# AMPEX del 14 Author: sissie Denna gång blev det ett kortare avsnitt, som jag hoppas blir nog så spännande. Michael och Patuch vandrade längs med vägen. Hagel låg överallt på vägen och på markerna runt omkring. Det krasade under deras fötter när de klev på de splittrade hagelkornen. Korn och korn? Det var stora tunga bollar som slagit hårt i marken och splittrats i tusentals bitar. Bitar som var vassa som glasskärvor. Fortfarande blåste det en hel del och ett ilsket regn föll ner. Michael drog jackan tätare omkring sig för att skydda sig så mycket som möjligt. Patuch verkade helt oberörd över regnet och blåsten. Han rock fladdrade i vinden och slog mot hans ben. Steg för steg tog de sig framåt. Vägen låg helt öde och de stora åkrarna på sidorna lär vinden få fritt spelrum. Lite längre fram låg ett litet skogsparti, och strax framför fanns en gård. Patuch styrde stegen mot gården och Michael följde motvilligt efter. Han ville inte bli igenkänd så att han hamnade bakom lås och bom. Det var inte mycket han visste om vad som hade hänt, så han hade ingeting att berätta. John hade varit sparsam med informationen, men han visste att någon hade tagit över AMPEX och att de måste ta sig till den hemliga enheten söderut. Patuch sa inte ett ord. Han brydde sig inte om ifall hans medresenär följde med eller inte. Han behövde komma fram till gården och få tag på en telefon. Hans mobil hade tappat kontakten och låg obrukbar i hans ficka. Hur kunde det komma en sådan här hagelstorm? När han var liten hade det varit en hagelstorm med stora hagel som slagit sönder allt i sin framfart. Men det var då. Över 40 år sedan. Han hade inget minne av att det haglat så här sedan dess. Om det ens hade haglat? Jo, kanske någon gång, men då mera normala ärtor som ramlade ner. Patuch svängde in på en liten väg som såg ut att leda upp till gården. Mödosamt vandrade han framåt och Michael en bit efter. På trappan till huset som såg ut att vara boningshuset, stannade han och borstade bort det värsta av vattnet. Knackade på dörren. Ett tomt eko svarade honom. Huset var mörkt och ingen lampa tändes när han knackade för andra gången. Han  ände på dörrhantaget. Dörren var låst. Suckade djupt och vände sig sedan om till Michael. Då fick han syn på en man som kom ut från ett uthus. Han höjde handen för att vinka, så mannen försvann snabbt tillbaka in i uthuset. Strax efteråt kom mannen tillbaka ut. Med sig hade han två andra män. ”Halloj!” ropade Patuch. ”finns det någon möjlighet att vi kan få komma in och värma oss?” Mannen som de sett först stod tyst kvar utanför uthuset. En av de andra männen rörde sig fram emot dem. Sakta och med en träkäpp i handen. Han gick ett varv runt dem och synade dem. ”Vilka är ni då?” muttrade han. ”Jag är kommissarie Patuch och det här är min vän Michael. Vår bil blev sönderslagen av hagelstormen, och vi skulle behöva komma under tak ett tag”. ”Har du någon bricka?” sa mannen framför dem. Patuch plockade fram sin polisbricka från innerfickan. Mannen tittade på den och tittade sedan på Patuch. Tittade igen på polisbrickan innan han gav tillbaka den. ”Å du rå?” sa han och nickade mot Michael. ”Vem är du?” ”Michael. Michael Sair” sa Michael och tog ett namn ur luften. ”Är du också polis?” ”Näe. Jag är bara en vanlig arbetare”. ”Du ser väldigt lik en som polisen letar efter. Fast han hade ett stort märke på kinden”. Mannen vände sig om till Patuch. ”Så ni behöver någonstans att sova inatt?” ”Det kan man säga” sa Patuch. ”Framför allt få komma under tak ett tag så att vi får torka oss”. ”Ni får hålla till i ladugårn. Det finns ett bås tomt längst till vänster” sa mannen och visare dem vilken dörr de skulle gå in igenom. Sen vände han dem ryggen och gick bort till de andra. Pratade några ord med dem och sedan försvann de in i uthuset igen. ”Undrar vad det där var för