jag och Michael. Det var Michael som fixade det hela".

Alex gillade idén. Då behövde de inte vara rädda för att de skulle kunna utnyttja Johns mobil för att hitta dem. Smart. Riktigt smart faktiskt. Marie skruvade på sig och ville vidare. Hon kände sig fortfarande obehaglig till mods. Hennes kind lyste flammande röd fortfarande. John reste på sig och krängde på sig ryggsäcken. Sedan tog han täten genom skogen mot gården.

Efter nästan två timmar så kom de fram till kanten på ett fält. Fältet hade nyligen plöjts och det såg ut som det även hade blivit sått. John spanade längs med bortre sidan av fältet. Där, långt bort syntes en samling hus. Det var dit de skulle. Bästa vägen var att gå runt fälten längs med skogsbrynet. Att ge sig ut på själva fälten såg han som farligt. De kunde lätt bli upptäckta.

"Där borta ligger gården" sa han. "Nu är dock frågan ska vi avvakta några timmar till det börjar mörkna eller ska vi bege oss iväg redan nu?"

"Det lär ta timmar att ta sig dit i alla fall, om vi inte genar över fältet" sa Kent. "Fast jag går hellre runt en liten bit in i skogen så vi inte syns. Det lär vara mörkt när vi kommer fram".

"Jag håller med" sa Alex. "Vi tar en kort paus nu och vilar benen sedan fortsätter vi runt fälten".

John nickade. Nog skulle det hinna bli mörkt innan den om kom fram. Och skulle det vara så att mörkret inte riktigt fallit när de väl är där så kunde de avvakta på närmare håll. Risken var stor att Bob och hans mannar var redan ute och letade. Så de vilade en liten stund innan de fortsatte. De höll sig i skogen men tillräckligt nära för att hela tiden kunna se fältet mellan träden. Efter en stund kom de fram till en bäck. Klart vatten porlade i bäcken. Kent smakade på vattnet och konstaterade att det var ok att dricka. Alla ställde sig på knä och skopade upp vatten med händerna. Det var iskallt vatten, men det släkte törsten och gav dem mer energi till kroppen. De hade ingen flaska med sig så de kunde inte ta med sig något vatten. Men det var inte så långt innan de skulle nå fram till gården. Några timmar till bara.

Marie konstaterade att hennes skor definitivt inte var gjorda för att gå i skogen med. De höga klackarna sjönk ofta ner i marken och hon fick rycka upp foten då och då. Gymnastikskor eller ett par kängor var mer rätt att ha på fötterna, precis som de andra. Alex gymnastikskor var dock gamla och slitna med hål vid tårna på vänster sko. Alex muttrade också över att hon inte hade bättre skor på sig. Det läckte in vatten över allt så hon var iskall om fötterna. Frös gjorde hon också. Den lilla värmen som solen gav på dagen hade försvunnit när solen började gå ner. Hon lyfte ner ryggsäcken från axeln för att plocka fram en extra tröja. Samtidigt som hon gick. Det hela slutade med att hon föll framstupa rakt ner i mossan. En gammal gren som låg på varken rispade upp hennes underarm. Marie tittade till hennes arm.

"Det är inte djupt men långt" sa hon. "Vi får plåstra om dig så fort vi får tag på nytt vatten, Det verkar inte blöda speciellt mycket"

"Äsch det läker" sa Alex. "Ingenting att bry sig om. Jag får skylla mig själv när jag är klumpig".

"Såret ska skötas om, men det är ingen panik just nu. Du lär inte förblöda i all fall" log Marie.

Alex kom upp på benen igen och det lilla gänget gick vidare. Solen började sänka sig allt med mot horisonten. Det röda ljuset fick träden att få onaturliga färger. Vackra men ändå så olycksbådande då det var alla föroreningar som fanns i luften som gjorde att himlen blev så intensivt röd på kvällen.

Efter två timmar kunde de se gården mer ordentligt. John stannade och försökte se om det var några människor på gården. Det var svårt att urskilja på det avstånd som de var på. Tänk om han hade haft en kikare. Det skulle ha underlättat. Sen kom han på att han mobil faktiskt hade en kamera. Med den kunde han zooma in lite grann i alla fall. John plockade fram mobilen och startade kameran. Det vart inte mycket bättre men lite i alla fall. Han kunde se att det fanns folk på gården men inte vilka de var. De måste gå närmare.

