# AMPEX - del 4
Author: sissie

"Jag har gått igenom allting och vi kan inte programmera om en enda av reaktorerna. De jobbar för fullt allihopa" sa Alex.

"Jag tror nog vi kan justera femman lite så den påverkar havet lite i alla fall. Det är bara en mindre justering som behövs. Förvisso tar det bort en del av kraften från jordbävningsområdet strax intill, men om vi gör det försiktigt så kan det vara tillräckligt för en kortare tid. En vecka kanske". Kent visade på en utskrift vad det var han menade.

"Det är ju så lite att det knappast kan göra något" protesterade Alex. "Det enda som händer är ju att risken för jordbävning vid kusten ökar".

"Om man ökar kraften till 110 % då? Vi har ju byggt in en marginal i systemet som vi kan tumma på. Under en vecka alltså tills trean är i gång igen".

"Det skulle slita på motorn en hel del" sa John. "Men vi kan väl göra justeringarna och sedan ha de där extra 10 % om vi ser att ett problem skulle uppkomma?"

Alex nickade. Det lät som en bättre lösning. Inte för att hon trodde på den men bättre att göra något än ingenting alls, och hon hade själv inget eget förslag att komma med.

"Hur mycket ska vi dra från jordbävningsområdet för att det ska vara någon vits?" undrade Marie.

"Ungefär 20 %. Kanske 22".

"Det är rätt mycket det". Marie klurade en stund. "Skulle det klara sig med 15 % som vi kan höja till 25 i nödfall?"

"Kanske. Men då behöver vi nog understöd från mellersta reaktorenheten med några procent. Jo, det skulle nog kunna gå. Ingen dum idé alls". Johns tankar svävade iväg. _Om man tog 15 från femman och fick typ 10 från mellersta, som i verkligheten skulle bli 5 väl på platsen, så blir det 20 som kan bli 30 om det behövdes, plus 10 då man går på mer än max._

"Sagt och gjort, så gör vi" sa John tillslut. "Jag ringer till mellersta enheten och ber dem ändra på inställningarna. Så kan ni justera femman det som behövs".

Kent satte igång att justera femman. Alex hjälpte till att hålla koll på värdena från sin skärm. Marie hängde över Alex axel som ett par extra ögon. Om något hände som blev fel så var det bra att vara två. Det kunde gå fort ibland.

John hade inga problem med att förklara vad som behövdes göras för de som jobbade på mellersta enheten. Efter avslutat justerande lutade de sig tillbaka och höll koll på att värdena stabiliserade sig. Några värden blev för höga så en mindre justering fick dem att dala till rätt nivå.

"Den där ser lite låg ut" påpekade Marie. "Borde inte den stå på 45 ungefär?"

"Jag boostar signalen två steg så får vi se om det gör någon skillnad" sa Kent.

"Nu gick den upp till 44. Det blir väl bra?"

"Det där blir nog en bra kompromiss i eländet. Hoppas att teknikerna kommer i morgon som utlovat. Dags för kaffe" sa John och reste sig från sin plats.

Väl vid köksbordet så satt de tysta en stund och drack sitt kaffe. Nybakade bullar direkt från frysen via ugnen stod och luktade gott på bordet. John klämde in en hel i munnen så som barn kan göra ibland. Alex garvade åt honom. Kent satt och gäspade stort och kunde inte dölja att han var vansinnigt trött.

"Är det ok att jag går och sover ett tag?" mumlade han mellan gäspningarna.

"Jag ska också gå och sova en stund" sa John. "Väck oss om det behövs, annars väcker ni oss när det är dags att skifta. Jag tror vi får hålla oss här i några dagar allihopa tills vi får igång trean igen".

"Då behöver jag åka in till stan och hämta ombyten" sa Alex. "Sådant har man ju inte med sig. Hade ju inte räknat med detta precis".

