# Ampex - del 2
Author: sissie

**_Det har efterfrågats fortsättning på AMPEX. Här kommer den._**

**_Kapitel 2_**

"Tänk att killar nar så svårt med att hålla ordning. Titta så det ser ut här!"

Alex suckade djupt och började rensa upp i röran, medan Marie plockade in matvarorna där de hörde hemma. Jobbet hade blivit mer av ett hem än hennes egen lilla lya inne i staden. Här fanns ett riktigt kök och även ett sovrum. Att sova på jobbet var helt ok då de oftast jobbade 12 timmar i sträck. Ibland kunde det även bli ett par dagar på jobbet när det var stora planeringar och alla var på plats. Då var det Marie som såg till att de fick mat att äta.

Alex rafsade ihop en hög med anteckningar som John hade gjort. Lade ihop dem till en bunt och slängde ner dem i hans back. Nu äntligen såg det lite bättre ut. Hon slog sig ned framför skärmen och kollade av loggarna på de olika reaktorerna och skrubbarna. Allting såg bra ut. Tvåan lyste dock ilsket röd, men den stod stilla och skulle snart startas upp igen.

"Marie, är du klar?" ropade hon medan hon började förbereda uppstarten genom att plocka fram checklistan och alla koder som behövdes.

"Jadå. Jag kommer." Marie skyndade sig med att ställa in det sista paketet med kaffetabletter. Slängde in de tomma kassarna i städskåpet varpå sopkvasten ramlade i golvet med ett brak. Irriterat knuffade hon in den i sitt hörn och stängde dörren. Sedan slog hon sig ner vid den andra terminalen.

"Japp, redo! Eh...jag har aldrig gjort det här förut" sa hon och så väldigt liten ut.

"Det är inga problem. Jag har gjort det flera gånger. Men man måste vara två för att göra det" log Alex. "Börja med att stänga ventilerna 4-6. Jag har 1-3 hos mig".

"Ventilerna 4-6 är stängda" upplyste Marie efter att ha tryckt in några knappar och tre gröna lampor tändes på hennes panel.

"Bra. Då startar vi styrsystemet i nummerordning. Ett, två och tre. Alla fungerar bra. Nu ska vi öppna ventilerna igen. Slå in koden 1F45B69"

"1-F-4-5-B-6-9. Japp. Klart!"

Alex knappade in sin kod på sin terminal. Styrsystemet svarade tillbaka med en annan kod som Alex tydde med kodlistan.

"Alla tre styrsystemen svara att de står på noll. Kanon. Ny är det bara att öppna ventilerna igen". Båda tyckte igång sina respektive ventiler och tvåan startade. "Nu behöver vi bara vänta i en timme så kan vi ställa in värdena korrekt igen på den. Den bör komma ihåg vad det var, men ibland får man påminna den vad den ska jobba med".

Alex tog en sista blick på panelerna och konstaterade att alla gröna lampor som skulle lysa lös snyggt på sina platser. En och annan gul lampa lyste men ingen röd. Hon reste sig och gick ut i köket för att ta en smörgås och ett glas jos. Marie följde med och gjorde sig en kopp kaffe. Där satt de lugnt så som de gjort så många gånger tidigare. Men denna gång var det annorlunda. När klockan nyss passerat 11 brakade helvetet lös. Varningsklockan tjöt igång och båda flög upp och ut i kontrollrummet. Panelen blinkade ilsket med några röda lampor så att den liknade en dansande julgran istället för den lugna panel de var vana vid.

"Vad i hela friden?" tjöt Alex och kastade sig fram till panelen. "Var sitter knappen?" vrålade hon för att överrösta larmet. Febrilt letade hon efter avstängningen till larmet. Någonstans var den men hon kunde inte hittade den och oljudet var öronbedövande. Tillslut fann hon den högst upp uppe vid den stora roterande röda lampan som fick hela rummet att lysa som en fyr. Tack och lov att rummet var väl ljudisolerat och fönsterlöst annars hade nog alla i staden sett det. Med ett stön och ringande öron satte hon sig vid den närmaste skärmen. Snabbt konstaterade hon att det var trean som abrupt slutat att fungera. Och det med besked. Här var det inget relä som gett upp. Vad hon kunde få fram på skärmen så var det ganska så mycket rök i maskinhallen. Snabbt reste hon sig och gick ut på gårdsplanen. Tittade upp mot silons topp där ventilationen var gömd. Bara lite svaga slingor av rök slingrade sig ut. Då kunde det inte vara allt för mycket rök i maskinrummet.