Efter en stund så kom de fram till ett staket. De hukade sig ner bakom staketet. Nu var det nästan helt mörkt ute. På gårdsplanen var det fortfarande en del människor, men det verkade bara vara ungdomar och ett par vuxna. Det såg ut som om de tänkte ge sig iväg, för de klev alla in i en buss. Efter en liten stund klev en av de vuxna ut ur bussen igen. Dörren stängdes och bussen rullade iväg. Kvar stod en ensam människa mitt på gårdsplanen. Det var Maggie. Hon vände sig om och gick in i huset.

"Det verkar som om Bob och hans mannar inte har varit hit i alla fall" sa John. "Kom så knackar vi på".

John tittade runt på gårdsplanen innan han svingade sig över staketet. De andra följde strax efter. I samlad tropp gick de upp till huset och knackade på. Maggie kom och öppnade. De måste ha varit en chock för henne att se dem och de såg nog inte allt för tjusiga ut heller. När fösta överraskningen lagt sig för Maggie så började hon skratta lite lätt.

"Men kors vad ni ser ut. Kom in i huset. Jag ska genast sätta på lite kaffe åt er". Maggie öppnade dörren på vid gavel och visade med handen att de skulle komma in. "Gå och sätt er i köket, där är det varmast. Ni ser ut att frysa en del".

Alex skakade och de goa värmen från spisen i köket var hur lockande som helst. Alla sparkade av sig skorna i hallen och gick in i köket. Där var det verkligen varmt och skönt. Maggie stod vid bänken och ordnade med kaffe. Ur ugnen tog hon ett fat med bullar. Sedan hamnade en limpa och diverse pålägg på bordet också.

"Ta för er!" sa Maggie. "I det här huset är alla välkomna oavsett vilken tid på dygnet det är".

Maggie var hur gästvänlig som helst. Marie föll för hennes glada personlighet direkt. En helt underbar människa. Kaffet var alldeles utmärkt och alla åt varsin smörgås med god aptit. Till och med Alex tyckte att kaffet smakade bra. Hon som annars avskydde kaffe. Men hungern var tydligen en tillräckligt bra krydda för att ändra på den saken.

"Men ta en macka till! Nu är ju hungriga. Det ser jag. Det finns mer bröd och pålägg. Jag lovar. En annan är väl förberedd med sådan då jag varje dag har hjälp av en skara ungdomar. DOM kan äta smörgåsar!!" Maggie skrattade högt. "Ni har kommit genom skogen, eller hur?"

"Ja, och jobbigt var det" sa Alex. "Man hade ju inte riktigt rätt skor för äventyret".

"Jag ser att ni kommit genom skogen för skogens väsen har smyckat er med både mossa och lera. Men varför genom skogen och inte på vägen?"

John svalde ner sin tugga och tittade på Kent. Båda kände att Maggie var en redig människa som de kunde anförtro sig åt. Om inte annat så kanske det var dags för världen att få veta att AMPEX existerade och varför i alla fall.

John började berätta men blev snabbt avbruten av Maggie.

"Ni måste ju få snygga till er. Kom jag har ett badrum här nere och på övervåningen finns en dusch. Ni tjejer kan ta badrummet så får killarna ta duschen. Jag hämtar handdukar".

Maggie reste sig och visade dem vägen. Utanför badrummet plockade hon fram varsin stor badhandduk till dem. Sen öppnade hon dörren åt tjejerna till badrummet, innan hon snabbt försvann upp för trappan med John och Kent i släptåg.

"Här är duschen. In med er och duscha av er så se vi i vardagsrummet där nere om en stund".

Alex och Marie tyckte de hade hamnat i himmelen. Badrummet var stor om än väldigt slitet. Badkaret hade sina skavanker och den vita färgen hade blivit gul av ålder. Med vad gjorde det. Att få tvätta av sig leran och smutsen var hur underbart som helst. De turades om att dusch och hjälpte varandra med att tvätta både hår och ryggar. Efteråt svepte de in sig i handdukarna. Det knackade på dörren och Alex gläntade på den. Maggie stod utanför med varsin morgonrock till dem.

