Ett smakprov på boken jag försöker skriva. Detta är första kapitlet som är en introduktion av karraktärerna. Sätt gärna betyg på den så jag vet om jag ska kasta den i papperskorgen eller fortsätta skriva.

"Kan du justera tvåan några grader, John?"

"Visst!" . John vrider på vredet till tvåans reaktor. Ingenting händer. Visarna rör sig inte. John vrider lite till, men inget resultat. "Den reagerar inte".

"Nåja. Vi får kolla det på rundan sen. Det är inte så mycket att det gör något, men vi måste kolla det i alla fall".

Kent lutar sig tillbaka i stolen. AMPEX har alltid tidigare fungerat exemplariskt. Nåja, någon gång skulle väl även den krångla lite. Och det spelade ingen större roll att oxidmängden var en gnutta för hög. Säkert vara en ventil som kärvade. Något som lätt skulle kunna åtgärdas senare under dagen.

Kent och John hade varit med från början när AMPEX tillverkades.  AMPEX var ett globalt projekt för att styra klimatet på planeten. Innan AMPEX var miljön på väg att förstöras totalt. Planeten var döende men strax efter att AMPEX togs i bruk märktes det förbättringar på många håll. Skördarna hade blivit lite bättre, sjöarna började återhämta sig och luften var lättare att andas. Sakta med säkert började klimatet bli mer vad det borde vara. Klimatet var inte bra på långa vägar men det gick åt rätt håll. Runt omkring på planeten fanns det flera strategiskt utplacerade delar av AMPEX som alla var länkade till den central som John och Kent jobbade på. De var de två tillsammans med Alex som kunde AMPEX utan och innan. Till sin hjälp hade de flera som arbetade på de olika AMPEX-enheterna.

I hörnet stod en radio som spelade den senaste populära musiken. Inte riktigt i Johns smak men det var den enda kanalen som de kunde få in i detta öde landskap som omgav dem. Ett oansenligt hus på en halvt fallfärdig gård strax intill ett skogsparti. Närmaste huset var en annan gård någon mil därifrån. Annars var det flera mil till närmaste stad.

Maya Salie skränade ut sin hysteriska sång i högtalaren. John kunde inte för sitt liv förstå hur folk kunde tycka att hon var bra. Entonigt skränigt på gränsen till skrikande.

"Vill du ha en kopp kaffe?" ropade Kent från köket. "Mjölken är slut så du får nöja dig med svart".

John tackade ja trots att han visste att han mage skulle protestera efter några klunkar. Det var i alla fall bättre än inget. Han tittade på klockan och konstaterade att det var dags att gå rundan och kolla av utrustningen. John reste sig och gick bort till Kent. Tog emot kaffekoppen som var till bredden full med kaffe. Han brände sig när han tog första klunken. "Attans vad varmt!". "Bäst vi går ner och kollar varför tvåan inte vill sköta sig" sa han till Kent som nickade svagt medan han tog ett par rejäla klunkar kaffe.

Hissdörrarna stod öppna som de skulle. Kent klev först in i hissen och väntade på John som kollade att dörrarna var låsta till rummet och slog på larmet. En försiktighetsåtgärd som de var noga med. Om någon tog sig in skulle de snabbt kunna förstöra stora delar av planetens klimat med bara några knapptryckningar. John klev in i hissen och tryckte på knappen till reaktorrummet.

Hissen for neråt med hög fart. John spillde ut en del av sitt kaffe på hissgolvet. Det tog säkert minst en minut innan den stannade utanför reaktorrummet. Ett svagt pysande hördes när dörrarna öppnade sig. Reaktorrummet var stort och fyllt till taket med utrustning som blinkade och surrade. Kent gick bort till reaktor nr två nästan längts bort.

"Ventilen ser helt ok ut" sa han och började skruva av kåpan till elektronikboxen. "Kanske något med elektroniken till styrenheten som inte fungerar. Kan du hämta multimetern?"