John och Kent tog med sig sina ryggsäckar in i sovrummet. Där fanns det två sängar. En extra tältsäng stod i hopfälld vid ena väggen. John kröp ner i den ena sängen och drog täcket över huvudet. Kent följde han exempel och kände hur trött han var.

"Ljuset!" ropade John men ingenting hände. "Javisst ja. Vi har ju inte sådant här. Kom ihåg att vi måste installera en husdator". John masade sig upp ur sängen och gick bort till ljusknappen. Ett behagligt mörker infann sig i rummet. En svag blå lampa i taket spred ett ljus som liknade svagt månsken i rummet. Eftersom rummet var fönsterlöst så skulle de annars bli bäcksvart. Trots lampan så lyckades John slå i tårna i ena benet på sängen och dök svärande ner i den samma, krampaktigt hållande runt sina tår. Att krossa tårna var det sista han hade på sin önskelista denna dag. Kent hade redan somnat och märkte ingenting av Johns dilemma. Muttrande drog John täcket över huvudet igen och somnade ganska snart han också.

Alex och Marie tog det lugnt. Det var inte så mycket annat att göra just nu i väntan på att teknikerna skulle komma dagen efter. Det började närma sig middag, men ingen av dem var särskilt hungriga. Alex satt och kollade igenom lite loggsiffror och gjorde några små justeringar. Extra koll höll hon på femman. Mellersta enhetens justeringar verkade göra susen då vädret över havet höll sig normalt. Ingen antydan till att bortfallet av trean påverkade något så deras taktik verkade fungera rätt bra än så länge.

Marie bläddrade igenom en pärm med instruktioner på hur en skrubber fungerade. Hon hade fortfarande massor att lära sig och tog varje tillfälle i akt att läsa igenom manualer och allehanda listor. Hon läste dem om och om igen så att allting skulle så småningom fastna i minnet. Hon hade fallenhet för siffror och statistik men att plugga var inte hennes starka sida. Datorer kunde hon bra men programmering på högre nivå var det värre med. Där hade hon en del att lära sig. Men först var det viktigt att kunna funktionen på alla maskinerna och veta hur man skulle räkna ut olika grafer och parametrar.

Kvällen förflöt i samma lugn. Alex hade gjort några små justeringar på femman för att få den att fungera mer effektivt med sina ordinarie parametrar. Hon funderade på att ge Marie ett scenario att ta hand om på träningsdatorn. Det var en bra övning att göra och som hade hjälp dem alla att komma underfund och testa nya parametrar. Dessutom skulle det slå ihjäl en del av tiden också. För hur spännande det än kunde vara och hur fascinerande än jobbet var så var det ofta rätt långtråkigt också.

Alex drog igång träningsdatorn. Startade upp ett ganska enkelt scenario där det gällde att släcka ut en annalkande hagelstorm. Grundprincipen var väldigt enkel så det skulle Marie inte ha några som helst problem med. Det kanske var till och med för enkelt, men ibland var det bra att backa tillbaka ett par steg i studierna och ta något enkelt också.

"Marie. Jag satte upp ett scenario åt sig att träna på. Ett väldigt lätt".

Marie tittade upp ur pärmen och log. Att tampas med ett scenario var väldigt roligt. Speciellt när att misstag inte kunde påverka verkligheten utan bara en simulerad värld. Hon satte sig till rätta framför datorn. Kollade igenom väderleksrapporterna och diverse loggar och kurvor. Ganska snart hade hon fått koll på läget och konstaterat att en kraftig hagelstorm var på väg in över kusten. Bästa sättet att lösa det på var att få stormen att splittras upp i flera små. Då skulle både vindarna och hagelkornens storlek minska. Ju fler delar desto bättre. Marie satte genast igång med att göra justeringar. Detta scenario innefattade också att ge direktiv till en av småenheterna som låg söderut. Marie fick ganska snabbt stormen att splittra sig i två grenar och därefter även en tredje som styrdes söderut till varmare luftlager. Den skulle troligen bara komma ner som regn över åkermarken som låg där. Mellanstormen var fortfarande kraftig och behövdes delas igen. Dags att ta hjälp av en enhet till. Dom klantade dock till det och stormen fortsatte som en men något försvagad. Den norra delen av stormen styrdes tillbaka ut mot havet igen.

