# AMPEX del 15 Author: sissie Våra vänner vandrar vidare på sin väg mot den hemliga AMPEX-basen. Morgonen var kall och elden hade nästan helt slocknat. Maggie rotade igenom sin ryggsäck på jakt efter något att dela på till frukost. De sista fruktbitarna och nötterna lade hon på en påse. Det var inte mycket. Max en näve var. Sedan var maten de hade slut. De behövde snarast komma till en stad så de kunde skaffa ny mat. John satte sig upp och tittade yrvaket runt omkring sig. De andra som fortfarande. Han kröp ur sin sovsäck och rullade ihop den. Sedan gick han runt till de andra och väckte dem. Alex grymtade och drog sovsäcken över huvudet. Marie vaknade på en gång och såg riktigt pigg ut. Kent väckte han sist. Efter en snabb inventering av sina saker konstaterade de att de tappat bort en vattenflaska. Troligen någonstans längs med vägen de gått. Med all säkerhet så hade de glömt den på förra platsen de övernattade på. ”Jahapp!” sa John. ”Idag måste vi försöka ta oss betydligt längre än vi gjort tidigare”. ”Det regnar ju inte i alla fall” sa Marie. ”Jag känner mig piggare än någonsin. Så jag kan lätt springa flera mil”. Marie såg oförskämt fräsch ut. Till skillnad mot Alex som såg ut som sju svåra år. Snabbt var Marie uppe på benen och hjälpte alla med att få ihop sina saker. Maggie delade ut det lilla som fanns att äta, så frukosten var snabbt avklarad. Så fort alla hade fått ihop sina saker så satte de sig i rörelse. Marie nynnade samtidigt som de gick vilket fick de andra på lite bättre humör. Maries strålande humör smittade av sig. Bra för moralen, tänkte Kent. John höll noga koll på att de hade vägen inom synhåll så de inte skulle gå vilse. Träden stod tätt och allt som oftast fick de gå omvägar runt stora stenar. Efter en stund korsade en liten bäck deras väg. Marie och Alex gick ner till bäcken för att fylla sina flaskor. Maggie sprang ifatt dem och stoppade dem. ”Vi tänkte fylla på flaskorna” sa Alex. ”Inte i denna bäck” sa Maggie. ”Titta uppströms så får ni se varför”. En bit uppströms så låg det flera döda fåglar både vid stranden och i bäcken. Flera av dem var gamla men några som nyligen dött låg där också. ”Inget bra tecken med döda djur vid vattnet” sa Maggie. ”Dessutom så blir vattnet farligt om det ligger döda djur i det”. Marie och Alex tittade på varandra och stoppade undan flaskorna. Det var tur för dem alla att Maggie var så kunnig på att överleva i naturen. Än en gång hade de fått lära sig något nytt. Något som vanliga stadsbor inte visste något om. De klev över den lilla ån och gick vidare. Solen stod som högst på himlen och magarna knorrade av den torftiga frukosten. Vattnet de hade samlat dagen innan var också slut, så nu gällde det att snabbt hitta eller komma på något. John spanade mellan träden bort från vägen. Maggie höll utkik efter sådant som var ätbart. Ibland tog hon några bär från någon buske, men allt som oftast slängde hon bort dem igen. Men tidigt på eftermiddagen så hittade hon en buska med ätliga bär. Hela änget samlade sig runt busken och plockade alla mogna bär de kunde hitta. Det var inte så mycket men i alla fall något. ”Vi kan alltid leta efter larver i murkna träd och laga till dem över en eld” sa Maggie. ”Nej Tack!” sa både Alex och Marie i kör. ”Inte en chans att jag äter några larver!” fyllde Marie i. ”Det kanske ni blir tvungna till, om vi inte hittar något bättre”. John stannade framför dem så Marie gick rakt in i honom.  