John gick bort till verktygsskåpet och plockade efter en stund letande fram multimetern. Tyst tänkte han på alla gånger som han tänkt städa upp i skåpet men inte gjort det. Nåja. Det var ju inte allt för ofta som de behövde verktygen, annat än när de gjorde service och manuella justeringar.

Kent tog multimetern och slog på den. Måttade in några mätpunkter och läste av värdena på mätaren. Han skakade på huvudet och såg bekymrad ut.

"Det verkar som om ett av reläerna har bränts. Så då är det ju inte så konstigt att den inte reagerar". Han tittade igenom vart och ett av reläerna och kunde efter en stund konstatera att ett av dem inte fungerade.

"Vi borde ha några extra reläer i förrådet" sa John. Kent nickade, plockade loss reläet från sin hållare och tog den med sig. Medan de gick bort till förrådet upptäckte han att det var ett märke i reläet som inte borde vara där. Ett märke efter en kniv. Som om någon försökt skära sönder det. "Säkert något som hänt redan när reläet tillverkades" tänkte han.

I förrådet stod olika lådor snyggt uppradade med alla möjliga tillbehör för att snabbt kunna ersätta viktiga komponenter. John drog ut en låda märkt Reläer - 1.

"Vilken sort är det?"
"En 1-FA-38" svarade Kent.

John plockade upp ask efter ask med reläer och tittade på deras märkning.

"Det finns ingen. Inte i denna låda i alla fall" sa han och ställde tillbaka lådan för att ta fram låda nummer två. "Ingen i denna heller" sa han efter en stund när han kollat av alla askarna i den lådan också.

"Det var underligt. Vi borde ha sådana reläer på lager. De finns ju på flera ställen i systemet. Varje reaktor har ju fem stycken".
"Vi får be Alex att ta med sig en låda när hon kommer om tre timmar".

John ställde tillbaka lådan på sin plats och gick ut tillbaka i reaktorrummet. Allting såg i övrigt bra ut. Alla fem reaktorerna spann sin lugna rytm. De gick vidare bort till rummet med skrubbarna. De stod där majestätiska i sin storhet. En mycket viktig del i AMPEX arbete. De sög in tusentals liter med luft ovan mark. Renade den från koldioxid som sedan pumpades ner i stora bergrum. I bergrummen lagrades koldioxiden under högt tryck så den blev i flytande form innan den pumpades iväg för att göra nytta på annat håll istället. Utan dessa kolosser till maskiner så skulle luften vara så full av koldioxid att den inte gick att andas. Något som bara några år tidigare alla var fullt medvetna om. Då var man tvungen att bära mask om man skulle vara ute någon längre stund. Nu kunde man vara utomhus utan mask, men det blev ändå jobbigt att andas efter ett tag. I alla hus hade folk installerat stora filtersystem och syrgastillförsel för att inomhusklimatet skulle bli behagligt.

John och Kent fortsatte sin runda bland maskinerna. Allting såg bra ut. Några lager i treans reaktor hade börjat göra sig påminda om att de ville bli utbytta. Något som redan var planerat sedan lång tid tillbaka. Några tekniker skulle komma nästa vecka och göra bytet. Lagren låg och väntade i förrådet. Planen för att stoppa reaktorn satt på väggen i kontrollrummet för att dagen innan sättas i verket. Allt var planerat in i minsta detalj.

De klev in i hissen igen för att åka upp. Kent hade reläet i handen och visade märket för John. "Vad tror du om det här?".

"Kan vara vad som helst egentligen. Allt från tillverkningen till att teknikerna skadade den när tvåan fick service senast". Kent nickade instämmande. Jodå. De senaste teknikerna hade varit lite slarviga av sig. Drällt saker omkring sig och inte följt planen som satts upp. De hade dessutom öppnat elektronikboxen trots att det inte behövdes för servicen. Teknikerna hade några vaga förklaringar som Kent inte tänkt mera på då. Fel kan ju alla göra, fastän när det gäller AMPEX så fick det inte göras några fel. Ändå hade han inte tänkt tanken på att titta efter i skåpet. Nu var det dock inget värre än att reläet blivit obrukbart, men det hade ju lätt kunnat vara värre skador.