"Bra jobbat" sa Alex. "Bara mellan stormen där som kunde ha tagits hand om bättre. Du skulle ha varit klarade i dina parametrar till den andra enheten så hade det fungerat. Men bra gjort. Inga större skador och haglen blev förhållandevis små".

Marie satt och nickade till på sin stol. Hon vaknade med ett ryck när hakan föll emot bröstet. Alex satt och gäspade på sin plats.

"Ska vi väcka killarna? De har i alla fall fått sova 6 timmar nu och ute är det väl mörkt" sa Alex som sett att Marie nickat till.

Marie var för trött för att svara utan nickade bara. Alex knackade på sovrumsdörren och ett mummel till svar hördes. Hon klev in och tände lampan. John satte sig upp och håret stod på ända. Kent drog täcket över huvudet och försökte somna om. Det tillät inte Alex som burdust ryckte ner täcket halvvägs.

"Jajk!! Det är kallt!"

"Och kallare blir det om du inte kommer upp. Det är er tur nu att jobba. Jag ska ta en tur in till stan tidigt i morgon hämta lite kläder och sånt till mig och Marie, och jag vill hinna sova några timmar innan dess."

Motvilligt satte sig Kent upp, slet till sig byxorna och började klä på sig. John var redan upp och påklädd. Marie slängde sig ner på sängen och hon somnade nog innan hon ens landat. Alex föste ut killarna innan hon själv också fixade till sängen, ställde väckarklockan och lade sig för att sova. Sova var inte så lätt. Hon hade alltid svårt att sova på andra ställen än hemma i sin egen säng. Men lite vila kunde ju inte vara fel i alla fall.

Marie var så trött att hon snarkade och höll Alex vaken extra länge. Alex låg och tvinnade runt i sängen, men tillslut somnade även hon av ren utmattning.

Kent och John bevakade skärmarna. Ett ganska slött jobb. Kent fixade starkt kaffe. Så starkt att John svarade med att spotta ut den första klunken som en dusch. Sen så gick det bra att dricka det då han inte var lika överraskad av smaken.

Kent slog sig ner vid ena skärmen och plockade fram väderleksrapporterna. Speciellt vattnet utanför kusten var högaktuell just nu. Det hade bildats några små moln ute över havet. Varm luft steg sakta från havet och upp i molnen. Ett första tecken på att ett oväder var på gång. Han dubbelkollade med några satellitbilder. Jodå. Molnen fanns där på dom också. Och i historiken från satelliterna så hade de bildats ganska snabbt.

"John. Vad tror du om dom här? Det är några små moln en bit utanför kusten. Dom är inte stora med dom har bildats snabbt och det är uppåtgående varmluftströmmar också."

"Hm. Vi får nog tänka på att ha plan B i beredskap. Lika bra att göra beräkningarna nu på en gång. Jag antar att vi får sätta plan B i verket så fort vi har parametrarna klara."

Snabbt som ögat så knappade de båda två fram en gemensam lista över parametrar till femman och till Mellersta enheten. John skickade över parametrarna till dem på en gång. Sedan satte de igång med att justera femman och öka kraften på den till 110 %. Under den korta stund som de höll på så hade molnen tydligt blivit större. Nu hade de gjort allt de kunnat. Nu var det bara att hoppas på att det skulle räcka.

John och Kent följde molnen resten av natten. När Alex kom upp på morgonen för att åka in till stan satt de med stadig blick på skärmarna och med varsin kopp kaffe i handen. Troligen ganska kallt kaffe vid det här laget. Alex gick tillbaka in och väckte Marie.