John tittade inåt skogen. Marie tittade åt samma håll men kunde inte se vad det var han såg. John började gå mot det han fått syn på. Han var inte riktigt säker, men han trodde att det var ett hus som låg där en bit in i skogen. De andra följde efter honom. Alex tittade frågande på Kent som ryckte på axlarna. ”Jag tror det är ett hus där borta” sa John och pekade in mellan träden. De andra tittade åt det håll som John pekade. Träden stod tätt så det var svårt att urskilja något annat än träd, men kanske. Det lyste rött emellan några träd. En röd färg som inte riktigt passade in i skogens gröna färger. John tog täten och styrde sina steg mot huset. Det var ganska långt att gå och vägen var knappast rak. Någon stig att gå på var det inte tal om. Omkullfallna träd låg här och var. Det tog sin tid att klättra över dem och en del fick de lov att gå runt. På ett ställe höll Alex på att trampa igenom mossan och falla ner i ett hål i marken. Hålet var förvisso inte djupt men längst ner så var det flera spetsiga pålar. Helt klart en gammal fälla. Alex svalde hårt när hon åter stod på säker mark. Sedan höll hon ett vaksamt öga på marken hon gick på. Huset var målat i klarröd färg. Runt alla fönster var brädorna vitmålade. Taket var överväxt av mossa. En skorsten murad av runda stenar stod vid ena gaveln på huset. I fönstren hängde gardiner i olika färger och mönster. Främst blommiga gardiner, och på trappan stod en urna med ringblommor i eldiga färger. På dörren satt en portklapp. Den före ställde en hammare som var lutad mot ett städ. När man vickade på hammaren så slog den på städet. John sträckte fram handen för att knacka på. Kent la sin hand ovanpå Johns arm. ”Är du säker på att det är bäst att knacka på?” ”Egentligen inte” sa John. ”Men vi har inte så mycket annat val”. John tog tag i hammaren som lät den falla emot städet två gånger. Städet sjöng metalliskt. Sedan vart det tyst. Några fåglar som flaxade upp ur en buske bröt tystnaden. John knackade en gång till på dörren. Alex hade backat bort från trappan en bit och tittade runt på området närmast huset. En bit bort stod ett par uthus. I en inhägnad intill det ena uthuset gick en flock höns. Bakom det andra hördes en get eller ett får bräka. Strax efter kom en gammal man gåendes från baksidan av uthuset. Han stannade till så fort att fick syn på dem. Mannen var klädd i slitna blåa byxor med hål på knäna, Håret var nästa helt vitt och stod som en gloria runt hans huvud. Han rödrutiga skjorta hängde till hälften utanför linningen bakom ett par hängslen som troligen varit blå en gång i tiden. Han lutade tungt mot en lång käpp. Mannen studerade sällskapet som stod utanför han trappa, och suckade djupt. Han var inte van vid att få besök och var allt annat än pigg på att få oväntat besök. Han rätade på sin gamla krokiga rygg och gick mot dem med hasande steg. Marie tittade förskräckt på mannen och backade in bakom Alex. Han såg ut som om han kom från de döda. Lika gråvitt som håret var hans hy och så tunn att man nästan kunde se benen genom huden. Alex funderade på hur gammal mannen kunde vara. Troligen en bra bit över åttio år. God dag herrn!” sa John och tog några steg fram emot mannen. ”Vi har gått vilse och fick syn på ert hus genom skogen. Vi undrar om vi skulle kunna få lite vatten”. ”Brunnen är där borta” sa mannen med knagglig röst, och pekade bort mot en gammal murad brunn. ”Det går bra att ta för sig där”. ”Tackar!” sa John och gjorde en liten bugning av hövlighet emot mannen. ”Fjanta lagom” sa mannen. ”Jag ser sällan någon människa så spara på era hövligheter. Jag är inte på humör för besök. Men om ni envisas så kan ni komma in sedan så får ni lite kaffe också”. ”Tusen tack för erbjudandet. Vi kommer gärna in på lite kaffe”. Mannen gick raka vägen förbi dem och in i stugan. Han lämnade dörren öppen. John och Kent gick bort till brunnen och lyfte undan locket. Nedanför var det ett djupt hål rakt ner i marken. Vid sidan av brunnen stod en gammal träspann som ett rep var knutet i. Utsidan på spannen var mossig och insidan sliten. Repet hade används så många gånger att det var alldeles tufsigt på sina ställen. John tog spannen och slängde ner den i brunnen. Ett