Hissen tog med sig dem upp till kontrollrummet igen. John gick raka vägen till larmboxen och slog av larmet innan Kent steg in i rummet. Allting såg lugnt ut som vanligt. Förutom att ett en kontrollampa till tvåan lös. Det var inte mer än väntat eftersom de plockat bort ett relä.

Kent gick fram till telefonen och slog numret till Alex. Det skulle dörja ännu några timmar innan Alex kom dit. Så hon borde hinna hämta upp en kartong med reläer. Flera signaler gick fram och när Kent nästan gett upp att hon skulle svara så hörde han ett "Hallå?" i telefonen.

"Hej Alex! Det är Kent".

"Vad vill du då så här tidigt?". Alex gäspade stort och funderade på hur mycket klockan egentligen var.

"Tidigt? Klockan är faktiskt halv tio och du borde gå upp. Säg inte att du varit ute hela natten?". Kent fick bara ett mummel till svar, som bekräftade att han gissat rätt. "Kan du plocka upp en låda med reläer på vägen hit?"

"Det finns ju i förrådet" svarade Alex som nu lät lite mer vaken. "Vi har ju alltid en extra uppsättning där.

"Vi brukar ha i förrådet, men just nu fanns alla utom 1-FA-38. Och ett sådant relä är trasigt i tvåan så den har en gnutta för högt med syre. Inte någon större katastrof dock".

" 1-FA-38 sa du? Det ska jag kunna få med mig. Undrar om inte jag till och med har en ask här hemma faktiskt. Sitter och klurar på ett nytt styrsystem serru!"

"Ta med dig några så vi har. Gå och drick kaffe nu!"

"Du vet att jag inte dricker kaffe" fräste Alex. "Jag är där om tre timmar" sa hon och lade på.

"Oh! Snacka om dåligt morgonhumör!" skrattade Kent när han lade tillbaka telefonen på bordet. "Hon hade visst några hemma som hon tar med sig. Hon har säkert lånat dem härifrån utan att säga något".

"Tror jag inte" sa John. "Alex är inte sån. Det vet du. Jag kan svära på att det var teknikerna som var här sist. Är det samma tekniker som kommer nästa vecka och byter lagren på trean?"

"Nopp. Det är det gamla vanliga gänget. Bob, Rick och Martin".

"Skönt. De vet hur vi vill ha det". "Snälla, stäng av den där gaphalsen på radion. Jag har fått nog av Maya!"

Kent stängde av radion. Han var inte heller särskild förtjust i hennes sång vilket tydligen radiokanalen inte kände till. Kanske dags att skaffa in sig på en mindre musikanläggning istället så de kunde spela den musik de själva ville. En tanke som Kent haft de senaste två åren utan att få det gjort.

Tiden kröp fram. John tillbringade den med näsan i ett elschema över AMPEX. På enhet 10 hade de problem med att det fanns en krypström som ställde till det med ena reaktorn. Allt som oftast stängde den ner oförklarligt. Det troligaste var att det fanns ett fel i elsystemet. Men var? John hade finkammat elschemat fram och tillbaka. Han hoppades att några papper från ett test på "Spök"reaktorn skulle komma vilken dag som helst. Det hade skickats med kurir bara några dagar tidigare. Förhoppningsvis så hade Alex med sig det när hon kom.

Kent tog det allmänt lugnt med kaffe. Framför honom på bordet låg en kortlek utspridd. Han hade lagt patiens men inte lyckats få den att gå ut en enda gång denna natt. Nu satt han och stirrade på panelerna med alla visare och lampor. Några blinkade här några blinkade där. Han reste sig och tog sin jacka. "Jag går bara utanför dörren ett ögonblick" sa han men John var försjunken i sitt elschema.