"Hörru! Någonting har tydligen hänt i natt och killarna ser ut som om de skulle behöva ditt specialkaffe med tillhörande näringsrika mackor" log Alex mot en yrvaken Marie.

"Javisst! Ska bli genast chefen!" mumlade Marie och klev ur sängen. "Är det morgon redan?" frågade hon när hon vaknat till lite mera.

"Japp, och du har sovit som en stock. Med kläderna på!"

Marie tittade på sin kläder. Tröjan hade snott runt sig runt midjan och ena byxbenet satt ovanför knäet. Hon rättade genast till det innan hon gick ut och bort till köket vägg i vägg. Alex tog på sig jackan och gick till bilen. Hämta lite kläder till sig och Marie var hennes uppdrag just nu. Hon skulle bara åka hem till sig. Antagligen så skulle Marie tycka det är helt ok att hon fick låna lite tröjor och sådant av henne. Ett par byxor skulle nog också sitta bra. Några extra tandborstar visste hon att hon hade i badrumsskåpet.

Alex backade ut från gårdsplanen och körde iväg mot stan.

"Här kommer kaffet" sa Marie och gav dem varsin innan hon hämtade sin egen och ett fat med smörgåsar. "Vi äter alldeles för mycket smörgåsar på det här stället".

"Det gör ingenting" mumlade Kent mellan tuggorna. "Så länge det är du som gör dem".

"Vad har hänt i natt då? Sa Marie och norpade åt sig en korvmacka innan de tog slut.

"Ett molnområde utanför kusten. Det har byggts på under natten. Först ganska fort men det har avtagit något sedan vi drog igång plan B. Men jag är rädd för att det inte är tillräckligt. Har vi tur så missar ovädret städerna där och går mitt emellan dem".

Kent såg bekymrad ut. Orkaner var inte att leka med. Han hade själv råkat ut för en orkan när han var liten. Hans hemstad hade blivit jämnad med marken. Hade inte hans far investerat i ett skyddsrum så hade han knappast levt idag. Förödelsen var total. Inte ett hus, inte ett träd fanns kvar. Bilarna låg uppslängda lite här och var. Många människor hade dött, ihjälslagna av kringflygande bråte. Hans egen familj hade klarat sig och hans bäste väns familj också, Johns familj. Några andra familjer hade också klarat sig.

Både Kents och Johns familj flyttade till samma stad. Förta tiden så hyrde de ett större hus tillsammans innan de fick tag på varsitt hus. Kent och John fortsatte att vara bästa kompisar och de bestämde att de skulle ha jobb som hjälpte folk. De utbildade sig tillsammans och när de blev äldre så började de skissa på AMPEX.

Marie tittade på satellitbilderna som kom in en efter en. Molnområdet blev större och större.  Det låg fortfarande kvar utanför kusten men skulle säkert börja röra på sig mot land om inte allt för länge.

Alex var tillbaka efter ett par timmar. Med sig hade hon en ryggsäck och en liten väska. Allting placerade hon inne i sovrummet innan hon gick ut i köket och gjorde sig lite lunch. Solen stod högt på himlen och värmde gott så Alex tog med sig lunchen ut på trappan. Teknikerna borde komma när som helst. Hon tittade bort mot vägen men den låg öde. Några stora fåglar flög i cirklar på himlen. Borta över skogen fanns det några små moln som var blåröda i kanterna och såg ut som sockervadd där de hängde i luften.

Alex åt upp det sista av lunchen och ställde ifrån sig tallriken på trappan. Samtidigt som hon tog några klunkar te så svängde en stor skåpbil in på uppfarten till gården. Äntligen kom teknikerna, så hon stannade kvar ute på gården så att hon kunde släppa in dem. Skåpbilen backade intill trappan och fem man hoppade ut. Alla klädda i gröna overaller med verktygbältet runt magen.

"Nu är vi här" sa en av dem. "Jag är Bob och är lagledare".