ljudligt plask hördes långt ner i mörkret. Sedan började han dra upp spannen igen. Det var tungt att dra upp den och det kändes rätt overkligt att den gamle mannen själv kunde dra upp en spann vatten. Tjejerna hade också kommit fram till brunnen. Sakta men säkert höjde sig spannen upp till kanten på brunnen. Kent greppade tag i handtaget och lyfte den över kanten och ner på marken. Vattnet var kristallklart och iskallt. De kupade sina hände i vattnet och drack glupskt. Aldrig tidigare hade vatten smakat så ljuvligt. Kylan från vattnet spred sig i magen så att det nästan gjorde ont. ”Vad gott!” sa Marie. ”Så här rent vatten har jag nog aldrig druckit förut. Och det har smak också!” ”Riktigt brunnsvatten finns inte längre” sa Kent. ”Jo här förstås!” rättade hans sig snabbt. De fyllde på alla sina flaskor med vatten. För att få dem fulla så var John tvungen att låta spannen plaska ner i vatten en gång till. Marie tog några fler klunkar av det ljuvliga vattnet. ”Bäst vi gör ett besök hos gubben också” sa Alex. Marie nickade instämmande, och de gick i samlad trupp bort till huset. Dörren stod fortfarande öppen och ut genom dörren kom en mjuk doft av nybryggt kaffe. Doften lockade in dem i huset. Huset var inte stort. Hallen var så liten att de inte fick plast allihop i den. Till höger låg ett rum som såg ut att vara ett vardagsrum. Eller hade nog varit ett vardagsrum en gång i tiden. Över allt stod det saker. Gamla saker som var mer eller mindre trasiga. Här och var fanns det travar med böcker under tjocka lager med damm. Rakt fram låg troligen ett rum till men dit var dörren stängd. Kanske mannens sovrum. Till vänster låg köket. Det var nog husets största rum. Ett stort bord stod mitt i köket och längs med ena väggen fanns det en lång bänk fullproppad med saker. En massa verktyg låg utspridda över bänken och i ett hörn stod några brädor och plankor lutade. På golvet var det spån över allt. Mannen hade röjt av en bit av bordet så det rymdes varsin kopp med kaffe. Och ett fat med bullar. Bredvid bordet stod en gigantisk frysbox. Det fick nog plats en hel ko i den. Maggie gissade att mannen nog var ute på jakt ibland och förvarade köttet i boxen. Ovanför den samma hängde ett par gevär och på en hylla intill stod askar med kulor till dem. Gevären såg ny putsade ut. Lite ironiskt tyckte Maggie att det var. Hela huset var fullt av bråte, damm och spindelväv, medan gevären var blanka och fint ompysslade. ”Sätt er!” sa mannen och visade dem på ett antal trebenta pallar. ”Ni behöver inte stå och dricka kaffet”. De slog sig ner varpå Marie höll på att falla av den lilla trebenta pallen. Pallarna var inte riktigt lika pålitliga att sitta på som kontorstolarna på AMPEX. Så hon satt med försiktighet medan hon smuttade på det varma kaffet. "Och vad katten gör ni ute i denna avkrok?” ”Vi är på vandring och när ovädret överraskade oss så gick vi vilse” sa John. ”Jo du. Detta förbenade väder gör att mina leder skriker. Det ska ni veta” knorrade mannen. ”Det är säkert tio år sedan som jag hade besök, men jag är alltid förberedd med kaffe och bullar ifall någon skulle trilla in”. ”Och så kom vi” sa Alex. ”Det kan man väla säga” sa mannen och tog en stor klunk av det heta kaffet. ”Fast ni valde helt fel dag. Jag har inte varit på humör på flera dagar. Allting har blivit fel och hela sådden har gått åt fanders på grund av vädret. Det verkade som om det skulle bli bättre tider de senaste åren, men nu vette katten hur det blir. Jag har inte orken kvar på samma sätt som förut, å stängslet runt fårahagen behöver lagas. Åskan skrämde vettet ur mina getter”. ”Vi kanske kan hjälpa till?” föreslog Kent och fick en inte allt för snäll blick av Alex. ”Jo det vore ju trevligt. Det är en del att göra med det. Jag har fått tjudra getterna, och det trivs de inte alls