Ute var det blåsigt som vanligt. Himlen hade en röd ton och molnen var ganska blåa idag. Kanterna såg mera lila ut mot den röda himlen. Himlen såg dock inte riktigt lika röd ut som vanligt tyckte han. Hade de fem år AMPEX varit igång redan börjat ge effekt? Troligen inte. Inte så mycket att färgen på himlen skulle ha ändrats. Den röda färgen skulle hänga kvar i många år till. Allt på grund av föroreningarna i atmosfären längre upp. Dit skulle det ta många år innan AMPEX gjort någon påverkan.

Långt borta mot staden syntes skenet av några lampor på en bil. Kanske var det Alex som kom redan. Det var fortfarande någon timme kvar innan hon skulle komma. Säkert bara en som skulle till gården längre bort. Kent vände sig om och gick in igen. John satt där han hade lämnat honom. Med näsan i schemat och skissblocket bredvid med en massa siffror på i prydliga kolumner. Det såg inte ut som om han kommit på en lösning på problemet.

Kent satte sig ned för att titta igenom morgonens rapport om vädret. AMPEX stora arbete var just att hålla vädret under kontroll. Det mesta såg lugnt ut. Det väl mycket regn på sina håll men inte så det blev översvämningar. Invånarna i dessa områden lär vara rätt blöta men för de nysådda åkrarna var det ett gott tecken. Det skulle gynna fröna till att gro ordentligt. Allt för ofta så var det för torrt för fröna att gro. Så det var en god nyhet trots allt.

I ökenområdena var det fortfarande väldigt torrt och öknarna bredde ut sig allt mer. Där hade de dock fått hejd på öknarna på en del håll så att de inte blev så mycket större. Förhoppningsvis skulle det vända och öknarnas yttre kanter skulle bli bördigare. Målet var att få öknarna att krympa i storlek till hälften. Kent slog några siffror på datorn och fick fram att om AMPEX-enheterna strax norr om några mindre öknar kunde få några av de molnområdena intill att styra söderut så skulle det förhoppningsvis bli lite regn i de norra delarna av öknen. Sen var det bara att hoppas på turen att det kom fler moln att fylla på med. Än så länge kunde de inte göra större moln med AMPEX.

"John. Vad tror du om dessa områden med moln? Ska vi försöka styra dem söderut mot öknen?"

John tittade upp ur sina ritningar, reste sig och gick bort till skärmen. Ett stort molnområde lyste vitt på skärmen.

"Väl värt ett försök. Men det behövs mer än bara ett molnområde. Finns det fler på väg åt samma håll?"

"Jo ett mindre, men det behövs norr om öknen om vi flyttar på det här molnområdet".

"Finns det någon odlingsgrupp i närheten  som kan göra mätningar, om nu molnen vill leverera regn?"

"Jag tror att Groundhog-teamet finns i närheten. Jag kontaktar dem så får vi se."

Sagt och gjort. Kent tog kontakt med Groundhog. De var inte så långt därifrån och kunde avsätta en mindre grupp för mätningar på platsen. Kent skred till verket att kalkylera fram hur AMPEX skulle få molnen att flytta sig söder ut. Det skulle ta lite tid innan de var framme. Sen var det bara att hoppas att moder natur var villig att låta det regna också. Även om de med AMPEX kunde påverka molnen att regna så var det inte alltid som det gick i alla fall. Tillförlitligheten var inte hundraprocentig.

Efter en stunds räknande så ställde Kent in värdena på centralenheten. Därifrån gick det en signal till alla AMPEX-enheter som skulle medverka. Likaså fick all personal på enheterna också information om vad som skulle ske. Varje AMPEX-enhet kunde utföra flera saker samtidigt. Ofta var det tre fyra arbeten samtidigt på enheterna. Personalen på varje enhet skötte det som behövdes på just deras område. Kent, John, Michael och Alex hade huvudansvaret för de stora sakerna. De hade också till sin hjälp ett antal satelliter.