"Vi måste ner och inspektera vad det är som gjort att trean lagt av, men jag har mina misstankar". Alex räckte Marie en ansiktsmask och syrgastub. Marie såg helt förskräckt ut. "Ta på dig den för säkerhets skull. Jag vet inte vad som kan finnas där nere, men det brinner inte i alla fall för brandlarmet har inte löst ut".

Med lätt darrande händer satte Marie på sig masken och vred upp ventilen på syrgastuben. Sen steg hon in i hissen. Alex gick bort och låste samt satte på larmet innan hon också klev in i hissen och de åkte ner i underjorden. Marie var helt klart nervös. Detta var inte riktigt vad hon hade tänkt sig när hon började på AMPEX.

Hissen susade neråt och Alex funderade igenom vad som kunde möta dem när de klev ut ur hissen. Att det brann trodde hon minst på. Däremot hade hon en känsla av att treans lager hade skurit. Den skulle få sina lager bytta nästa vecka och några av dem hade börjat låta lite svagt. Hissen stannade ganska tvärt så Marie höll på att tappa balansen. Hon återfann den snabbt igen och svalde som om hjärtat hade hoppat upp i halsgropen.  Hon väntade på att dörrarna skulle öppnas så att hon fick komma ut ur den trånga hissen. Men dessa höll sig stängda. Ingen antydan till att de skulle vilja gå upp. En svag strimma med rök syntes mellan dörrarna nere vid golvet. Paniken började gripa tag i Marie som nu var helt säker på att det brann utanför dörrarna. Alex fick lov att ta tag i henne och tvinga Marie att titta henne i ögonen.

"Ta det lugnt. Det brinner inte. Det är något annat som skapar röken. Att dörrarna inte går upp är bara en säkerhetsgrej. Stå stilla här så ska jag öppna dem". Alex bestämda röst fick Marie att sansa sig så pass att hon kunde samla sina tankar. Hon tittade på när Alex tog loss panelen med tryckknappar och öppna en lucka bakom. Innanför luckan fanns en scannerplatta som Alex tryckte sin handflata mot. En grön lampa tändes och dörrarna öppnades. Genast välde det in mera rök i hissen. Alex greppade Maries hand och klev ut ur hissen. Till höger om hissdörren fanns ett ställ med ficklampor. Alex tände två och gav den ena till Marie.

"Det första vi måste göra är att få ut röken härifrån så vi kan se något. Vi måste ta oss bort till serviceterminalen och se om vi kan styra om ventilationen via skrubbarna".

Marie nickade. Sakta gick de över golvet bort till serviceterminalen. Alex knäppte på skärmen och snart hade hon gjort några inställningar så att en av skrubbarna tog luften i maskinhallen istället för luften ute. Ganska snart hade röken skingrat sig så pass mycket att de kunde se reaktorerna. Treans reaktor låg i mitten av hallen. Det välde fram en hel del rök från flera ställen längs med huvudaxeln. Inget tvivel om saken. Några av lagren hade gett vika och blivit varma. Hela axeln hade skurit ihop. Några av lindningarna i motorn hade också tagit skada av att axeln hade stannat tvärt och var helt svarta av sot. Det var helt klart lindningarna som skapat det mesta av röken.

Alex öppnade elskåpet till trean och bröt huvudströmmen. Visserligen så hade strömmen redan brutits automtiskt men för säkerhets skull. Hon vände sig till Marie.

"Motorn har skurit ihop så det är ingenting vi kan göra här och nu. Det är ett stort reparationsarbete som måste göras och det är bara teknikerna som kan göra det. Vi kan bara gå upp igen och rapportera vad som har hänt till John och Kent. De får lov att komma hit tidigare idag. Antar att de ligger och sover just nu".

Röken var nästan helt borta nu så på vägen tillbaka till hissen stannade Alex vid serviceterminalen och ställde tillbaka skrubbaren till sitt ordinarie arbete. Hissen stod kvar med öppnadörrar och panelen hängande. Alex stängde luckan till scannerplattan och satte tillbaka panelen med knapparna. Tryckte på uppknappen. Dörrarna gick igen och hissen svepte iväg uppåt. Alex tog av sig masken och stängde ventilen på syrgastuben. Luggen klibbade sig fast mot hennes svettiga panna.