med. Hela bortre delen av staketet har rasat samman”. ”Än är det ljust några timmar till, så vi kan sätta igång med det samma. Var har du verktygen så fixar vi det i ett nafs”. ”Ho ho ho!” skrockade mannen. ”Sitt ner och drick kaffet färdigt. Staketet springer inte sin väg. Det ligger på backen. Det behövs några nya slanor för att få upp det igen. Några av stolparna av ruttnat av också”. ”Hur kommer det sig att du bor här mitt ute i skogen?” undrade Marie. ”Jo seru! Jag och min kärring flyttade hit för åttio år sedan, när ungarna blev gamla nog att flytta hemifrån. Vi sålde allt vi hade och skaffade lite djur, huset och lite mark till det. Bössera på vägga hjälpte oss med att få kött på bordet, och det gör de än i dag”. ”Åttio år sedan?” sa Alex och ställde ner koppen med en smäll. ”Jo rå. Och än är det tillräckligt med krut i gubben för att jag ska klara mig själv än ett tag. Sedan får gamlingen allt masa sig in på stan igen. När det blir dags och lägga näsan i vädret” sa mannen. ”Jag är inne på mitt 138:de år nu. Allt tack vare brunnen därute. Kärringen blev 105 år innan hon flyttade till övervåningen”. Maggie tappade hakan. Nog för att hon hört talas om att det fanns de som blev gamla men det här lät som en riktig rövarhistoria. "Inte kan ni väl vara så gammal?” sa hon. ”Jo rå! Det är jag. När jag var pojk så lekte vi på byggplatsen för Toraskrapan”. Mannen reste på sig och gick ut ur köket. En liten stund senare kom han tillbaka med en fotoram. Blåste bort dammet och gned av glaset med ärmen på sin skjorta. Sedan räckte han henne ramen. ”Det där är min pappa som jobbade på bygget och det där är jag. Åtta år gammal”. På fotot stod en man med hammare och såg i högsta hugg. Vid hans fötter satt en liten pojke på en slagborrmaskin modell större. Det var inget tvivel om att pojken var mannen som bodde i stugan. För några år sedan firade man att skrapan fyllde 125 år. Och här satt en gammal man livs levande framför henne som var äldre än själva skrapan. Ingen blev så gammal. Nåja kanske någon med de flesta blev inte mer än hundra. ”Dags att hugga i” sa den gamle mannen, hällde i sig den sista skvätten kaffe innan han reste sig. Kent och John gjorde lika dant. Mannen plockade fram en burk ur skåpet. Den var riktigt sliten och säkert hundra år den också. Lyfte av locket och tog en sked med pulver från burken och släppte ner det i ett glas med vatten. Sedan rörde han om sakta tills allt pulver hade löst upp sig i vattnet. Synade blandningen och drack upp det sedan. Mannen rätade på ryggen och ställde käppen vid spisen innan han vände sig om till sällskapet vid bordet. Fårorna i ansiktet slätade ut sig en del och det tidigare så vitgråa håret blev mörkare. Med ens såg den gamle mannen 50 år yngre. Marie häpnade inför vad hon hade sett och kunde inte tro vad hon såg. Maggie var helt fascinerad. ”Nu går vi ” sa mannen och gick iväg med stadiga steg mot dörren. ”Jag har ett gäng störar klara att köras ut i hagen”. Även John och Kent hade sett hur den gamla mannen som knappt kunde gå, förvandlades till en förvisso äldre men helt klart arbetsförd man med styrka och spänst i kroppen. De tittade på varandra, ryckte på axlarna och stegade iväg efter mannen. De fick skynda på stegen då mannen redan var en bra bit över gårdsplanen bort mot ett uthus. Bredvid uthuset stod en större vagn och strax intill en hög med slanor och störar. Helt klart förberedda för att laga staketet i hagen. Antagligen så hade de avbrutit honom i hans arbete när de kom in på hans gård. "Såg ni honom?” sa Maggie. ”Han blev minst tjugo år yngre!” ”Säg 50 år för säkerhets skull” sa Alex. ”Undrar vad det var?” ”DET tänker jag ta reda på!” sa Maggie och gick fram till skåpet där burken stod. ”Nej!” sa Marie och satte handen på Maggies arm. ”Vi kan inte göra så. Vi kan inte spionera på vad