"Vad bra att ni äntligen är här. Jag ska visa er ner i maskinrummet".

De övriga killarna var tystlåtna när de öppnade bakdörrarna på skåpet och släpade ut ett långt tungt föremål ur bilen. Det var axeln till trean. Dom fick lov att vara tre man för att bära den. Axeln var mer än fyra meter lång och skulle precis gå in i hissen. Alex gick före till hissen medan lagledaren Bob gick fram och hälsade på Kent och John. Inne i hissen plockade Alex bort en av takpanelerna så att axeln skulle få plats på höjden. Sedan lämnade hon över hissen till teknikerna som strax därefter åkte ner till maskinrummet.

"Vad skönt att de äntligen är på plats". John drog en lättat suck. "De borde vara klara om någon dag eller två".

Teknikerna kom upp igen och hämtade flera lådor med verktyg och annat jox som de tog med sig ner.

"Finns det någon möjlighet att få kaffe på det här bygget?" undrade Bob.

"Självklart" svarade Marie. "Jag fixar det på en gång" och hon försvann ut i köket.

Bob lyfte på kepsen i en vänlig gest. Sedan försvann han ner i underjorden igen tillsammans med sitt arbetslag. På övervakningskameran såg de hur det plockade fram en massa verktyg och la dem i ordning på en bänk. Släpade fram motorn till lämpligt. Två av männen beväpnade sig med varsin hylsnyckel och började skruva loss ett stort antal bultar. En tredje tog hand om bultarna vartefter och inspekterade dem.

Bod och den sista mannen gick bort till hissen och började baxa ut den nya axeln. De vinglade och for med den och hade oturen att träffa kameran så den gick sönder. Bilden försvann och myrornas krig tog över. En liten stund senare kom Bob upp och bad om ursäkt för det inträffade.

"Jocke tappade kontrollen över axeln så den slog kameran i småbitar. Ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Vi ska givetvis fixa det så fort som möjligt."

"Reparera trean åt oss först så den kommer igång så fort som möjligt så kan ni byta ut kameran sen" svarade John. "Kaffet är förresten färdigt".

Marie kom fram med en bricka med fem koppar på. Bob tackade och tog med sig brickan till hissen ner till arbetarna.

"Han är lite läskigt insmickrande" tyckte Marie. "Undrar vad han har i kikaren".

"Han kanske bara uppskattar att vara vänlig mot tjejer. Och du ser ju inte så illa ut" sa Kent.

"Kanske det men han ger mig rysningar".

"Så en karl får inte uppskatta skönhet numera?" skrattade John.

"Jodå. Men gammaldags smilfinkeri gillar jag inte!"

Dagen rullade på och molnen de höll extra koll på hade inte rört sig ur fläcken. Men det hade blivit större. Kent gjorde ytterligare en justering i ett försök att få molnen att skingra sig. Någon som han visste inte skulle fungera men han hade något att göra i alla fall.

På norra sidan av öknen hade det börjat regna. Så det fungerade som de ville. Moder natur vad på deras sida och efter en stund så föll det rikligt med regn. Groundhog-teamet var väldigt nöjda med proverna de tagit och hade tagit kontakt med närliggande bondgårdar för att förmå dem att plöja och så en del av området med valfria grödor. Groundhog skulle dessutom se till att ett par lastbilar med speciellt gräsfrö skulle komma ut till området också.

Även om det bara skulle bli några få hektar som blev uppodlat så skulle det binda upp jorden på stället så att de kunde ta tillbaka lite mark från öknen. Varje hektar och varje tunnland de kunde erövra var värda massor. Dessutom så fick de bönder som ställde upp att så dessa fröer, extra tilldelning av vad de nu kunde behöva. Allt från grödor till maskindelar.