"De är ju inte så vackra kanske men alltid något" sa hon och räckte fram dem till Alex.

"T..tack!" stammade Alex och stängde dörren efter att Maggie gått iväg.

Badrockarna var grälla i färgerna men mjuka och varma. Snabbt satte de på sig dem och njöt av att vara rena och varma. De torkade fötterna och benen noga och gick ut och bort till vardagsrummet. Deras kläder lade de i en hög i hallen. Där låg även killarnas kläder redan. Maggie kom farande och samlade ihop deras kläder.

"Jag tvättar dem på en gång. De är klara om ett par timmar".

Alex och Marie kunde inte göra annat än att gapa. Vilken människa! De hade aldrig tidigare träffat på en människa som var så snäll och trevlig. En helt underbar människa.

Marie bad att få se Alex arm som hon skrapat upp ett sår på. Nu var det rent och då såg Marie att det var mer ett skrubbsår. Det skulle läka fint av sig själv.

De gick in i vardagsrummet. Där satt redan Kent och John i varsin fåtölj framför en sprakande brasa. I handen hade de varsin kopp med kaffe. På ett bord intill stod två koppar till. Marie slog sig ner i en annan fåtölj medan Alex parkerade sig på ett fårskinn framför brasan.

"Vilken härlig människa! Och vi känner henne inte ens en gång" sa Alex med stora ögon.

"Hon är speciell, helt klart!" sa John. "Det är lika bra att hon får veta sanningen om AMPEX och vad som hänt oss. Hela historien. Hon är ju i alla fall närmaste grannen".

De andra höll med. Självklart måste hon få veta. Det var inte mer än rätt med tanke på gästfriheten hon visade.

Maggie kom tillbaka och även hon hade en kopp med kaffe i handen. Hon satte sig i den sista fåtöljen efter att Alex hade försäkrat henne om att hon satt bra där hon satt på fårskinnet.

Sedan började John berätta om AMPEX, reaktorn som havererade, teknikerna som tydligen inte var några tekniker och hur de tog sig hem till henne. Maggie lyssnade utan att avbryta en enda gång. Först trodde hon att historien var för bra för att vara sann, men hon hade själv märkt att något hänt med klimatet. Att stormarna blivit färre och skördarna bättre.

"Så vad ska ni göra nu då? Gå till polisen?"

"Det är ingen idé då ingen känner till AMPEX mer än vi som jobbar med den. Vi måste först och främst ta oss till en plats långt bort där det finns ett kontrollrum som ingen vet om mer än jag och Michael. Det byggdes i all hemlighet som en säkerhetsgrej ifall något sådant här skulle hända. Från den kan vi styra alla enheter över hela planeten och låsa ute alla andra kontrollenheter. Om jag bara visste varför de slog ut oss och stal AMPEX".

"Det är väl ganska uppenbart" sa Maggie.  "Med en sådan maskin som finns över hela planeten så kan de ju utöva utpressning på vem som helst. Allt från små byar till hela länder. Hur enkelt är det inte att hota med att de ska låta en orkan jämna stället med marken?"

"Fast man kan inte styra vädret så precist. Bara påverka så att orkaner blir betydligt svagare. Man kan knappast skapa orkaner med den".

"Det gör det säkert om man gör på rätt sätt. Allt men kan göra åt ena hållet kan man göra åt det andra också. Men det kan vara krångligt förstås. Om ni nu ska ta er till detta hemliga ställe, är det något som jag kan hjälpa er med? Mat, kläder? Jag har en hel del om det går bra med sådant som har några år på nacken".

"Både mat och lite kläder. Kanske några bättre skor än högklackat?" sa Marie.

"Tror nog att jag har några som kan passa i källaren. Förresten. Tror ni att denna Bob och hans män kan komma förbi här för att leta?"

"Mycket troligt" sa Kent. "Fast jag tror de börjar med att söka efter oss på andra sidan, mot stan. Jag tror inte de tänker på den här gården på en gång. Den ligger ju mer avsides än vad vår gård gör".