han gör och inte gör. Det är hans ensak”. ”Men jag är väldigt nyfiken” sa Maggie. ”Jag med!” fyllde Alex i. ”Det är inte rätt!” Marie såg med ens sur ut. ”Vi har ingen som helst rätt”. ”Då så!” sa Maggie. ”Om du tycker det är så illa så får vi fortsätta att vara nyfikna då”. Maggie slog sig ner på en stol igen, men fortfarande fast besluten om att ta reda på vad det var för pulver han hade. Marie satte sig också vid bordet. Hon tittade på mannens stora bänk. Av Bänken syntes det inte ett spår. Det låg drivor av saker på bänken. Mest smutsig disk och en hel del gammal mat. Det skulle verkligen behöva städas upp. Alex såg att Marie tänkte göra något som hon säkert skulle få ångra, så hon tog Marie med sig ut. En bit bort såg det ut som om det fanns ett stort område med bärbuskar. De gick ditåt under tystnad. När de kom fram så såg de ett hav av olika bärbuskar. En del blommade och en del hade redan börjat bära frukt. Men det var alldeles för tidigt för att plocka dem. Maggie fick syn på några bararajabuskar. Så synd att de ännu bara blommade. Annars hade det varit förträffligt om de hade kunnat få med sig lite bär, eller rent av jos. De gick runt uthuset. På baksidan stod det en gammal lastbil. En sådan där liten som många gårdar hade förr i tiden. Den var rostig över allt och mossan växte på motorhuven. Inuti hade några möss byggt bo i sätena, så stoppningen var mer eller mindre borta. Däcken var platta av att inte ha haft luft på länge. Och ratten hade rostat av från sin plats och låg på golvet. Bakom uthuset så fanns det ytterligare ett uthus. Framför såg det ut som om någon hade kört med en bil eller en vagn. Tydliga spår vittnade om att det fanns fordon inne i uthuset. Alex kände på dörrarna. De var låsta. Kent och John drog vagnen genom hagen bort mot bortre staketet. Det var långt dit och vagnen var tung att dra. Massor av slanor och stolpar låg på vagnen tillsammans med en hel hög med släggor och spett. En stor rulle med ståltråd låg högst upp och hotade med att ramla av varje gång vagnen guppade till. Bredvid dem gick dem gamle mannen rak i ryggen och med  långa steg. John kände hur trötta hans muskler var efter den energifattiga maten de fått det senaste dygnet. Kent kände också av det men knotade vidare av ren viljekraft. Sträckan till det trasiga staketet kändes som flera mil. Tillslut var de framme och John sjönk ihop i en hög. Tungt flåsande funderade han på hur han skulle ens orka lyfta en smal slana. ”Så orken tog slut?” sa mannen. ”Vi har inte ätit så bra de senaste dagarna, så man har inte så mycket energi” svarade John. ”Nåja. Om vi får detta fixat så ska jag nog kunna bjuda på lite mat åt er”. John reste sig upp och tackade för erbjudandet. Gick bort till Kent som stod och synade det raserade staketet. Det var en lång sträcka som ramlat och liknade mer ett plockepinspel. ”Lika bra att börja med att rensa upp” sa han och satte igång att samla ihop alla stolpar som låg på marken. John tog itu med att samla ihop avbrutna slanor och lägga allting i en hög. Den gamle mannen började lasta av nya stolpar och lade ut dem bredvid de platser som de skulle stå på. Det tog tid och när de fått undan allt trasigt så hade solen börjat gå ner. ”Vi hinner nog inte färdigt idag” sa John. ”Nopp!” sa mannen. ”Vi kör så länge det finns ljus att jobba i. Sedan får jag fortsätta imorgon”. Kent tog ett spett och började göra hål i marken för stolparna. John och den gamle mannen gick efter och satte upp stolparna. Mannen svingade släggan bestämt. Dova dunsar mot stolparnas ändar drev ner dem i marken. En decimeter för varje slag. Endera var marken mjuk eller slagen kraftiga men fort gick det. Efter några stolpar darrade Johns armar och kände domningar komma krypande. Men han fortsatte att hålla upp stolpe efter stolpe. Ganska snart hade de