Dörren öppnades och in kom Alex. I sin hand hade hon en ask med de önskvärda reläerna.

"God morgon grabbar! Var det någon som hade beställt reläer?"

"Oja. Tvåan är i stort behov av en. Den står stilla just nu", sa John. "Jag kilar genast ner och sätter den på plats. Ska jag ta med de andra till förrådet?"

"Gör det!" sa Alex och slängde till honom asken. "Hur ser det ut idag då?"

"Tvåan har som sagt stannat. Trean har planerad service med lagerbyte nästa vecka. Allting är klart för det. Strax norr om den lilla nya öknen har ett molnområde dykt upp som vi ska försöka styra ner till öknen norra del. Groundhog ska skicka en grupp att bevaka och göra mätningar. Vi hoppas att vi ska få stopp på öknen så att det kan bli bördigt igen."

Kent visar Alex siffrorna han matat in i AMPEX. Alex nickar gillande. Det borde fungera. Kommande dagarna skulle visa om Kent räknat rätt. Allting såg i alla fall lovande ut och all mark som kunde fås att leva igen var värd alla uppoffringar.

"Sådär ja! Nu är reläet på plats, så då kan ni starta upp tvåan sen. Det blir en bra träning för Marie." sa John som kom ut ur hissen. "Var har du din hjälpreda då?" sa han till Alex.

"Hon kommer. Marie skulle förbi affären och fylla på förråden här. Har hört att mjölken tagit slut bland annat."

Marie hade just gått ut universitetet och var en mycket lovande student. Intresset för klimatet var mycket högt. Kanske för att hon var kusin till John och alltid varit en god vän med honom. Eftersom Marie inte hade några syskon så hade han blivit som en storebror för henne och alltid hängt efter honom så fort hon fick chansen. Stundtals hade det varit påfrestande för John men eftersom hon visat stort intresse för han jobb så hade hon blivit hans följeslagare tills hon träffade Alex. Marie och Alex hade sedan dess varit näst intill oskiljaktiga.

Gruset knastrade ute på gårdsplanen och strax därefter kom Marie in med två kassar fulla av matvaror.

"Det finns två kassar till i bilen" sa hon medan hon slängde upp ena kassen på en stol och började packa ur. Mjölk, kaffe, bullar, bröd, ost och allt möjligt annat som passade att ha i kylskåpet på jobbet. Kent kånkade in de andra två kassarna som var proppfulla. Sedan plockade de ihop sina saker och gick ut till Johns bil. En gammal skabbig skåpbil och en gång i tiden hade gått på bensin. Nu var halva skåpet fullt av batterier och en elmotor ersatt bensinmotorn. Den gick inte så speciellt bra men den tog sig fram även på ganska dåliga vägar. John var nöjd med den då den inte spydde ut en massa avgaser som så många andra bilar fortfarande gjorde. Visst fanns det gott om elbilar och de flesta bensinbilarna försvunnit från gatan, men det fanns alldeles för många kvar enligt Johns åsikt. Alex däremot hade en betydligt nyare riktig elbil. Marie hade lånat sin mors elbil några dagar.

Johns gamla bil skumpade iväg på den minst sagt guppiga vägen ner till stora landsvägen. Svagt surrande kröp den formligen upp på landsvägen och rullade vidare in mot staden. Kent hade haft fullt sjå med att sitta kvar på sätet, kunde nu slappna av. Fast njuta av färden var väl ingenting han gjorde. Bilen var i stort behov av renovering. Men det tjänade sitt syfte och lastutrymmet var rätt stort trots att det bara var hälften kvar. Det var många delar till AMPEX som hade körts i den.