"John kommer inte att bli glad när jag ringer, men jag får i alla fall hämnas för att han ringde och väckte mig i morse." Alex suckade och funderade länge på vilket jobb de hade framför sig. Trean var den viktigaste delen i att hålla orkaner och stormar i schack inom ett stort område. Nu när trean definitivt var obrukbar, fick vädret fritt spelrum. Risken var stor att orkaner bildades ute över havet och drog in över landet med förödande kraft. De andra reaktorerna kunde visserligen programmeras om men det skulle ta tid.

Alex plockade upp telefonen och slog numret till John. Många signaler gick fram innan John mycket sömnigt lyfte på luren.

"Det är Alex. Vi har ett stort problem och vi behöver både dig och Kent här på stubben. Trean skar ihop och motorn brann."

John blev genast vaken och började leta efter sina kläder. "Ljuset!" ropade han högt varpå ljuset tändes obarmhärtigt starkt. Nu var goda råd dyra. Alex informerade honom om det lilla som det egentligen var att informera om. John avslutade samtalet snabbt med att han skulle komma direkt. Sedan ringde han upp Kent som genast skulle komma till garaget. Alex skulle undertiden få tag på teknikerna för att se hur snabbt de kunde vara på plats.

Tröjan åkte på ut och in men det brydde han sig inte om. Den dagliga duschen och tandborstningen fick vänta tills han fick tid för det. Han rafsade ihop det han brukade ha med sig och stoppade ned det tillsammans med datorn i väskan. Sedan tog han väskan i ena handen och plockade fram en ryggsäck som låg i skåpet under sängen. I den låg det färdigpackat allt som behövdes för några nätter hemifrån. Han antog att han skulle bli kvar på jobbet i några dagar tills allting var igång igen. Det var länge sedan som han använde den sist, i samband med att han gjorde ett besök på en av de andra enheterna på andra sida planeten. Säkert ett helt år sedan, men den fanns alltid startklar. En strategi som John arbetat fram då han annars alltid glömde hälften av grejorna vid en långresa.

Några snabba tag genom det blonda håret med fingrarna och sedan ut genom dörren. Han småsprang bort till bilen även om han egentligen inte vann någon tid på det. Kent hade inte hunnit dit än. Otåligt stod John och trummade med fingrarna på biltaket i väntan på Kent. Efter en kort stund som kändes som en hel timme såg han Kent skugga borta vid trappan. Men andan i halsen snubblade Kent fram den sista biten. Slängde in sina väskor i baksätet och hoppade in. John körde iväg så fort bilen förmådde så att Kent slog huvudet i sidorutan när han svängde ner för ramperna våningarna under.

"Ta det lugnt. Det går inte fortare för att du kör rally" sa Kent och gned sitt huvud där han slagit i. Det skulle bli en fin bula där resten av dagen.

"Förlåt. Jag blir bara så otålig och nervös. Och det här var ju inte det allra bästa som hänt sedan starten".

"Förvisso inte, men orkaner bildas inte över en natt vet du väl. Det tar flera dagar för dem att bygga upp sig och komma in över land. Och mindre stormar klarar nog de flesta av".

"Kanske, men jag vill inte ta risken om jag slipper" muttrade John medan han rattade ut ur staden och ut på landsvägen. Solen stod högt på himlen och molnen var få. Det såg ut att bli en varm vårdag som många skulle njuta utav. Men inte John. Inte denna gång när nu planeten var i fara. Inte hela planeten insåg han själv, men en stor del av landet var beroende av just trean som skydd mot en av naturens största faror. En fara som hade ökat kraftigt tiden före AMPEX. Tack vare AMPEX hade de kunnat ta udden av orkanerna och minska ner dem till stormar av mer måttliga styrkor om än kraftiga. Målet var att få klimatet att bli ännu mer stabilt så att orkanerna blev sällsynta.