kommit halvvägs med det nya staketet. Stolparna stod i par längs med hagens kant. Och när de fått de sista stolparna på plats hade det mörknat så pass mycket att de inte kunde fortsätta. Den gamle mannen lade tillbaka släggan på vagnen där Kent strax innan hade lagt spettet. ”Nu går vi och äter” sa mannen. Lättade följde John och Kent efter honom tillbaka till huset. Vagnen lämnade de kvar. John snubblade över en grästuva och föll handlöst framlänges i gräset. Kent gav honom ett handtag för att komma upp på benen igen. Gav honom en dunk i ryggen så att han nästan föll framstupa igen. Gårdsplanen låg framför dem och på andra sidan stod huset. En liten ynklig lampa lös ovanför dörren. Det var knappt att den lös upp trappan utan verkade mer som om den lyste för att man skulle hitta rätt i mörkret. Väl inne i stugan igen slog de sig ner vid bordet. Marie ställde fram varsitt glas med vatten till dem. Kent svepte sitt på en gång och bad om mer. Snabbt stod glaset påfyllt igen framför honom. Den gamle mannen rotade runt i den stora frysboxen och plockade fram ett stort köttstycke. Slängde ner den på en ugnsplåt och sedan vidare in i ugnen med en smäll. En kastrull med vatten hamnade på spisen och i den ett gäng med vad som såg ut som runda stenar. Det fick vara vad som helst för John. Han var så trött och hungrig att han skulle likväl kunna äta en sten om det var det som fanns. En halvtimme senare stod ett fat med rykande varm stek på bordet och ”stenarna” låg i kastrullen som stod bredvid. Mannen skar av en stor bit kött åt dem var. Sedan tog han en sten och klöv dem på mitten. Inuti var den blålila och rödaktig saft rann ifrån den och ut på fatet. ”Var så goda” sa mannen. Marie och Kent var inte sena med att hugga in på köttet. Stenarna var de mer skeptiska till men vågade sig på med att prova dem. John avvaktade med att ta en sten tills de andra provat dem. Maggie hade sett dem förut och även provat dem tidigare. Då hade hon inte varit så förtjust i dem. Hon funderade ett tag men sedan tog hon en. Det var ju mat i alla fall och hon visste att de var nyttiga. Alex kunde inte förmå sig till att ta en sten. De såg inte så värst aptitliga ut. Så hon höll sig till köttet. Marie tog en försiktig tugga av sin sten. Tuggade långsamt och omsorgsfullt på den, samtidigt som hon började inse att de var goda. Väldigt goda dessutom. ”Stenarna är jättegoda!” sa hon och proppade munnen full med fler bitar. ”Mycket godare än vad jag minns dem” sa Maggie. ”Kom igen John! Prova du med Alex!” John tog en sten och smakade. Det smakade inte så illa. Ganska salt i smaken och lite syrligt. Marie fortsatte att tugga i sig flera bitar av stenen. Saften rann längs med hennes haka. Alex höll fram en bit mjukt papper åt henne. ”Det rinner om din haka”. ”Har ni aldrig ätit sapnik förut?” sa den gamle mannen. ”Näe!” sa flera av dem i kör. ”Jag har gjort det en gång, men de var inte lika goda som de här” sa Maggie. ”Kanske för att de inte fått ligga till sig i ett år och vila sig iform” sa mannen. ”Det är viktigt att sapnik får ligga i en mörk jordkällare i ett helt år innan man äter dem. Annars är de sega och beska. Finns nog inget värre är för ung sapnik”. ”Jag har en fråga” sa Maggie. Mannen tittade upp från sitt fat och tittade på henne. ”Förut, innan ni gick ut för att laga staketet, så blandade du ett pulver med vatten som helt klart fick dig att bli yngre. Vad var det för något?” ”Nja, jag vet inte om det gör mig yngre, men det piggar upp och man får lite mera kraft några timmar. Bra att ta till när man behöver extra energi. Inget som man ska hålla på med jämt dock. Då blir effekten mindre” sa mannen och stoppade in ännu en bit med sapnik i munnen. ”Men vad var det för något? Jag är väldigt intresserad av örter och sådant, och det såg ut att vara mjöl från någon