Resten av dagen gick och teknikerna åkte iväg. Hur långt de hade kommit fick de inga raka svar på. Bara svävande om att några lager var krångliga att få bort så de måste ta hit några specialverktyg från verkstan. John muttrade på dem om att sådant borde de ha permanent i bilen. Bob skruvade på sig och ursäktade sig med att axeln hade tagit för stor plats. John trodde inte på honom men sa inget. Dom var ju trots allt bara reservtekniker och var inte allt för ofta ute på jobb och hade inte samma rutin som ordinarie teknikerna.

Efter att teknikerna åkt samlades de i köket. Marie hade ordnat med ett mål mat. Väldigt simpel middag men med hennes känsla för kryddor så smakade det himmelskt. John sträckte på sig i stolen och med en belåten min klappade han sig på magen.

"Det där satt bra! Nu skulle det smaka gott med en kopp kaffe".

"Gå och fixa det då" sa Alex som också var proppmätt. "Jag tar gärna en kopp mintte". Hon gjorde inte en ansats till att resa på sig och eftersom John var närmast ugnen så fick han snällt lyfta på baken och ordna saken. Efter några minuter var han tillbaka med varsin kopp till alla.

"Vilka klåpare till tekniker" utbrast Kent. "De verkar inte veta vad som är vad. Bob kom och frågade både det ena och det andra."

"Jag har aldrig sett dem förut" sa John. "Men man ser ju inte reservteknikerna så ofta så man lägger dem väl inte på minnet".

"Undrar vad de håller på med där nere. De slog ju sönder kameran" sa Alex. "Ska vi åka ner och titta?"

"Det kan vi göra. Ska vi gå nu på en gång?" sa Kent.

De reste sig och gick bort till hissen. John slog på larmet innan de åkte ner. Väl nere så möttes de av oreda. Trean var nerskruvad till stor del. Bultar låg på rad på en bricka. Den gamla axeln var urlyft och några av lagren bortplockade. Men i övrigt verkade de inte ha gjort så mycket. Flera lådor med verktyg stod öppna och den nya axeln stod lutat i ett hörn. Fortfarande med förpackningsplasten runt den. En stor dunk med olja stod vid servicebordet.

"De verkade mest ha dragit omkring sakerna överallt" sa Alex. "Vilken röra!"

John höll med. Han tittade på kameran. Det var verkligen småsmulor av dem. På golvet nedanför låg det massor med plastbitar. Att det inte sopat upp dem? Nåja, det gör de nog senare. Att få igång trean var ju trots allt prioritering nummer ett.

De åkte tillbaka upp igen. Alla var missnöjda med att teknikerna inte kommit längre än de gjort. John och Kent lade beslag på sängarna när de kom upp. Marie satte sig för att hålla koll på ovädret medan Alex diskade. När disken var klar kom hon ut med att glas jos i handen.

"Hur ser ovädret ut?"

"Det hänger kvar. Men det verkar inte som om det blivit större de senaste timmarna."

Det var ju i alla fall något som var positivt. Alex tittade en stund på väderbilderna från satelliten. Så fick hon syn på något. Något riktigt litet. Strax intill ovädret syntes en liten vit prick. Var det på gång att bildas ett till?

"Kent kom och titta. Vad tror du om den där lilla pricken? Kan det hållas på att bildas ett oväder till?"

"Svårt att säga. Kanske eller så är det bara ett oskyldigt moln. Jag ska kika på temperaturerna och lufttrycket i området".

"Det är nog lugnt" sa han efter en kort stund. Inga konstigheter i temperatur eller lufttryck. Men vi kan hålla lite koll på pricken under natten"

"Hur är det med regnet vid öknen, John?"

"Ser kanon ut. Det regnar rejält men inte något skyfall, så jorden hinner med att ta upp det mesta. Jag hörde av Groundhog att de kontaktat några av bönderna intill och bett dem så några hektar i utkanten. De hade också bett om att få dit några lass med arragräs. Så det blir nog bra det där. En liten vint emot öknen".