folk?” sa Michael. ”Bara vanliga bönder som försöker överleva” sa Patuch. ”Kom nu så vi får tak över huvudet”. Dörren knarrade när de öppnade den. Doften av kor och grisar slog emot dem med sådan kraft att Michael ryggade tillbaka. Han nös ett par gånger innan han gjorde Patuch sällskap in i ladugården. Som mannen sagt så var ett utav båsen till vänster tomt. På golvet låg gammal halm som sett sina bästa dagar för några år sedan. En bit längre in låg en hög med färskare halm. Michael gick dit och hämtade ett fång för att göra sig en bädd. Patuch slängde ut sin kappa direkt på den gamla halmen. Trött och frusen lade sig Michael ner på den hög av halm som han brett ut. Jackan hände han över båsdörren.  Försökte släta ut den så gott det gick så den kunde torka. I hörnet fanns en automatisk vattenkran för kreatur. Patuch gick fram till den och konstaterade att den fungera,  men vattnet var allt annat än rent. Troligen kom vattnet från en egen brunn och bönderna var inte så noga med hur vattnet såg ut, eftersom det bara var till djuren. Patuch spolade fram vatten  ett bra tag innan han kupade händerna som en skål och drack. Efteråt satte han sig på sin rock och plockade fram en anteckningsbok och började skriva. Michael låg på högen av halm. Ovanför hans huvud dansade några flugor. En av dem försökte sätta sig på hans näsa, men han viftade bort den med handen. Michael tittade bort mot Patuch. Med pannan i djupa veck skrev Patuch i sin anteckningsbok. Emellanåt stannade han upp. Bet lite på pennan innan han fortsatte att skriva. Efter en liten stund strök han över flera av de meningar han hade skrivit ned. Suckade djup innan han funderade vidare. Michael vände blicken mot taket och räknade sakta antalet brädor. ”Vad tror du om de fyra som är på rymmen?” sa Patuch. ”Vilka?” ”De fyra – två män och två kvinnor – som sägs ha mördat en politiker” ”Åh, jag har bara hört talas om det” sa Michael och kände en oro växa i magen. ”Jag har inte så stort intresse av politik” ljög han. Michaels arbete med AMPEX gjorde att han hade nära kontakt med några politiker. Flera av de högst insatta politikerna dessutom. Fast det ville han inte avslöja för Patuch. ”Det finns en efterlysning på dem som gått ut över hela världen” sa Patuch. ”De ska ha mördat en av de högsta miljöpolitikerna i landet, men ingen har sett dem på länge. Det senaste spåret efter dem slutadeinte långt från en hemlig militär anläggning långt härifrån. Jag är på väg dit, men som det ser ut nu så kommer det att ta tid innan jag kommer fram”. Michael kände sig illa till mods. Hans vänner fanns därute någonstans. Dock infann sig en liten lättnad över att de lyckats komma undan från polisen. ”Militären har styrkor ute för att hitta dem” sa Patuch. ”Och du har ingen aning om vilka de är?” Michael skakade på huvudet. ”Inte en aning” sa han. Patuch återvände till sitt block. Skrev några noteringar innan han noggrant stoppade tillbaka boken i fickan på rocken. Sa ”God natt!” till Michael och snöt ögonen för att somna. Men ha lade sig inte ner utan satt lutad mot väggen. Michael började fundera på om han skulle försöka kontakta John och berätta att han var på väg, men det skulle inte kunna göras så länge som Patuch var i hans närhet. Michael vände ryggen mot Patuch och slöt ögonen. Vad han inte märkte var att Patuch inte alls hade en tanke på att sova. Inte just nu. Under den tid som de tillbringat tillsammans så hade han börjat fatta misstanke om att Michael var just den Michael som hade med AMPEX att göra. Han var fast besluten att kontrollera saken ifråga när Michael hade somnat. Men det skulle ta sin tid. Patuch misstänkte att det skulle dröja rätt så länge innan Michael somnat. Telefonen i hans ficka började vibrera. Patuch tog upp den och svarade. Signalen var dålig så det brusade en hel del. ”Vi har hittat nya