växt”. ”Det fungerar bara med vattnet från min brunn i alla fall, så det är inget att bry sig om”. ”Det gör mig bara ännu mer nyfiken” sa Maggie. Den gamle mannen torkade sig om munnen med avigsidan av handen. Han gick bort till skåpet och tog fram burken. Ställde den framför Maggie och öppnade locket. Där låg ett nästan vitt fintmalt pulver. ”Smaka på det så får vi se om du kan lista ut vad det är”. Maggie tog lite pulver på sitt finger och slickade av det med tungan. Det smakade sött. Väldigt sött som socker. ”Det är ju socker!” sa hon. ”Ja. Ut vunnet ur rötterna på sapnik”. Maggie förstod ingenting. Rötterna på sapnik var ju samma stora stenar som låg på deras tallrikar. ”Mellan plantan och sapniken så finns det tunnare rötter. Det är dessa som jag malt till pulver. Jag låter rötterna torka i ugnen och sedan får de hänga ute under tak i flera år. Ju längre de hänger desto sötare blir de. Sedan mal jag dem till fint pulver tillsammans med vanligt socker. Men det kan inte blandas med vad som helst, utan det är tillsammans med brunnens vatten som det blir en effekt. Blandar man det med vanligt vatten så händer ingeting. Absolut ingenting!” Maggie hade än en gång lärt sig något nytt. Den i hennes ögon värdelösa sapnik hade spännande områden. När hon kom hem så skulle hon börja odla sapnik. Och hon skulle lagra den så som han gjorde. Fast hon var ju tvungen att bygga en jordkällare först. Sen måste hon bara få veta varför just hans brunn var så speciell. En skvätt vatten skulle hon spara så att hon kunde lämna in ett prov till vattentest. ”Nu så går jag och lägger mig” sa mannen. ”Tyvärr kan jag inte erbjuda sovplatser annat än i stallet”. ”Det blir nog så bra så” sa John. ”Jag skulle kunna stå och sova”. Alex nickade instämmande. Att sova på ett golv utan någonting på skulle duga för henne. Om det fanns en tuss halm till kudde som skulle lyckan vara gjord. Så de tackade mannen för hans gästfrihet, även om det inte var så mycket han kunde bjuda på. De hade i alla fall fått mat i magarna och en sovplats under tak. Det var ett tag sedan de hade haft det. Ute i stallet var det nästan tomt. Ett par grisar bökade runt i sin halm längst bort i stallet. En ko råmade i ett hörn och några höns kluckade på sina pinnar läng med ena väggen. Några halmbalar stod på varandra i ett annat hörn och framför dem låg det en massa halm på golvet. Troligen från en isärtagen halmbal. De tappade formligen ryggsäckarna där de stod och trillade ihop i halmen. Det luktade så gott om halmen så Marie tog ett djupt andetag. Strax efteråt så fnös hon ljudligt. Lukten från grisarna hade också letat sig in i hennes näsa. Alex hade somnat direkt och de andra makade sig till rätta i halmen innan de också föll i sömn. Denna natt kunde de sova ordentligt allihop utan att någon behövde vara vaken och hålla liv i en eld eller hålla vakt. ## Comment 1 Author: JanGBG ![Glad](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Spännande! Vad är det för gubbe? Trollegubbe? Vad tog hans "Kärring" vägen? Mycket trevlig läsning. Tack för detta avsnitt ser fram mot nästa. Du har ju nu många kapitel, hur många har du planerat? ## Comment 2 Author: sissie Ingen aning, men det lär bli några till. Skriver ganska korta kapitel så det blir mer lättläst. Avskyr själv tunglästa böcker där ett kapitel är som en hel bok. ## Comment 3 Author: medde Jisse vilken fart du fick på tangentbordet sissie. Korta kapitel![Förvånad](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Inte då- Kul att denna har tagit fart igen...Tack för en bra stund läsning. ## Comment 4 Author: sissie Jag har nog en bit till på G. Tror jag nog lägger ut den om en liten stund. ![Flört](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 5 Author: medde Kul![Skrattande](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")