Vägen till gården var full av bilar så trafiken gick långsamt. John kryssade mellan filerna för att tjäna lite tid. Men det gick långsamt ändå. Tillslut kom han fram till motorvägsavfarten och ut på landsvägen. Där ökade han farten till det dubbla. Bilen krängde fram längs med vägen och Kent fick krampaktigt hålla i sig. Flera gånger var han rädd för att de skulle hamna i diket. Hans önskemål om att John skulle ta det en aning lugnare föll för döva öron, så det var bara att hänga med. Magen ville nästan vända sig ut och in så det var tur att han inte hann äta någon frukost. Han hade aldrig sett John så upp i varv förut. Normalt brukade John vara den lugna sansade typen som var logisk i sitt handlande. Han själv var mer den hysteriska typen av de två. Nu var rollerna helt ombytta. John antog väl något som han själv inte kunde greppa.

Med ett par sista rejäla skutt studsade bilen in på grusplanen och John ställde sig på bromsarna så gruset yrde. Väskorna därbak dunsade ner på golvet. John var snabbt ute ur bilen och han springa in innan Kent ens tänkt tanken på att ta av sig bilbältet. Något omtumlad klev han ut ur bilen och tog med sig alla väskorna in. Väl där inne hade John redan förhört Alex om både det ena och det andra om vad som hänt.

"Men gå ner och titta själv då!" fräste Alex. "Jag har inte gjort någonting som kan ha orsakat stoppet. Det är lagren som gett upp". Alex viftade med armarna mot hissen och var blossande röd av ilska. Typiskt Alex tänkte Kent.

John gick bort till hissen och tog den ner till maskinrummet. Kent ställde ifrån sig väskorna och hälsade på både Alex och Marie.

"Hoppsan vad han hade bråttom" sa han i ett försök att starta ett samtal.

"Vem tror han att han är? Tror han att jag har saboterat trean? Jag har också varit med från början och lagt ner både själ och hjärta i detta projekt!" Alex vandrade fram och tillbaka i ren ilska över John burdusa frågor. Hon sparkade till en pappersboll som låg utanför papperskorgen.

"Det tror jag inte att han tror. Att du skulle sabotera alltså" sa Kent efter en stund tystnad. "Han vet mycket väl att du lagt ner massor med tid på AMPEX".

Alex stannade upp och vände sig mot honom. "Jo" sa hon lugnare. "Det vet han, men att storma in som han gjorde..." muttrade Alex. Hon suckade djupt och satte sig ned på en stol. "Jag vet att det är hans livs stora verk. Det enda han lever för är att hjälpa planeten tillbaka till hälsa igen. Det är det enda han bryr sig om. Att trampa andra på tårna går honom förbi".

"Det tror jag inte, men just nu verkar han tro att hela världen kommer att gå under innan denna dag är slut om han inte snabbt gör något och får igång trean. Du skulle ha varit med i bilen. Jag får säkert stans bula i skallen i flera dagar!" sa han och skrattade.

Alex drog på munnen och kände hur ilskan började rinna av henne. Det var många gånger som hon blivit topp tunnor rasande på John och hans många gånger kyliga beteende. Nu var John allt annat än kylig och det hade retat henne ännu värre, för det kändes som om han inte ens brydde sig om att lyssna.

Marie hade varit i köket när Alex ringde till John. Där hade hon gjort i ordning några smörgåsar och kaffe till alla. Hon misstänkte att killarna inte skulle äta något innan de kom. Nu ställde hon fram varsin mugg kaffe till John och Kent samt sig själv. Till Alex hade hon gjort i ordning ett rogivande te med lite mynta i. Brickan med smörgåsar ställde hon mitt på bordet.

"Jag antar att ni inte ätit något".

"Det har du helt rätt i" sa Kent och kände att magen skrek efter frukost, eller lunch som det egentligen borde vara med tanke på tiden på dygnet. Han plockade åt sig en tjock smörgås med ost och grönsaker i olika lager och satte tänderna i den. Ljuvligt spred sig smaken av kryddig ost i munnen. Ost var nog det bästa som uppfunnits för att ha som pålägg. Numera hade ostarna en svag grönblå ton. Varför visste han inte, men han kom ihåg att ostarna var gula och gulvita förut. Men det brydde han sig inte om så länge som de var goda att äta.

Hissen surrade och efter en stund kom John och slog sig ner vid bordet. Han såg ganska blek ut. Inte bara för att han fått sova så lite utan mer en blekhetens besvikelse.

"Jag kan inte göra någonting åt trean. Motorn är helt körd och lagren till axeln har formligen smält ihop med själva axeln. Det behövs både ny motor och axel plus alla lager. Sen är det bara att hoppas att inte blocket också blivit påverkat och krokigt. Fick du tag på teknikerna?" John tittade upp på Alex som vägrade titta tillbaka.

"Ja. De är upptagna med att göra en nyinstallation borta på Polar-enheten. Så de kan inte komma hit på en gång. Tidigast nästa vecka som planerat. Men reservteknikerna finns tillgängliga".

John såg att han inte skulle komma undan annat än med en ordentlig ursäkt till Alex.

"OK. Alex, jag ber hemskt mycket om ursäkt för min fråga om du saboterat. Den var urbotat dum. Korkad helt enkelt. Jag vet ju hur mycket tid du lagt ner på AMPEX precis som både Kent, Michael och jag. Jag skulle själv har blivit förolämpad om jag fått den frågan. Förlåt mig."

Alex tittade upp på John. "Ursäkten godtages!" svarade hon sakligt. "Nå har farbror John några idéer hur vi går till väga nu då? Kalla in reservteknikerna? Finns det delar som vi behöver ha? Lagren finns ju här redan, men motor och axel?"

"Motor tror jag vi har en i reserv i förrådet. Men axeln måste vi beställa. Jag tror det är en standardmodell som vi tog bara för att det skulle vara så enkelt som möjligt. Men frågan är om den finns kvar. Det har ju i alla fall gått mer än fem år sedan trean startades".

"Jag kan ringa reservteknikerna och be dem beställa en ny axel som de tar med sig." Johns logiska hjärna började fungera igen efter chocken. " Alex, kan du söka igenom förrådet efter en motor? Marie du kan väl hjälpa Alex. Kent börjar du kika på vilken eller vilka reaktorer som vi kan ändra på så att vi åtminstone kan försöka hejda eventuella orkaner".

Alla nickade och svalde ner det sista av kaffet. Kent plockade åt sig en ostsmörgås till innan han gick bort till kontrollpanelen för att se vad varje reaktor bevakade och om något gick att ändra om.

John letade igenom pärmarna med specifikationer över reaktor nummer tre. Via sprängskisser och artikelförteckningar tog han fram vilken sorts axel som behövdes. Sedan slog han numret till reservteknikerna. Teknikernas assistent svarade och John förklarade läget och vilka delar som behövdes. Under tiden hade Alex och Marie letat reda på en reservmotor. Alex meddelade John via intercom att de hittat den. Några spindlar hade byggt bo i den så de släpade ut kolossen med en pallyft och började göra ren den. Marie hoppade till varje gång en spindel kom springande. Alex däremot brydde sig inte mer om dem än att hon slog ihjäl dem vartefter. Efter någon timme var motorn fri från spindlar och spindelväv och de kunde bege sig tillbaka upp igen.

"Både lager och motor har vi tagit fram. Det bodde säkert 20 spindlar i motorn, så den har stått ett tag därnere" sa Alex.

"Jag ser det" svarade Kent. "Snyggt hårnät du har".

Alex drog fingrarna genom håret och fick hela handen full av spindelnät. En spindel klängde sig kvar i det. Marie rös när hon såg den. Alex ryckte på axlarna och kastade ut den utanför dörren.

"Den enda som överlevde" sa Alex. Resten fick ett kortare liv".

"Du vet att det för olycka och regn om man slår ihjäl en spindel?" sa John.

"Då får jag mycket olycka då. Regn kan vi behöva, Något besked från teknikerna?"

"Jadå. De kommer i övermorgon och börjar installationen. Så innan dess får vi se vad vi kan göra och hålla koll på vädret över havet."

## Comment 1
Author: StefanW

Bra skrivet! Nu börjar det ta fart i berättelsen! Tycker definitivt att du skall fortsätta med denna så vi får reda på hur det går för dem.

![Glad](http://sciencefiction.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad")

## Comment 2
Author: sissie

OK. Jag fortsätter att skriva på. Räkna med att det kan bli lite slängit ibland i historien dock. Ska i alla fall försöka få till en bra syory. Har det i grova drag redan i skallen.

## Comment 3
Author: medde

Helt super. finner inga ord just nu, Tagen!!