spår” sa rösten i telefonen. ”En servitris berättade att det kommit in fyra personer som hon inte kände igen häromdagen. Två män och tre kvinnor. Männen och en av kvinnorna var lika de bilder som visats på tv”. Patuch grymtade lätt till svar. ”Något mer?” ”Troligen kom de med bussen, men de gick alla iväg längs med den stora landsvägen” ”Skicka ut några bilar längs med vägen och be dem söka av den. Se också till att även kontrollera en bit in i skogen på sidorna också. Om de tar sig fram till fots så lär de nog hålla sig ifrån själva vägen”. Michael hade somnat och hörde inget av Patuch samtal. Dessutom var samtalet lågmält, just för att inte höras. Patuch tryckte på av-knappen på telefonen, vek ihop den och stoppade den i fickan. Sen tittade han bort mot Michael. Mannen sov tydligen och snarkade. Inte speciellt högt, men ändå. Patuch reste på sig och gick bort till mannen som låg på sidan i halmen. Försiktigt lyfte han på jackans krage och kikade in under den. Jodå, där fanns en plånbok. Men Michaels arm låg tvärs över den, så han skulle märka om Patuch tog den. Försiktigt lät han kragen falla tillbaka på plats. Han tog ett halmstrå och lät den försiktigt snudda vid Michaels öra. Mycket riktigt. Han hand for upp emot örat för att fösa bort den närgångna ”flugan”. Armen föll tillbaka ner längs med sidan på kroppen. Lite längre ner hade varit bra men det fick duga tyckte Patuch. Han lyfte försiktigt på kragen och lirkade loss plånboken. Sedan satte han sig på golvet och började gå igenom den. Där fanns några bilder på hans fru och barn. Lite kvitton från diverse inköp. Bland annat ett kvitto från en butik i den lilla staden som han åkt ifrån. Kvittot var rätt så långt och innehöll en massa saker som mat, kläder m m. Helt klart hastigt inköpta. Patuch öppnade facket med plats för diverse betalkort och nyckelkort. Ett efter ett plockade han ur dem ur sina fack. Granskade dem noga innan de fick inta sina platser igen. Alla kort var nästan helt blanka. Lite olika färgkoder på dem och några siffror var allt. Bara vanliga betalkort och ett par nycklar. När han drog ut det näst sista kortet så… Bingo! Ett identitetskort. Visserligen så var det lika intetsägande som de andra, men färgkoden på kortet avslöjade att det här var ett id-kort för en speciell person. Patuch plockade fram sin telefon och öppnade den. Snabbt plockade han fram programmet som kunde läsa av id-kort. Höll det mor den lilla röda färgmarkeringen på kortet. Snart skulle han få veta vem Michael var. Det tog sin tid för telefonen att leta reda på informationen. De var långt ifrån en stad så det var inte den bästa kontakten med nätet. Efter en stund så surrade telefonen till. Svaret hade kommit. Patuch scannade igenom all den information som kommit upp. Mycket riktigt. Mannen som låg bredvid honom var samma man som han var på jakt efter. Samma Michael som var grundare till AMPEX och som skulle fängslas och förhöras angående sina vänner och arbetskamraters agerande i mordet på politikern. Han plockade ihop plånboken igen och stoppade den i sin egen ficka. I den andra fickan plockade han upp ett par handbojor. Små smidiga saker som var gjorda av ett material som följde handlederna perfekt varje gång. Gav inge märken i skinnet, inga skavsår men kunde dras åt väldigt hårt. Det fanns ingen chans att en fånge kunde ta sig ur dem. ## Comment 1 Author: JanGBG ![Förvånad](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-surprised.gif "Förvånad") Hu-vad spännande! ## Comment 2 Author: sissie Har du hunnit läsa ikapp? Jag har några bra idéer på lager till fortsättningen. ## Comment 3 Author: JanGBG ![Rynkar på näsan](http://sciencefiction.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Nej, inte helt, har några av dom tidigare kvar, men har god uppfatning om storyn. ## Comment 4 Author: StefanW Spännande!