Efter en dryg timme kunde de se ljusen från staden. De bleka gula gatlyktorna syntes genom ett svagt dis. John svängde in på en av de första gatorna och fram till ett stort P-hus. Där parkerade han bilen på plan fyra. Det vart närmast hans lägenhet. Kent bodde i ett hus på en gata bredvid, så de skiljdes åt vid bilen. John tog sin väska under armen och gick bort mot en blå dörr. Färgen hade flagnat lite i hörnen men annars så såg den nymålad ut. På andra sidan dörren var det en lång korridor. På bägge sidor om korridoren fanns det dörrar med 2,5 meter mellanrum. Varje dörr ledde in till en minimal lägenhet. John bodde i lägenhet 405. Fjärde våningen lägenhet 5.

John tryckte handflatan mot plattan bredvid dörren och ett surrande ljud hördes när låset gick upp. "Välkommen hem, John!" sa datarösten.

"Tack! Ljuset på!"

Lamporna i taket tändes och rummet lystes upp.  Lägenheten var inte stor. 5 meter långt och 2,5 meter brett. Längst bort stod en upphöjd säng med skåp under, längs med kortsidan av rummet. Under sängen var det skåp och lådor. Vid ena kortsidan stod ett skåp som gick upp till taket. Innanför dörren fanns en toalett kombinerad med dusch. En mycket liten toalett där man nästan fick stå på toaletten för att duscha. Ett litet bord stod vid ena väggen och ovanför den fanns en ugn av senaste typ. Den fungerade som en mikrovågsugn men var både snabbare och hade fler finesser. Rummet hade inget fönster men en stor skärm på motsatta väggen fungerade som fönster om man ville. På den kunde man också titta på de få TV-kanaler som erbjöds. John hade oftast någon trevlig naturbild på när han inte följde nyheterna. Framför allt vädret intresserade honom. Ett litet kylskåp stod intill bordet. På golvet låg en renfäll som han fått av sin mormor. Hon hade varit norrut på sin semester för många många år sedan. Renfällen gjorde rummet mer levande i den annars så stela inredningen. Väggar och tak var ljusa och golvet grått. Inte allt för uppmuntrande. Men det var ett billigt boende och eftersom jobbet tog upp större delen av hans vakna tid så var han för det mesta bara i lägenheten när han skulle sova.

John plockade fram en färdig matlåda ur kylskåpet. Fyllde på med lite vatten i ena hörnet på den och ställde in den i ugnen. Med ett tryck på startknappen som surrade den igång. En streckkod på lådan talade om exakt vad som behövdes göras med maten för att den skulle bli färdig. Under tiden så plockade John upp telefonen ur fick och la den på laddningsbrickan. Skärmen slog han på och öppnade dagens post.

"Bara en massa reklam som vanligt" tänkte han när han tryckte på delete för att radera dem. Sen såg han att det inte bara var reklam denna gång. Ett brev från sin bror Morgan låg mitt i reklamhögen. John öppnade det genast och läste. Morgan hade äntligen fått ett jobb efter att ha varit arbetslös i flera år. Inget höjdarjobb men ett jobb i alla fall. Han hade fått jobb på en fabrik som tillverkade reläer. Att stå vid maskiner hela dagarna och hålla koll så de gjorde rätt var väl inte riktigt passade för en som tidigare varit toppchef, men det gav ju pengar i alla fall.

Ugnen plingade till och John satte sig för att äta. Maten smakade bra trots sin enkelhet. Lite senare innan det var dags att åka tillbaka till jobbet igen så skulle han och Kent ta en bit mat på en restaurang. Han såg fram emot det. Att äta färdiga lådor dagarna i ända var ingen höjdare.

En kopp med vatten och två tabletter i, en vit och en brun, hamnade i ugnen. Några sekunder senare så var kaffet färdigt. Nu skulle det smaka bra att slurpa i sig kaffet och sedan krypa till kojs. Det var inte så många timmar som han skulle få sova innan han skulle möta Kent vid restaurangen. Så det var lika bra att ta vara på möjligheten att få en stund sömn. Visserligen fanns det även en säng på jobbet om de behövde sova, men den utnyttjade han nästan aldrig.