"Det är ju finfint" sa Marie. "Hoppas det blir fler tillfällen och att bönderna ställer upp med sina maskiner"

"De får ju ersättning för sitt arbete. Hörde att en av bönderna ställer upp jättebra och ska få både ny traktor och ny skördetröska senare lagom tills det är dags att skörda"

Resten av kvällen förflöt lugnt. Vita pricken fortsatte att vara just en vit prick och hade röst sig bort från ovädret. Marie och Alex tog första passet i sängen. Några timmars sömn innan det var deras tur att ta över vid midnatt. John väckte dem och strax därefter låg både han och Kent och sov. Alex och Marie spelade kort på ett litet bord de ställt vid sina arbetsplatser så de kunde både hålla koll och ändå underhålla sig. Marie vann mest och efter ett par timmar gav Alex upp.  Marie var en alltför skicklig spelare för henne.

Vita pricken hade försvunnit från skärmen konstaterade Alex ungefär samtidigt som solen gick upp och himlen blev knallröd. Om en stund var det dags att väcka killarna så de själva fick sova ytterligare någon timme. Sen skulle väl teknikerna förhoppningsvis komma tidigare än dagen innan. Alex hoppades på det så att de kunde bli klara redan idag. Chansen var väl inte allt för stor att de skulle kunna fixa trean under dagen, men hon hoppades i alla fall.

John och Kent kände sig tämligen utvilade när de vaknade trots att de inte sovit så särskilt länge. John var redan halvvägs upp när Alex gick för att väcka dem. Han höll som bäst på med att sätta på sig tröjan när hon kom in. Tröjan luktade svett men den fick duga. Här hade de ingen tvättmaskin så det gällde att använda kläderna så länge som möjligt. Däremot hade de en dusch vilket Alex tänkte utnyttja innan hon gick för att sova.

"Jisses vad du luktar! Av med tröjan så handtvättar jag den. Jag kan tvätta din också, Kent". Hon tog tröjan ur händerna på John och norpade Kents från stolen. Strumporna fick också hänga med på ett bad. En hink fick duga som tvättkar och såpa gick bra att använda som tvättmedel. En stund senare hängde deras tröjor och strumpor på tork över ett par provisoriska tvättlinor i köket.

"Och hur ska man kunna fixa kaffe på det här stället?" undrade Marie. "Det är ju ingen höjdare att ha ett par strumpor i ansiktet".

"Du får stå ut några dagar. Vilket väljer du? Stinkande karlar eller rena strumpor i kaffet?"

Marie svarade inte. Det var som att välja mellan pest och kolera för hennes del. Fast svettstinkande karlar var ju ingen höjdare att umgås med.

När tjejerna gått och lagt sig kom skåpbilen in på planen och teknikerna hoppade ut. Denna gång var de sex stycken. Med sig bar de på en trälåda med ett par större maskiner stickande upp.

"Nu är vi här igen" hälsade Bob glättigt. "Vi sticker ner direkt. Kan ni fixa kaffe till oss om en timme? En trav mackor också vore bra".

"kaffe kan jag ordna, men mackor är det värre med. Vi har inte så mycket här".

"Äh någonting har ni väl att bjuda på. Ni förstår att vi är ju hungriga. Vi har ju åkte hela vägen från stan hit ut och vi hann inte äta någon frukost innan. Fixa vad som helst bara vi får något att äta".

Nog för att de inte var så värst roliga igår och norpade åt sig smörgåsar så fort de fick syn på en utan att fråga. Men att komma och begära att de skulle passa upp dem var inte riktigt i Johns smak.

"Ni får precis som alla andra här ta med er mat själva. Kaffe kan vi bjuda på för det är projektet som står för det, men maten betalar vi själva och vi har bara det som behövs för oss" sa John irriterat.

"Nämen det vet väl alla att teknikerna ska man bjuda på käk. Annars får du väl åka och fixa något åt oss om du inte har så det räcker".

"Glöm det!"

Bob blåste upp sig. Han var inte speciellt stor och ganska klent byggd dessutom, så han såg mest löjlig ut. Kent reste sig. Hans närmare 1,90 i strumplästen och breda bringa fick Bob att se ännu mindre ut.

"Jag tror att ni ska gå och göra det ni är här för att göra. Kaffet är klart om en timme".

Bob sjönk ihop och tyst gick bort till sina tekniker och försvann ner i maskinrummet. I hissen muttrade han att de skulle allt få se vem som hade rätt.

"Marie har rätt. Han är sliskig. Snyltgäst!!". John fräste ut orden.

Kent satte sig ner igen. Ännu en gång hade hans stora kroppshydda fått en mindre människa att tänka sig för. Han hade aldrig behövt ta till våld någon gång. De flesta backade automatiskt. Några hade försökt blåsa sig ännu större, men ett enda steg mot dem hade fått dem att försvinna effektivt.

John återgick till skärmarnas information som i strid ström tickade fram. Regnet fortsatte i öknen. Något lugnare nu men fortfarande i stadig ström.

Efter en timme hade Kent kaffet klart till tekniker som alla kom upp och tog för sig av kaffet och en tallrik med bullar som Kent ordnat med. Visst kunde man bjuda tekniker på lite kaffe och bulle men det fick räcka. Speciellt när deras lagledare Bob betedde sig som en riktig uppblåst tönt. Kent studerade teknikerna. Det var en blandad skara. Några grova som riktiga byggarbetare, andra spensligare mer tänkande typer. Byggarbetartyperna var säkert mest med för de tunga jobbiga bitarna och de andra skötte nog finliret.

Tjejerna kom upp efter lunchtid. Marie fick genast bekräftelse för hennes bedömning av Bob.

"Jag sa ju det! Han är läskig! Jag skulle inte vilja möta honom ensam på ett öppet fält mitt på dagen".

"Jag trodde det hette i en mörk gränd". John tog en tugga i en smörgås.

"Då skulle jag dö på fläcken om jag såg honom".

Hissen kom upp och ut klev Bob. Han skickade ner hissen igen.

"Nu är den färdig att startas" sa han och torkade av händerna på en trasa.

"Redan?" John var något förvånad. Han vände sig mot skärmen och konstaterade att alla lampor lös röda igen. De hade varit släckta medan reparationen pågick.

"Jadå. Allting är bytt och killarna håller på att samla ihop alla grejor för att ta bort dem. De kommer snart upp med skrotet".

John tittade på Kent som nickade tillbaka. Sedan satte de igång att starta upp trean igen. Ventiler stängdes och öppnades och koder slogs in. Allting såg bra ut och en efter en tändes de gröna lamporna. John nickade uppmuntrande. Allting fungerade som det skulle. Nu var det bara att programmera in alla parametrar igen så att trean kund återuppta sig ordinarie jobb.

Marie och Alex satte igång med att ändra om femman så att den också fick sina normala parametrar. Marie ringde också upp mellersta enheten så de fick besked att deras trea var igång igen och tackade för hjälpen.

Bakom dem så slamrade teknikerna med en massa skrotdelar som de bar ut till skåpbilen. Hissen for ner igen och kom strax upp med ytterligare ett lass skrot. Efter en tredje vända så var alla teknikera uppe från maskinrummet.

Bob och några av hans män gick och ställde sig bakom dem.

"Det ser ut som om allting har återgått till det normala" sa Bob.

"Ja, Allting fungerar som det ska. Ni har gjort ett bra jobb" sa John utan att släppa blicken från skärmen. Först timmen var alltid kritisk och det gällde att vara beredd att göra justeringar så inte reaktorn fick fnatt.

Det var det sista som John sa innan en trasa trycktes mot hans ansikte och allting blev svart.

## Comment 1
Author: StefanW

Oj, nu börjar det att bli riktigt spännande. Många frågor som förhoppningsvis får sina svar i nästa avsnitt...

![Skrattande](http://sciencefiction.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande")